Likformigheten och demokratins död
Wikforss kan få läsaren att börja fråga sig om det verkligen var alfabetiseringen som rattade den europeiska skutan mot demokratiska höjder.
”I vår tid drunknar individerna i massan” skriver John Stuart Mill i Om friheten, och fortfar: ”Just därför att excentricitet är klandervärd i den allmänna opinionens ögon, är det önskvärt att människor är excentriska för att bryta detta tyranni”.
Sedan det engelska originalet utgavs 1859 har boken varit ett osvikligt utkikstorn för det öppna samhället. Så varför klättrar allt färre upp i det? De som mest högstämt varnar för autokratisk väckelse står helst kvar på marken. Beror det på att de däruppifrån riskerar se längre än näsan i vädret räcker?
När forskningsinstitutet V-Dem i mars presenterade en rapport om demokratins globala diagnos och prognos koncentrerades de flesta inläggen till domen över USA. Enligt V-Dems Staffan I. Lindberg – samme Lindberg som 2024 helt säkert visste att Donald Trump under sin andra presidentperiod skulle göra sur brasved av demokratin – har landet rasat en division, från liberal demokrati till elektoral demokrati. Val hålls. Det är allt. Underförstått: ungefär som i Ryssland. Visst finns många skäl till en hel puckelpistbacke bekymmerrynkor vad USA beträffar, men det ena farliga motiverar inte ett annat farligt.
Den insikten har emellertid undgått akademiledamoten och filosofiprofessorn Åsa Wikforss. På DN Kulturdebatt drar hon en dunkel linje från USA:s demokratiska nedgradering till våra inhemska förhållanden. Eftersom inte total enighet om att USA upphör som demokrati råder – enligt Indikator Opinion instämmer sju av tio tillfrågade – är den svenska demokratin äventyrad. Liberalernas SD-kram är ytterligare bevis. Oklart varför.
Göteborgspostens ledarskribent Håkan Boström befordrar Åsa Wikforss position till en totalitärt präglad instinkt som hemfaller åt expertstyre. Det stämmer nog så väl, men för att nå dithän krävs välsignelse från en intellektuell miljö som betraktar åsiktsmångfald som ett anonymt rundningsmärke. Motvikten är, som det heter i Om friheten, ”en allt starkare utpräglad individualitet” och undantagsmänniskorna borde ”i stället för att avskräckas uppmuntras att bete sig på annat sätt än hopen”.
Wikforss text kan få läsaren att börja fråga sig om det verkligen var alfabetiseringen som rattade den europeiska skutan mot demokratiska höjder.
Om den offentligt tänkande eliten gång på gång förväxlar sina personliga politiska böjelser med objektiv verklighet smittas allmänheten med ett illasinnat virus: tvivel på huruvida en avvikande eller ens en egen uppfattning bör eller tillåts uttryckas. Så förgås pluralismen som är demokratins skelett, blod och muskler. De rättfärdiga som ihop sin ideologiska vist med sanning manar till att inte vara udda. Likformighet jämställs med demokratisk håg.
Att sidsteppa den individualitet som genom historien borgat för värn mot auktoritära böjelser och skruvande hjälteepos krattar, om än oavsiktligt, gruset för gudsledare på samma sätt som MAGA-rörelsen. Oavsett ursprung bör man vara på sin vakt inför den blinda iver med vilken de rättfärdiga tränger bort avvikarna. För att återigen tala med John Stuart Mill: ”Att det numera är så få som vågar vara excentriska är ett symptom på vår tids allvarligaste fara”.
Den faran botas bara med frihetens utsikt.
Klara Klingspor är kulturskribent
