Zlatan härföraren

Han kom, han såg, han segrade. Precis som han lovat. Zlatan Ibrahimovic blev historisk när han som 40-åring förde Milan till ligaseger. Men vem är han egentligen?

Hettan är tryckande. Vi journalister har väntat bakom avspärrningarna vid torget utanför Casa Milan i över två timmar. Supportrarna ännu längre. Tusentals personer fyller platsen nedanför Milans huvudkontor denna måndag, den 23 maj 2022. Antonio är en av dem, en drygt 30-årig man i Milan-tröja. Han och kompisen Matteo är trötta, kvällen före har de firat ligaguldet. Nu väntar de på att få hylla spelarna.

– Hela min familj är Milan-supportrar sen generationer tillbaka. Det här är det största som hänt mig i mitt liv, säger Matteo utan att tveka.

En annan supporter, unge Daniele, berättar att han grät och grät när det stod klart att Milan besegrat Sassuolo borta och vunnit sin 19:e ligatitel, scudetton. En fjärde, Pietro, tvekar inte när jag frågar om Zlatans betydelse för guldet:

– Han har med sin rutin varit helt avgörande.

Så äntligen är den varma väntan över, laget kommer ut. Speakern ropar upp spelarna en i taget, publiken skriker ut efternamnen, ett efter ett tills han kommer:

– Nummer elva … Zlatan  … Ibrahimovic!

Zlatan Ibrahimovic firar Milans ligaseger. Bild: Spada / AP

Jublet vet inga gränser när Zlatan ler och vinkar. Musik och segerdans, pokalen bärs fram och lyfts mot Milano-himlen där åskmolnen lurar runt hörnet. Spelarna går ombord på Milan-bussen, intar bussens öppna tak, för en rundtur runt stan, ett triumftåg där fansen strör guldröd konfetti likt palmblad för sina frälsares fötter. Och vem som är Messias behöver ingen undra.

– Pioli is on fire! Nanananana…

Milan-spelarna sjunger för full hals från bussens tak; Zlatan står längst fram och håller i mikrofonen. De 30 000 fansen som fyller Piazza Duomo, torget framför Milanos mäktiga domkyrka, svarar. Om och om igen ”Pioli is on fire”, till melodin av Feed from desire. Låten som hyllar Milans tränare Stefan Pioli har blivit en landsplåga, till förtret för supportrar från andra lag. Denna kväll lider inte minst Inters fans, den konkurrerande Milano-klubben, som vann ligan i fjol.

Staden är klädd i rödsvart festskrud och firande milanisti fyller gator och torg. Vi står mitt i den sjudande folkmassan, en pappa har sin dotter i Milan-tröja på axlarna, hon viftar med en röd­svart flagga. Alla hoppar i takt, unga män klättrar på statyer och i lyktstolpar. Över hela stan kör vespor och bilar runt, runt och tutar och folk hänger ut och viftar med Milan-flaggor, natten igenom. Elva års väntan är över, Milan är tillbaka som segrare i serie A. Och när jag står där och ser ut över folkhavet vandrar tankarna tillbaka till en annan scudetto-natt, ett annat firande, det för elva år sedan. Även då med Zlatan Ibrahimovic som härförare.

Svaret på min fråga om han vill gå bort och skåla kommer blixtsnabbt: ”Jag njuter av att inte skåla med dem.”

– Det känns bra. Mycket bra.

Zlatan sammanfattar för oss journalister, på sitt oefterhärmliga sätt, känslan av att ha vunnit ligan med Milan sin första säsong i klubben. Det är kväll i Rom, den 7 maj 2011, Milan har spelat 0–0 borta mot Roma och det resultatet räckte för att ro hem seriesegern. Den första scudetton på nio år och den kom redan Zlatans första säsong i klubben. Lagkamraterna, tränare Max Allegri, supportrarna och de italienska kräsna fotbollstyckarna – alla är de överens om att ”Ibra” är demonregissören som fört Milan tillbaka till den nivå klubben hör hemma på, som en av Italiens och världens mäktigaste och mest framgångsrika klubbar.

Zlatan firar Milans ligaseger 2011. Foto: Pier Paolo Cito / AP

Efter att ha skrivit och sänt hem artiklar med hjärtat bultande mot deadline är jag en av de journalister som bjuds in att vara med på lagets guldfirande. På femstjärniga Hotel Parco dei Principi i Rom bjuds vi mitt i natten på flera sorters pasta (förstås) och mäktig Scudetto-tårta. Vi skålar i Ca’ del Bosco, Milans vd Adriano Galliani vill ha inhemskt i glasen, inte något jäkla franskt bubbel här inte.

Milan vet hur man hanterar medierna; ägaren Silvio Berlusconi, Italiens då rikaste och mäktigaste man, blev premiärminister tack vare sina tv-kanaler och som ägare för just Milan. Samhällskritiska program i tv har lite snyggt undan för undan ersatts av dansande lättklädda kvinnor och en massa fotboll. Moderna tiders version av bröd och skådespel åt folket. Följaktligen har Milan de bästa pressbufféerna och vackraste värdinnorna, Berlusconi och hans folk vet att mätta, nöjda vargar är mindre benägna att jaga och bitas.

Adriano Galliani vill denna festnatt vara lite extra generös och ropar på mig: ”Kan du be Ibra komma hit och skåla med de italienska kollegorna!”

Det kan jag, jag är inte rädd för Zlatan, vilket faktiskt en del kollegor är. Jag tvivlar dock på att han kommer att vilja svinga en bägare med Milan-reportrarna. Han har alltid någon han är sur på, det är som att han måste ha en fiende som drivkraft, och denna vår är det de italienska journalisterna som är föremål för hans vrede.

Under de år som ska följa kommer jag från första parkett att se mönstret upprepa sig, gång på gång. När han kommer ny till en klubb och ett land är det smekmånad, allt är bra, han charmar alla. Sen får han ibland berättigad kritik, normal journalistik, och Zlatan tar illa upp, hans honungslena tunga dryper plötsligt av gift när han möter media. Det började i Sverige, tidigt, när han slog igenom och sker sedan i Nederländerna, Italien, Spanien, Frankrike, England och USA, även om han lugnar sig med åren.

Denna kväll i Rom, under en stjärnbeströdd djupblå sammetshimmel dansar hans lagkamrater Alessandro Nesta och Gennaro Gattuso, stjärnbacken och terriern på mittfältet, arm i arm. Måltjuven Filippo Inzaghi har lindat den italienska flaggan runt sig och sjunger till Gloria, festandet når nya nivåer. Zlatan sitter däremot på golvet en bit bort, lutad mot en pelare, lite för sig själv. Han håller i en halvdrucken öl, är lugn. Ett belåtet lejon som njuter på egen hand av sin triumf. Svaret på min fråga om han vill gå bort och skåla kommer blixtsnabbt: ”Jag njuter av att inte skåla med dem.”

Tillbaka hos Galliani ger jag en friserad version av svaret: ”Han orkar inte.” Ingen vågar insistera.

Jag går bort till Zlatan igen, vi börjar prata. Han är nyfiken på mig, kollegorna, våra jobb och liv. Han frågar om mina döttrar, erbjuder sig att skriva autografer, sänker efter hand garden. Det här är Zlatan på sitt bästa, den raka motsatsen mot Zlatan på sitt värsta, som jag också mött genom åren.

12 ligatitlar i fyra länder

Namn: Zlatan Ibrahimovic.

Född: 3 oktober 1981 i Malmö.

Längd: 1,95 m.

Familj: Har tillsammans med sambon Helena Seger barnen Maximilian, 15, och Vincent, 13.

Klubbar som proffs: Malmö FF 1999–2001, Ajax (Nederländerna) 2001–2004, Juventus (Italien) 2004–2006, Inter (Italien) 2006–2009, Barcelona (Spanien) 2009–2010, Milan (Italien) 2010–2012, 2020–, Paris Saint-Germain (Frankrike) 2012–2016, Manchester United (England) 2016–2018,Los Angeles Galaxy (USA) 2018–2019.

Landslaget: 116 matcher, 62 mål.

Meriter: Har vunnit 14 ligatitlar i Italien, Frankrike, Nederländerna och Spanien, men de två 2005 och 2006 är bortplockade i efterhand till följd av skandalavslöjanden om Juventus. Han har även tilldelats guldbollen tolv gånger och fick Jerringpriset 2007.

Nog för att de flesta av oss har många sidor inom oss men käre Ibra kunde lätt axla huvudrollen i vilken gestaltning av Doktor Jekyll och Mr Hyde som helst. Alltid oberäknelig, oförutsägbar, svårhanterbar. Ibland obeskrivligt charmig, andra stunder oerhört obehaglig. Det är den utmaningen som jag uppskattat när jag sänts att bevaka honom i klubb efter klubb. Att följa en av Sveriges största spelare, personer och personligheter genom tiderna och aldrig veta hur ett möte ska sluta. Man behöver inte älska honom men det är omöjligt att vara likgiltig inför Zlatan.

Hur är han egentligen? Det är den frågan jag oftast får om Zlatan. Han fascinerar, oupphörligt. En och samma text om honom kan generera hundratals mejl från såväl hatare som älskare. Men hur beskriver man en person som förändrar stämningen i ett rum så fort han går in genom en dörr? Hur sätter man ord på åskans och vindens egenskaper? Hur skriver man om en modern legendar utan att hemfalla till tv-spelsspråk och klichéer?

Zlatan är ju också så sönderskriven och så många har genom åren velat lägga beslag på honom, göra honom till sin. En förebild och symbol för invandrare, för Rosengård, för Det Nya Sverige. Zlatan själv har aldrig varit särskilt intresserad av det. Han har uttryckt skepsis mot BLM-debatten och har egentligen bara dragit rasistkortet när det gagnade honom själv, när han låg i fejd med förbundskapten Janne Andersson. Inte för att Zlatan inte fått kämpa mot fördomar, men för att han hatar att etiketteras och ännu mindre vill han placeras i en grupp, ett fack, representera en identitet och inte en individ. För mest av allt är Zlatan alltid bara sig själv och sig själv närmast. På gott och ont.

Malmöbor och MFF-fans rasade och vandaliserade hans staty när han köpte in sig i Hammarby men den som känner Zlatan vet att han inga andra gudar har jämte sig själv. Hans lojalitet ligger där allena – och han hycklar inte med det. På samma sätt är Zlatan monumentalt ointresserad av att diskutera fotboll, bortom hans eget spel. När framför allt vissa manliga kollegor på presskonferens vill briljera med sina kunskaper i spelsystem genom att hålla utläggningar snarare än ställa frågor visar Zlatan tydligt hur uttråkad han blir. 4-4-2 eller 4-3-3, vem bryr sig när man kan prata Zlatan? Lyssna på hans matchanalyser i tv efter en match: ”Vi vinner med 2–0. De pressar oss men vi gör målen och vinner.” Ungefär på den nivån är det, han berättar tämligen oengagerat om vad vi redan sett.

Under sex år gjorde jag de långa Guldbollen-intervjuerna med Zlatan, från 2010 och framåt till den näst sista bollen, som jag delade ut till honom på Fotbollsgalan 2016. Intervjuer som vi efter att Milan sålt honom 2012 fick göra i Paris i stället för i Milano. PSG:s sätt att hantera media var ungefär lika dåligt som Milans var bra. Klubben var en cirkus, med enorma oljepengar, men utan de traditioner och rutiner av att vara en storklubb som Zlatan – och vi – var vana vid.

– Mina skor var inte ens putsade när jag kom till träningen, förstår du?

Zlatans min sa allt när han pratade om allt som inte fungerade på träningsanläggningen Camp des Loges, några mil utanför Paris och världar bort från Milanello.

Anfallskollegan Lavezzi kom till träningarna bakfull och rökande, direkt från en natt på stan. Fula hyreshus kantande planerna och maten, den gick inte att jämföra med de italienska stjärnkockarnas.

Ibra kunde lätt axla huvudrollen i vilken gestaltning av Doktor Jekyll och Mr Hyde som helst. Ibland obeskrivligt charmig, andra stunder oerhört obehaglig.

– Kanske var det min mat Ibra saknat allra mest!

Milan-kocken Michele Persechinis ord när vi hördes efter att Zlatan i januari 2020 återvänt till klubben. Persechini är också Silvio Berlusconis privata kock, med hem både i Milano och Rom, ständigt på resande fot med antingen Il Milan eller Il Cavaliere. Michele har avslöjat att Ibra älskar hans rostade kastanjer och även gett mig receptet på Zlatans favoritpasta före match. Den är enklast tänkbara: spaghetti och tomatsås. Men det är kvaliteten på ingredienserna och kockens känsliga hand som gör skillnaden.

Vi svenskar, med en del av vår folksjäl i skogens djup, brukar tala om att visa vilket virke man är gjord av. I Italien talar man om vilken pasta någon är gjord av. Och Zlatan, han är rejält al dente, något italienarna älskar.

Men tillbaka till Paris och intervjuerna, där inget av den öppenhet vi vant oss vid i Italien fanns. Presschefen i PSG var unge nervöse och samtidigt franskt småarrogante Yann Guerin, som plötsligt hade stjärnor på en helt ny nivå att hantera.

Toppmöte. Strax före jul 2021 fick påve Franciskus träffa Zlatan, som la ut bilden från mötet på sitt instagramkonto iamzlatanibrahimovic med drygt 54 miljoner följare.

På Milanello bjöds vi in att sitta framför brasan och få smaka på Milan-glassen medan vi väntade. I Paris fick vi sitta i ett kalt rum utan så mycket som ett glas vatten medan intervjun gång på gång flyttades fram, ofta minst en timme. Föreställ dig att förbereda dig för en avspark eller anställningsintervju, ladda upp, fyllas med adrenalin och sedan fyra fem gånger behöva flytta fokus och ladda om. När Zlatan till sist äntligen kom var jag alltid förbannad och när Yann Guerin varje gång efter bara tio minuters intervju ville bryta vände jag mig till Ibra och frågade: ”Vi kör väl på, du pratar ju så bra.” Han bara nickade och vi fortsatte, ofta upp till en halvtimme.

Som han pratade då, Zlatan. Det gick att fråga vad som helst, hans tankar om döden, livet, vad det ska stå på hans gravsten, om världen, politik, sönerna, familjen, allt. Han är sällan insatt på djupet i saker, saknar bildning, spelar hellre tv-spel än ser på Agenda. Men smart är han, blixtsnabb i repliken, och ivrig att utmanas, bara man vågar säga emot honom.

– Nittio procent av det som skrivs i media är lögner, sa han under en av våra intervjuer och jag svarade:

– Verkligen Zlatan, nittio procent? Det är nästan allt. Det är väldigt mycket. Kan du bevisa det?

Han backade direkt:

– Nej, kanske inte så mycket då …

En annan gång, när jag ställde en lite kritisk fråga om hans insats i en match i Marseille högg han direkt:

– Har du spelat på min nivå, eller?

Jag kontrade:

– Har du skrivit på min nivå, eller?

Han började skratta och vi lade ner vapnen.

Kanske är det så man bäst förstår och gestaltar Zlatan, i de små stunderna. Jag har inte plats för att ge er alla bitar i det mångfacetterade pusslet Zlatan Ibrahimovic men ni får några här. Nitton år har gått sedan vårt första möte, det har blivit många, många bitar och pusslet som helhet har blivit allt tydligare för mig – men aldrig färdiglagt, aldrig komplett.

Han var ung, kung och ändå, under den tuffa ytan, så nervös. Mitt första möte med Zlatan skedde i juni 2003, på racerbanan Pannonian Ring, i Ungern. Han skulle köra Formel 3000 för en sponsor och Sportbladet, där jag jobbade då, var ditbjudet. Min chef hade skickat mig dit eftersom han ansåg att jag, med rutin från nyhetsarbete och att bevaka politiker och andra makthavare, kanske kunde hantera den kaxige nya stjärnan på fotbollshimlen.

Zlatan såldes som 19-åring våren 2001 till holländska storklubben Ajax för 80 miljoner kronor, från Malmö FF. Han blev därmed den dyraste svenska övergången dittills. Men hans relation med oss i media var komplicerad. Han var kaxig, lynnig och ouppfostrad, sant. Men sant är också att han fick en del fula rubriker och artiklar mot sig, många hade svårt att förstå hans särart och han tog varje kommatecken personligt.

Nu stod vi och tittade på sportbilen, Zlatan ålade sig in i en slimmad dräkt och sedan ner i det ännu tajtare förarbåset som inte alls var designat för hans storlek. Han tittade på oss och skrattade:

– Jag är en stor kille. Överallt!

Zlatan i ett nötskal som ung. Stor i orden men ofta med glimten i ögat, utom när han tände till. Och det gjorde han ofta, bråkade, skallade motståndarna, hamnade på kollisionskurs med tränare och medspelare. Varvat med gudabenådade finter och den oslipade diamantens hela register.

Jag ignorerade honom där i Ungern, så många runt oss tävlade ändå om att fjäska för honom. Det var helt rätt väg att gå. Dag två kom han fram till mig, satte sig bredvid mig för att äta lunch, frågade lite osäkert:

– Du kan italienska eller hur? En dag ska jag spela i Italien och bli bäst i världen.

Mycket av hans svåra relation med medierna bottnar i osäkerhet, i att han upplever oss som språkets härskare.

– Är du vidskeplig, Zlatan?

Fråga på presskonferens på Råsunda inför fotbolls-EM i Portugal 2004. Zlatan blir ställd, han vet inte vad ordet betyder. Reportern försöker hjälpa honom: ”Är du skrockfull, tror du på skrock?” Tystnad. Zlatan går i moln. Hela den osäkerhet han bär inom sig efter barndomens och uppväxtens törnbeströdda väg, väller fram. Han vänder taggarna utåt, börjar svara aggressivt på frågor, presskonferensen spårar ur. Förbundskapten Tommy Söderberg försöker försvara Zlatan efteråt: ”Han är som ett barn som försöker bygga ett sandslott som ni slår sönder.”

Genom åren ska jag lära mig hur klokt det är att föra Zlatan i dansen under intervjuer, att inte sätta honom på pottan. Mycket av hans svåra relation med medierna bottnar i osäkerhet, i att han upplever oss som språkets härskare. Även när han senare blivit miljardär och mäktig kan han gå i gång mot enskilda reportrar. Jag har sett kollegor stå gråtfärdiga när han attackerat dem, mindre vackert då han i dessa fall inte längre sparkat uppåt, utan neråt. Men han upplever det inte så.

Zlatan klackar in 1–1 mot Italien i EM 2004. Foto: Murad Sezer / AP

Vad var det som hände? Vi utsända tittar på varandra på pressläktaren på Estadio do Dragao, i Porto. Zlatan har just gjort 1–1 mot Italien i EM-mötet den 18 juni 2004, med ett fullständigt osannolikt klacksparksmål. De svenska fansen sjunger hans lov. Samtidigt, i Turin, ser Juventus-bossen Luciano Moggi matchen. Zlatans agent Mino Raiola har länge legat på för att sälja in sin unge juvel till storklubben. Nu bestämmer sig Moggi. Målet får honom att ge klartecken; Italiens mäktigaste klubb och mesta mästare tänker värva Zlatan Ibrahimovic.

Stadio Rigamoniti i Brescia, snart tre månader efter EM. Ett lätt septemberregn faller över planen där Zlatan gör sin debut för Juventus. I oktober ska han fylla 23 år och runt sig har han idel stjärnor, inte minst Juventus-ikonen Alessandro Del Piero. Ingen passar det unga nyförvärvet som inte hunnit ta sin plats ännu. Så vad gör Zlatan? Han tar bollen och gör mål på egen hand, bara så där. Ibra har presenterat sig.

Dagen efter sitter jag på Juve-ledningens stamställe, Urbani, i Turin och äter lunch. Vid bordet bredvid sitter klubbens mäktiga triumvirat: Moggi, Bettega och Giraudo. Moggi nickar belåtet över tryffelpastan och säger:

– Ibrahimovic kommer att bli bäst i världen.

September 2006. Juventus imperium är i gungning i den största skandalen någonsin i italiensk fotboll, Calciopoli. Zlatan har lämnat skutan och värvats till Inter. I debuten mot Fiorentina borta spelar han fram till två mål och gör ett själv. Efter matchen intervjuar jag Inters tränare Roberto Mancini. Månsken över oss och framtiden stjärnbeströdd för Zlatan, om man får tro Mancini:

– Zlatan kommer att bli den störste av alla.

Jag kunde fortsätta rada upp exempel, som när Zlatan hösten 2010 kom tillbaka till Italien, till Milan, efter den korta sejouren i Barcelona, där han inte lyckades få spela förstafiolen, Messi behöll den platsen, och Zlatan drog. Han erkänner inga andra roller än huvudrollen, kan och vill inte spela något annat. Hur det gick i Milan vet ni, liksom hur framgången vände i motgång när Zlatan sommaren 2012 mot sin vilja såldes till PSG. Pengarna var slut i Milan, i italiensk fotboll. Hur skulle makthavare som Berlusconi, Fiat-klanen Agnelli eller Inter-familjen Moratti kunna konkurrera med hela nationer, som Qatar? Skuggan föll över italiensk fotboll, en kris som fördjupats med åren och pandemin. På planen har framgångarna delvis återvänt men fotbollen är bankrutt, både på klubb- och förbundsnivå och gick i fjol med en förlust på motsvarande 10 miljarder kronor. Åtta av tjugo klubbar i serie A har nu utländska ägare, så även Milan.

För Zlatan kom, trots hans motvilliga flytt, segrarna och triumferna också i Paris, om än i en lättare liga, den franska. Sedan väntade England och Manchester United, nya segrar, nya supporterhjärtan att erövra, nya tvivlare att tysta; jodå, han höll för Premier Leauge med. Så kom knäskadan och sedan red han mot solnedgången i USA och MLS. Trodde vi ja, trodde ni ja. Inte Zlatan inte. Han ville mer, var inte nöjd, inte mätt.

När han vilat upp sig tillräckligt mycket i Los Angeles insåg han att han ville ha mer – på högsta nivå. Äntligen skulle han komma hem till Milano och Milan. Det var tid för Konungens Återkomst.

De som säger att Ibra inte är en av de största vet inget om fotboll.

Luigi Garlando, sportjournalist

– Jag har bara kommit hit för att hjälpa till. Jag vill vara en ledare och bidra med det jag kan.

Zlatan i januari 2020. Det var kallt, vått och rått, Milano på sitt värsta. Men Stadio San Siro glödde som i feber, Milan-fansens dröm hade blivit sann, deras Ibra var tillbaka. I december 2019 hade Milan förlorat med 5–0 mot Atalanta och efter det gick flera av de yngre förmågorna i laget ändå ut och festade och lade upp bilder i sociala medier. Kritiken blev förödande, tränare Stefano Pioli skulle petas och ersättas, botten var nådd. Då kom Zlatan.

Jag har aldrig sett och hört honom mer ödmjuk, mer osäker på om han skulle klara att komma tillbaka till den högsta nivån. Han var väl medveten om hur mycket som ändrats sedan han lämnade serie A. Inte bara ägarna och klubbledningarna utan också spelet, som blivit snabbare, smartare, medan han själv blivit långsammare. Han skulle nu varje vecka möta män och killar som var 15 till 20 år yngre än han själv. Skulle han klara det? Vad Zlatan inte heller visste, vad ingen av oss visste, var att Milano och Lombardiet, och sedan hela Italien, snart skulle lamslås av skräck och död när landet blev det första i Europa att drabbas av coronaviruset. Snart stod jag och rapporterade från den första röda zonen, i Codogno, några veckor senare rådde total lockdown. Fotbollen stod still, allt stod still, i tystnaden hördes bara ambulansernas sirener och kyrkklockorna som ringde för de döda.

I sådana tider kan fotbollen kännas meningslös men efter pandemin, när fotbollen kom tillbaka och Italien blev ett av värdländerna för EM, och till sist vann allt, var det manna för utsvultna själar i ett land där kärleken till fotbollen kommer med modersmjölken och godnattsagorna.

Zlatan hade utnyttjat tiden väl, varit i Sverige där restriktionerna var färre, och tränat upp sig. Nu började han glänsa allt mer. Respekten hade han från början, spelarna lyssnade på honom, de unga spolingarna fick veta att fira det gör man när man åstadkommit något och att den enda vägen till toppen är att vilja mer än alla andra, jobba ännu hårdare än motståndarna.

– Zlatan fick ordning på omklädningsrummet, som vi säger i Italien. Han styrde upp gruppen, blev ett exempel att följa. Hans enorma rutin, alla hans meriter och hans starka personlighet gjorde att hela laget förändrades. Alla följde honom. Han gjorde Milan vinnande igen, säger Marco Passotto.

Milan 2020. Foto: Antonio Calanni / AP

Marco är en kollega på Gazzetta dello Sport, vi ses ofta på centralredaktionen i Milano där han har sin plats på Milan-redaktionen, sedan många år. Varje dag ska sajten och flera sidor om laget fyllas; storklubbarna är en miljardindustri och här är Zlatan så stor att det kan vara svårt att ta in som svensk. En annan kollega är Luigi Garlando, tidningens vassaste penna och medförfattare till Zlatans senaste bok Adrenalina.

– De som säger att Ibra inte är en av de största vet inget om fotboll. Han har inte vunnit med landslaget, för att Sverige är ett litet land. Han har inte vunnit Champions League, för att han haft otur och bytt klubb i fel läge ibland, hans agent drev också på det, säger Garlando och fortsätter medan vi tar varsin espresso i redaktionsbaren:

– Men att få en huvudroll i storklubb efter storklubb och vinna ligan i land efter land och att komma tillbaka och som 40-åring leda sin klubb till ligaseger … det är så stort. Han är historisk, han kvalar in bland de allra största, som Marco van Basten.

Så höll alltså Zlatan sitt löfte, han kom tillbaka och ledde Milan till seger. Trots en vår av skador, trots att hans agent Mino Raiola, som också var hans nära vän och mentor, dog i april, i cancer. Det har varit en svår vår, en ond vår, men Zlatan höll ut och nådde sitt mål, fick fira på Piazza Duomo.

Så är han nöjd nu? Inte. Aldrig.

När firandet var över flögs han till Paris för att operera det knä som plågat honom hela säsongen. Om sju månader beräknas han vara tillbaka, drygt 41 år gammal, lagom tills efter VM i Qatar. Med förhoppningen om mer spel i landslaget, kanske. Men framför allt hoppas han på att Milan då ska ha tagit sig vidare i Champions League. Det är ju den där bucklan han aldrig vunnit.

Varför sätter han sig inte i soffan bara, njuter av pengarna och framgången, ser sönerna spela? För att Zlatan aldrig är nöjd – och för att han är rädd för det tomrum som väntar när han slutar kämpa. Hur mycket han än stridit mot oss i media älskar han vår uppmärksamhet. Vad händer när ingen längre riktar en kamera och mikrofon mot honom? Vart går han när inte planen och lagkamraterna väntar på honom mer?

De tankarna brottas han med och jag förstår honom. Var det inte i går jag mötte honom första gången och vi var så unga och allt låg framför oss? Barnen som kom, som var så små, nu tonåringar. Hår som grånar, kroppar som till sist måste ge upp, medan själen ännu hungrar efter mer.

Zlatan kämpar nu mot tiden, den enda fiende han inte kan besegra med sin vilja av järn, den enda match han inte kan vinna. Slutsignalen är nära men inte här än, inte riktigt än.

Vi är nog många som kommer att se den sista matchen, när den väl kommer, med en oändlig känsla av vemod, påminda om att även de vackraste av sagor tar slut till sist.

Milan 2020. Foto: Spada / AP

***

Text:

Toppbild: Alessandro Garofalo / AP