Nietzsches påsk och dödens mening

När Friedrich Nietzsche låter den galne mannen i Die fröhliche Wissenschaft ställa frågan ”Vad gjorde vi när vi lösgjorde jorden från dess sol?” handlar det inte om kosmologi utan om teologisk orientering. Att lösgöra jorden från dess sol betyder att människan har brutit banden till Gud. Att Gud nu är död. Jordan Peterson har i ett decennium, ofta nära till gråt, försökt förklara för en yngre publik att Nietzsche inte formulerade detta som en triumf, utan som en förlust av riktning.

Finns det i en sådan riktningslös samtid fortfarande någonting som en meningsfull död?

Nu är det ännu påsklov och vi har uppmärksammat Jesu död. Det är en död som, oavsett vad man i övrigt tror om den, är ett av de mest meningsfulla dödsfallen i mänsklighetens historia. Den värld som följde organiserades kring idén att just denna död förändrade allt. Den kristna tron tog form ur berättelsen om Jesus som accepterade döden eftersom den bar mening. En frivillig död med oändlig innebörd.

Nietzsche skrev att Gud är död, och många har haft sina tolkningar av vad han menade. Det framstår snarare som en diagnos, en iakttagelse av den sekulära tidsanda vi var på väg in i. Och om Gud är död, då hotas också allt som byggts på denna grund. När Gud försvann, är tanken, försvann också den kraft som höll samhället samman. Det som drog tillbaka allt mot en mittpunkt, som hindrade rörelsen från att övergå i en spiral eller ett fritt fall ner i avgrunden. Utan Gud, förutsåg han, skulle den moderna världen ställas inför en meningskris så djup att människan inte längre visste varför hon levde. Vi ställs därför inför 2000-talets kanske viktigaste filosofiska fråga: hur finner vi mening i ett postreligiöst samhälle?

Nietzsche hade också ett begrepp om den fria döden, inte som en flykt från lidande, utan som fullbordandet av ett liv. Att dö vid rätt tidpunkt, med avsikt, som en sista viljeakt. Jag tror det är en frihet värd att bevara. År 2013 sköt den franske författaren och historikern Dominique Venner sig vid altaret i Notre-Dame i Paris. Han lämnade ett brev där han beskrev det som en medveten handling, en protest mot den europeiska civilisationens upplösning. Han ansåg att vår civilisation hade förlorat sin yttre kamp.

En som förlorade sin inre kamp var Vilhelm Moberg. Han skrev och skrev tills kropp och sinne satte allt snävare gränser. Hans hustru fann en lapp: det finns kaffe på spisen. Du hittar mig nere vid sjön. Ernest Hemingway valde ett liknande slut. Man kan avvisa deras val och samtidigt se att de tillhör en helt annan kategori än det som i dag erbjuds av sjukvårdssystem under beteckningen hjälp.

En ung kvinna i Spanien beviljades nyligen assisterad död av staten. Hon bodde på ett statligt boende där hon utsattes för en gruppvåldtäkt av flera män med ursprung från mellanöstern. Traumat ledde till svår depression, och hon försökte ta sitt liv genom att kasta sig från ett fönster men överlevde, förlamad. Därefter hjälpte staten – samma stat vars institutioner inte lyckats skydda flickan – henne att dö.

Detta pekar mot i alla fall en riktning. Kontrasten är nästan omöjlig att formulera. I den ena änden av historien dör Jesus frivilligt och döden förstås som den mest generösa handling man kan tänka sig, ett offer som ger liv åt alla som kommer efter. I den andra dör en kvinna med statens hjälp, och döden är en del av vårdsystemet. Den första döden kan sägas ha skapat en civilisation. Den andra framstår som ett tecken på att samma civilisation har tappat sin riktning. En nedåtgående spiral är ju så klart också en riktning, men ingen orientering. Särskilt unga i dag saknar en karta att orientera sig efter.

Under påsken finns därför skäl att stanna upp och fråga vart vi är på väg egentligen, och vart vi vill.

Carl-Mikael A. Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide