Närke och folkmordet

Efter att artisten Billie Eilish förklarade att ”No one is illegal on stolen land” från Grammygalans scen i protest mot ICE i USA har invändningarna inte låtit vänta på sig. Piers Morgan var snabbt ute och menade att hon i konsekvensens namn borde öppna dörrarna till sin miljondollarsvilla i Kalifornien för allmänheten.

I Fokus skrev Carl Johan Rehbinder att han inte kunde komma på något område i världen som inte någon gång tagits med våld. Möjligen Närke.

Fast där har han fel. I det som i dag är Närke bodde nämligen tidigare ett bondestenåldersfolk vid namn trattbägarkulturen. När stridsyxekulturen etablerade sig i Skandinavien krossades detta samhälle och upphörde att existera. 

När vi talar om folkmord tänker vi nästan alltid på modern historia. Armenierna i Ottomanska rikets slutskede. Judarna under Nazityskland. Rwanda. Begreppet är i sig ungt, myntat på 1930-talet och juridiskt etablerat först efter 1945. Men det är ett misstag att tro att företeelsen är modern bara för att ordet är det.

Om vi i dag tillämpar samma analytiska raster bakåt i tiden uppstår en obekväm fråga. Vad hände egentligen med det folk som levde i det som i dag är Sverige före stridsyxekulturens ankomst runt 2800 före vår tideräkning?

Trattbägarkulturen var inte bara en materiell tradition. Det var ett stenålderssamhälle med jordbruk, boskapsskötsel, egna gravskick, rituella praktiker och en tydlig kulturell identitet. Utbredningen begränsade sig inte till Skåne och Danmark utan nådde även delar av Mellansverige, med bosättningar i områden som i dag motsvarar bland annat Närke.

När stridsyxefolket anlände förändrades detta snabbt och brutalt. Arkeogenetiken visar en tydlig könsasymmetri. Nästan alla manliga linjer från trattbägartiden försvinner. Kvinnor från samma befolkning finns däremot kvar i det genetiska materialet, men deras barn socialiserades kulturellt och identitetsmässigt in i den nya ordningen.

Trattbägarfolket etablerade sig i det som i dag är Sverige omkring 4000 f.Kr. som en del av den tidigneolitiska jordbruksvåg som ytterst hade sitt ursprung i dagens Turkiet. När de anlände var området redan bebott av jägare- och samlargrupper. I forskningen brukar dessa benämnas Western Hunter-Gatherers och Eastern Hunter-Gatherers. De hade olika genetiska profiler men hade redan börjat blandas lokalt innan jordbruket introducerades. Mötet mellan dessa tidigare nomadiska stenåldersfolk och trattbägarfolket tycks ha skett gradvis och utan tydliga tecken på våldsam erövring. Under flera tusen år blandades grupperna biologiskt och kulturellt. Det står i skarp kontrast till den process som inleddes när stridsyxefolket senare anlände.

De kom från dagens Ukraina och var ett indoeuropeiskt folk. Det är denna befolkning som utgör den dominerande genetiska och kulturella grunden för det som senare skulle kallas germaner och som därmed ligger till grund för dagens svenska befolkning. Efter stridsyxefolkets ankomst till Sverige har inget större demografiskt inflöde av nya befolkningsgrupper skett förrän invandringen i modern tid tog fart mot slutet av 1900-talet.

Stridsyxefolket var pastorala och betydligt mer rörliga än trattbägarfolket. De förde med sig flera innovationer som förändrade livsformen i grunden. Hästbruk blev centralt, liksom användningen av hjul och vagnar, vilket ökade räckvidd, mobilitet och territoriell kontroll. Metallurgin var ännu i sin linda, men stridsyxefolket ingick i nya kontaktnät som introducerade nya vapenformer. Stridsyxan fungerade både som redskap och statussymbol och var kopplad till ett tydligare krigarideal än tidigare.

Trattbägarfolket hade ingen chans och blev militärt besegrade och politiskt krossade. Deras maktstrukturer, bosättningsmönster och kulturella institutioner upphörde att fungera som ett självständigt system. Därefter följde tvångsinkorporering och kulturell utradering, snarare än den gradvisa och i huvudsak fredliga samexistens som tidigare präglat möten mellan stenåldersfolken. Våra förfäder visade ingen nåd mot det underkuvade folket.

Detta är inget mysterium. Det är ett välkänt mönster i mänsklighetens historia. Våldsam erövring. Eliminering av konkurrerande män. Tvångsinkorporering av kvinnor. Barn som uppfostras till att tillhöra segrarnas kultur. Resultatet blev att trattbägarfolket upphörde att existera som folk omkring 2600 f.Kr., trots att delar av deras biologiska arv levde vidare genom kvinnliga linjer. I dagens skandinaviska befolkning uppskattas arvet från trattbägarfolket till omkring tio procent i genomsnitt, medan huvuddelen domineras av stridsyxefolkets arv.

Invändningen mot att använda termer som etnisk rensning eller folkmord om händelser långt tillbaka i tiden är ofta att vi saknar bevis för avsikt. Men det argumentet bygger på ett anakronistiskt krav. Avsikt kan beläggas skriftligt i moderna statsapparater. I förhistoriska samhällen måste den i stället rekonstrueras ur konsekvenser. När ett kollektiv upphör att existera som folk, dess män försvinner, dess kvinnor absorberas och dess kultur utplånas, är utfallet detsamma oavsett om det finns ett undertecknat beslut eller inte.

I dagens folkrättsliga termer skulle ett sådant händelseförlopp beskrivas som folkmord, brott mot mänskligheten, etnisk rensning, systematiskt användande av sexuellt våld i krig och tvångsassimilering. Att begreppen inte fanns då förändrar inte handlingarnas karaktär. Det är samma logik som gör att vi utan tvekan kallar det som drabbade armenierna 1915 för folkmord, trots att ordet ännu inte existerade.

Skillnaden mellan trattbägarfolkets öde och armeniernas ligger inte i vad som hände, utan i vilka spår som finns kvar. I det ena fallet fotografier, order och vittnesmål. I det andra benrester, gravar och DNA. Men frånvaro av dokumentation är inte detsamma som frånvaro av verklighet.

Om ingen kan vara illegal på mark som tidigare har varit bebodd, då gäller det även Närke. Där bodde ett folk som upphörde att finnas. Sveriges historia börjar alltså inte i något oskuldsfullt tomrum, utan i att någon redan var där och att våra förfäder utraderade dem. Men detta är inget undantag.

Dagens japaner domineras av yamato, som etablerade sig genom att tränga undan den äldre jōmonbefolkningen. I Levanten bodde före arabiseringsprocessen arameisktalande folk. Om man vill använda historien som moralisk måttstock i samtiden måste man också acceptera dess konsekvenser. Det innebär att erkänna att våra förfäder har utplånat ett annat folk, men också att acceptera att svenskar och amerikaner som har levt på en plats i generationer inte rimligen kan betraktas som boende på ockuperad mark.

Att bortse från det ena men insistera på det andra är inte ett moraliskt ställningstagande, utan en selektiv historiesyn som vi alla i någon mån är skyldiga till.

Vem i dag högtidhåller minnet av folkmordet på trattbägarfolket?

Carl-Mikael Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide