Unga vuxna mår sämre efter könsbekräftande vård

Könsdysfori refererar till det psykiskt lidande och nedsatta livsfunktion som individer upplever när deras förmodade ”könsidentitet” inte överensstämmer med deras biologiska kön. Med könsidentitet menas här en förmodad, men inte evidensbaserad och alltså inte nödvändigtvis existerande, föreställning om en inre känsla av könstillhörighet som antingen överensstämmer eller skiljer sig från det faktiska biologiska könet.

Könsidentitet är en socialt konstruerad teoretisk föreställning om kön och könsuttryck som inom en genusteoretisk världsbild antas vara distinkt från biologiskt kön.

En färsk finsk studie – en registerstudie av samtliga unga vuxna under 23 år som i Finland sökt hjälp för könsdysfori mellan 1996 och 2019 – visar att kunskapen kring könsdysfori och patienters välmående efter behandling överlag uppvisar stora brister; vårdinsatser inte bara saknar uppföljning, utan det är också outrett varför de tycks leda till fortsatt ohälsa.

Studiens slutsatser indikerar att allvarlig psykiatrisk morbiditet tycks förvärras efter insatt vård och patienternas behov av fortsatt psykiatrisk vård kvarstår trots ’könskorrigerande’ insatser. För många försämrades, tvärtemot syftet, deras psykiatriska hälsa efter den ’könsbekräftande vården’; för tonåringar och unga vuxna som genomgick medicinsk könsbyte ökade den psykiatrisk sjuklighet markant såväl för dem som identifierade sig som transkvinnor och som transmän, från 10 procent till 61 procent som mest. Studien har följt patienterna över flera år och visade att den psykiatriska morbiditeten inte bara ökade utan också höll i sig över tid – som alltid med observationsstudier kan korrelation fastställas men inte nödvändigtvis exakt kausalitet.

Justerat i relation till tidigare psykiatrisk behandling, visade ungdomarna kraftigt försämrat mående efter insatt könsbekräftande vård. Jämfört med kontrollgrupper uppvisade flickorna tre och pojkarna fem gånger högre risk för psykiatrisk morbiditet. Dessutom visar studien att ungdomarna överlag hade komorbida psykiatriska problem innan behandling men att dessa inte nödvändigtvis var orsakade av eller kopplade till könsdysfori. Att dessa ungdomar behandlas bekräftande, det vill säga genom att deras önskade kön, det kön de identifierar sig som (könsidentitet) men som inte överensstämmer med deras biologiska kön, bekräftas och även leder till initierande av medicinska åtgärder är då slående; behandlingen kan alltså inte bekräftas vara korrekt insatt.

Studien diskuterar även hur könsdysforibehandling överlag baseras på svag evidens. Tidigare forskning uppvisar allvarliga brister; låg kvalitet med litet populationsurval, avsaknad av kontrollgrupper, korta uppföljningstider och differentierade mätverktyg, vilket medför att möjligheten att dra egentliga slutsatser varit mycket låg.

Medicinsk könsbekräftande vård har likväl ofta uppgetts vara nödvändig för att säkerställa patienternas välbefinnande men i själva verket saknas alltså belägg för att dessa insatser vare sig är nödvändiga eller fungerar; de är dock del i den så kallade ’bekräftande’ vården där patienternas upplevelse av sitt ‘egentliga’ kön ska bekräftas, snarare än utredning av möjliga underliggande orsaker. Till skillnad från all annan vård så tillåts patienterna därmed sätta sin egen, lekmannamässiga, diagnos utifrån känslor och personliga tolkningar.

Bristen på seriösa välgjorda studier, kombinerat med en aktivistisk tendens inom såväl vården som området i stort, har lett till förhastade slutsatser och vårdinsatser som alltså baseras på viljan hos patienter, inte på kliniska fynd utifrån objektiva kriterier. Dessa brister har utretts tidigare och en stor metaanalys har till exempel genomförts i Storbritannien, den så kallade Cassrapporten. Rapporten kom fram till att underlaget för kliniska beslut är alltför tunt för att behandlingar ska tillåtas fortsätta, särskilt med beaktande av att unga patienter inte kunde anses tillräckligt välinformerade om effekterna av behandlingen och således att medicinsk behandling för könsdysfori saknade belägg.

Hjärtat i vetenskap, så också medicinsk vetenskap och vård, är bevisbördan för påståenden; vård ska vara evidensbaserad och utgå från vad vi vet, inte från vad vi önskar, tror eller hoppas. Det innebär att vård ska utgå från systematisk analys som integrerar bästa möjliga forskning som huvudingrediens; den ska vare sig utesluta, förringa eller minimera forskning, samtidigt ska den inte blåsa upp eller övertolka evidens. I avsaknad av evidens, eller otillräcklig evidens, bör försiktighetsprincipen råda. I vården av patienter med könsdysfori har allt detta åsidosatts till förmån för genusideologi; tanken att människor som anser sig lida av könsdysfori ska bekräftas – detta har prioriterats framför att utreda varför dessa människor upplever vad de upplever och hur de bäst kan hjälpas må bra utan att ’korrigera’ deras kroppar med livslånga medicinska följder.

Det är häpnadsväckande att genusteori på bara några år har spritt sig från den akademiska, teoretiskt spekulativa sfären, till den offentliga medicinska och till ”vård” av unga helt i avsaknad inte bara av extraordinära, utan av ordinära bevis. Unga vuxna som utsattes för genus-ideologiskt utformad ’könsbekräftande vård’ har i flera länder uttryckt stark kritik mot den lättvindighet med vilken deras kroppar och psyken förstördes av alltför ivriga läkare. Stämningar gentemot vårdgivare som utan ordentlig kontroll och utvärdering satt in oåterkalleliga och livsomdanade behandlingar, som inkluderade irreversibla kurer av könshormon, amputation av friska bröst och genitalier, sterilisering och konstruktion av pseudogenitalier med hjälp av frisk vävnad ses nu i allt högre grad. I såväl USA som UK har både privata som statliga vårdgivare stämts och tvingats stänga ned sina verksamheter.

Även i Sverige har fall uppdagats med barn som felbehandlats med allvarliga konsekvenser för deras hälsa. Socialstyrelsen beslutade därför 2022 att rekommendera återhållsamhet när det gäller hormonbehandling för unga på grund av ”osäker vetenskap”. Tyvärr kvarstår dock såväl språkbruk som föreställningar om könsbekräftande vård för vuxna med könsdysfori i Socialstyrelsens uppdaterade riktlinjer och i vården i allmänhet.

Det franska upplysnings- och universalgeniet Simon Laplace betonade redan på 1700-talet vikten av att bevisen för alldeles särskilda påstående måste stå i proportion till vad som påstås. Detta krav på belägg är grundläggande för vetenskapen. Carl Sagan populariserade senare Laplace’s tes till det mer lättsmälta ”Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis”.

De extraordinära påståendena om ’könsdentitet’ som den akademiskt sprungna genusteorin populariserat och som kommit att inte bara färga hela samhället – institutioner, lagstiftning och språkbruk – utan också ligga till grund för extraordinär medicinsk behandling av unga och vuxna, saknar inte bara extraordinära bevis utan även grundläggande sådana. Genusteori är en spekulativ teori, inte en vetenskap.

Det är en skam att vårt moderna samhälle likväl så till den grad fallit till föga för ren spekulation att det befunnits lämpligt att sätta in ’behandlingar’ på barn och unga i avsaknad av reell kunskap och helt utan försiktighet; behandlingar som innebär livslång medicinering med allvarliga bieffekter liksom amputationer av frisk vävnad.

Könsbekräftande vård av barn och unga kommer sannolikt läggas till listan av medicinska skandaler, i linje med medicinska experiment och överdrivna insatser som till exempel lobotomering av de som ansågs ’besvärliga’, syfilis-experimentet i Tuskegee, falska minnen-skandaler eller de apatiska flyktingbarnen. Förhoppningsvis blir den finländska studien en ögonöppnare innan fler barn oåterkalleligen skadas av ”könsbekräftande vård”.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol