Trots Hamasförsvar och islamismvurm – MÄN får fortsatt bidrag

Detta är inget skämt. Under Mänskliga rättighetsdagarna bjöd organisationen MÄN in Kitimbwa Sabuni – som då väckt uppmärksamhet med uttalandet ”Därför försvarar jag Hamas” – för att tala om ”myten om den farliga muslimska mannen”. På scen stod också Rashid Musa och Johannes Anyuru, båda kritiserade av Svenska kommittén mot antisemitism för att sprida antijudiska föreställningar, samt Amanj Aziz, som kopplats till islamistiska miljöer.

Det anmärkningsvärda är inte bara vilka som bjöds in, utan vem som bjöd in. MÄN, som säger sig arbeta för jämställdhet och mänskliga rättigheter, är i praktiken en helt skattefinansierad organisation och får årligen över 40 miljoner kronor i offentliga bidrag.

Organisationen har över 40 anställda och har  använt offentliga medel för att bedriva opinion mot regeringens försvarspolitik. Ordföranden Shahab Ahmedian är profilerad Palestinaaktivist och teamchef är Anna Waara, tidigare verksam inom det skandalomsusade Ibn Rushd.

Det är svårt att inte bli yr när man granskar kostnadsstrukturen. Kansliet slukar hela 26 miljoner kronor om året i personalkostnader. Där finns en armé av kommunikationschefer, press- och påverkansansvariga, kommunikatörer, marknadsförare, projektledare, teamchefer, föreningsutvecklare och metodutvecklare.

För 2026 och 2027 beviljades organisationen dessutom ett höjt verksamhetsbidrag, en ökning på över 50 procent. Det liknar mindre ett civilsamhälle än ett skattefinansierat byråkratiskt ekosystem. Samtidigt är de dokumenterade resultaten av verksamheten påfallande begränsade. 

Efter skandalerna pausade Jämställdhetsmyndigheten utbetalningarna till MÄN. Det var rimligt. Men så snart trycket i debatten lättade återupptogs bidragen. Myndigheten meddelar nu att organisationen anses uppfylla demokrativillkoren. Det beskedet säger mer om systemets svaghet än om MÄN:s lämplighet som bidragsmottagare.

Om en skattefinansierad organisation som säger sig värna mänskliga rättigheter kan ge en plattform åt personer som relativiserar terrorism, sprider antisemitiska föreställningar eller rör sig i islamistiska miljöer – och ändå bedömas uppfylla demokrativillkoren – då fungerar inte regelverket, och demokrativillkoren reducerats till en formalitet.

Men problemet är större än MÄN. Sverige har byggt upp ett bidragsberoende civilsamhälle där organisationer lever på staten, växer genom staten och använder offentliga medel för lobbying och opinionsbildning. Det bidragsindustriella komplexet måste brytas. Skattepengar ska inte finansiera extremistplattformar, politisk aktivism eller svällande kanslier med oklar samhällsnytta.

Sverige behöver ett verkligt civilsamhälle, inte en bidragsindustri. Den som vill bedriva aktivism får göra det för egna pengar – inte för skattebetalarnas.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent