Putin krigar i Ukraina som om det vore 1700-talet

Tidigt på morgonen den 24 februari 2022, för precis fyra år sedan, tillkännagav president Vladimir Putin att Ryssland hade inlett en ”speciell militär operation” mot Ukraina. Det offentliga målet var att avlägsna en regering i Kiev som bestod av ”nynazister, narkomaner och förbrytare” och som gjort sig skyldig inte bara till övergrepp på etniska ryssar, utan även söndrat vad som egentligen är ett enda folk: ryssar som lever i den Ryska Federationen respektive i Ukraina.

Tanken var att genomföra en spetsoperatsija – en serie räder för att tillfångata eller döda statsledningen i ett annat land, ta kontroll över huvudstaden och därmed den ukrainska staten på ett relativt oblodigt sätt. Den ryska planen gick ut på att hela operationen skulle vara framgångsrikt avklarad på tio dagar, vilket i sin tur baserades på antagandet att Ukraina inte skulle kunna eller vilja bjuda motstånd.

Säkerhetstjänsten FSB:s underrättelser pekade nämligen på att regeringen i Kiev var djupt impopulär och hela staten ihålig. Dessutom var ukrainarna i grund och botten ryssar som hölls som gisslan av en urspårad regering. Problemet för Ryssland var att ingenting av detta stämde.

Ukrainarna bjöd som bekant frenetiskt motstånd mot vad de med rätta såg som en fientlig invasion. President Volodymyr Zelenskyj, som klarade sig helskinnad undan ryssarnas ansträningar att oskadliggöra honom, stannade kvar i landet. De väpnade styrkorna, som hade höjt sin förmåga avsevärt efter Rysslands inmarsch i Krim och Donbas 2014, var redo och folket gick man ur huse. Såväl själva invasionen som Ukrainas vilja och förmåga till motstånd förbluffade omvärlden. Många hade räknat med en snabb kollaps inför det som förmodades vara kvalitativt och kvantitativt överlägsna ryska styrkor.

När det visade sig att Ukraina inte bara stod emot, utan också nedkämpade stora ryska arméförband, samlade sig både USA och Europa till en ny hållning. Yrvakenheten förbyttes till beslutsamhet och stöd, först i form av ekonomiska bidrag och så småningom såväl militärmateriel som underrättelser, började strömma in. Snart vidtog också träning av ukrainska förband för att skicka till fronten. De ryska övergreppen mot civila och massflykten av kvinnor och barn cementerade solidariteten och beslutsamheten hos det ukrainska folket.

Under sommaren 2022 genomförde den ukrainska armén motoffensiver som drev bort ryssarna från norra Ukraina. Kriget förblev rörligt under 2023 då ukrainarna tvingade bort ryska förband från Dnjeprs västra strand i Kherson-provinsen i söder och från Kharkiv-provinsen i norr. Därmed var både landets näst största stad och sjövägen ut i Svarta havet säkrade. Insatsen in Charkiv var en uppvisning i manöverkrigföring och samordnade operationer där offensiver på två fronter samverkade.

När vi nu blickar tillbaka på fyra års krig framstår den framgångsrika dubbeloffensiven mot Charkiv och Cherson som ett undantag. Under hela 2024 och 2025 har frontlinjerna i stort sett varit frusna. De ryska ansträngningarna har fokuserats på Donbas – alltså provinserna Donetsk och Luhansk längst i öster – men deras framryckning har gått ytterst långsamt. Längs fronterna har de ryska styrkorna också byggt omfattande och djupa försvarslinjer som ukrainska styrkor har haft mycket svårt att ta sig igenom.

Ryssarna har visserligen fortsatt att mala sig framåt och anfallit småorter som Avdiivka och Pokrotsk, men till priset av enorma förluster. Ett stående inslag i striderna har varit de ryska förbandens oförmåga att anfalla på ett effektivt sätt. I modern krigföring krävs samverkan mellan olika truppslag – pansar, infanteri, artilleri, drönare, flyg – för att nå framgång i markstrider. Till det fordras ständig rörelse för att förstöra fiendens samband och logistik och i slutänden kunna isolera fientliga förband från varandra och bekämpa dem. Inget av detta har ryssarna visat prov på i Donbas. I stället anfaller man förband för förband, stridsvagn för stridsvagn, grupp för grupp. Följden blir försträckande förluster på den egna sidan.

Vad beror det på? En förklaring ligger i enorm brist på utrustning, fordon och tränade trupper. Detta är helt enkelt vad den ryska hären förmår. En annan orsak är att drönarteknologin har revolutionerat marktaktiken under detta krig. Ukraina har lyckats skapa ett tätt nät av sensorer, artilleri och drönare som ständigt spejar längs fronten och skjuter ner allt som rör sig. Som en ukrainsk officer förklarade: ”Titta på inledningen av Terminator 2 på Youtube så får ni se hur det är; allting försöker döda dig”.

Att ta sig fram på dagens genomövervakade slagfält är en formidabel utmaning för markförband, men att ryssarna inte har lyckats lösa uppgiften bättre än såhär – trots de ytterst starka incitamenten – stämmer till eftertanke gällande Rysslands förmågor. Det ryssarna kan göra, och gör, är att skapa oerhörd förödelse och lidande i dels de småorter som det ryska artilleriet lägger i grus och aska, dels de storstäder som varje natt drabbas av drönar- och missilangrepp.

Vi ser här hur krigföringens fokus har skiftat bort från markoffensiver de senaste åren. Moskva ägnar sig åt terrorbombning av ukrainska städer där man riktar in sig på civil infrastruktur som värmeverk, kraftstationer och elnätet. Att det får effekt kan ingen betvivla. Under de senaste veckornas vargavinter – med temperaturer på minus 20 grader och lägre – har vi sett en massflykt från Kiev som har utsatts värst. Men det är tveksamt om det blir krigsavgörande. Man ska akta sig för att läsa in strategisk rationalitet i det ryska agerandet. Förmodligen styrs deras metodval mer av vilka resurser som finns tillgängliga, än av en teori om hur slutsegern ska nås.

Ukrainarna har varit mer innovativa och bedriver en ”indirekt strategi”. De har genomfört flera spektakulära insatser och förstört viktiga ryska tillgångar. Vissa har ägt rum djupt inne i Ryssland, såsom ”Operation spindelnät” i somras, då den ukrainska säkerhetstjänsten SBU förstörde strategiska bombplan på fem olika ryska flygbaser mycket långt från fronten. Ukraina har också använt havsdrönare för att slå mot den ryska Svartahavsflottan. Med hjälp av sin uppfinningsrikedom har de lyckats vända ett förkrossande underläge till havs och har nu uppnått en balans på detta viktiga område.

Bortom slagfältet har kriget i Ukraina fått enorma konsekvenser för den europeiska säkerhetspolitiken. I östeuropeisk historia är detta ett epokgörande skifte vars like inte skådats på många, många år. För ukrainarna började inte kriget i februari för fyra år sedan utan, som nämndes inledningsvis, i samma månad för tolv år sedan när Ryssland invaderade Krim och Donbas. Ryssland erövrade då viktiga landområden och förnedrade den ukrainska militären.

Endast hastigt uppsatta frivilligförband lyckades rädda situationen någorlunda. Från år 2022 har Ryssland alltså i stället mött en beslutsam motståndare. Krigen mot Ryssland har varit avgörande i konsolideringen av Ukraina som stat och nation. Nu kan ingen, utom Kremls mest världsfrånvända ideologer, tvivla på att det är en stark och stolt stat som tagit plats i Östeuropa.

För Nordens del har kriget också inneburit en omvälvning i och med Finlands och Sveriges inträde i Nato. Sveriges dolda samarbete under det kalla kriget till trots innebär detta en förändring av dryga 200 år av säkerhetspolitisk historia. För Finland är det kanske en inte fullt lika radikal omställning, vilket också förklarar varför de gick främst i ansökningsprocessen. Europa och Nato har också fått ett nytt strategiskt fokus, vakenhet och klarsynthet genom kriget. Den nya skärpan gäller inte alla länder, men i norra Europa har stora saker skett och mer är på gång.

För Rysslands del har kriget också haft enorma konsekvenser. Före 2022 hade landet en god ekonomi och en stark diplomatisk position i Europa och världen. Man kunde locka extremhögern i väst och både splittra och störa Europa med politiska manövrar och hybrida attacker. I dag är landet betydligt mer isolerat även om man har starka relationer med Kina och en del andra länder. Men de ekonomiska sanktionerna biter hårt och Ryssland blir allt mer beroende av Kina.

Priset för att ha erövrat några provinser i Ukraina är ett ödelagt internationellt kapital. Putin har valt att söka framgång på ett sätt som passade bättre på 1700-talet än i dag. Mest häpnadsväckande är den ryska krigsmaktens förluster. Uppemot 1,2 miljoner man beräknas ha dödats eller sårats i Ukraina. Dessutom har den ryska arméns tidigare gigantiska förråd av stridsvagnar och pansarfordon nästintill tömts ut. Det är svårt att få fram exakta siffror, men det verkar som att stora delar av markstridskrafterna har tillintetgjorts. Förlusterna bland befäl är så stora att det kommer att ta tid att återskapa en slagkraftig armé. Förlusterna av manskap får också betydande negativa effekter på en redan mycket svår demografisk situation.

Den senaste fasen av kriget i Ukraina har nu pågått i fyra år. De frågor som alla ställer sig är: när tar det slut? Kan det pågå i fyra år till? Svaret på den första vet ingen. Svaret på den andra är dessvärre ja. Både länderna är ytterst försvagade vilket gör det svårt för något av dem att få till ett avgörande. Samtidigt förefaller inget av dem vara nära utmattning. Om inget radikalt sker kan Ryssland säkerligen hålla ockuperad mark i öster och söder, och fortsätta med sina plågsamma luftangrepp. Det är krigföring på låg nivå, det är grymt, hemskt och strategiskt meningslöst – men det är något som Kreml kan hålla igång länge än.

***

Läs även: Patrik Oksanen: ”Det som står på spel är fred och frihet i Östersjöregionen”

Läs även: Vad 25 år vid makten har lärt Putin om väst