Tusentals vill frysas ned – men vad händer när vi vaknar?
Sverige och Europa är i kikarsiktet för utvecklingen av kryonik – nedfrysning efter döden. Frågan är om det fungerar.
Vi har sett det i filmer som Sleeper, Apornas planet, Alien och Avatar. Människor lägger sig i tättslutande behållare och går in i kryosömn – fryses ned – för att återupplivas flera år senare. Detta är inte science fiction längre, i alla fall inte bara. Tekniken för själva nedfrysningen, så kallad kryonik, finns. Haken är att ingen ännu vet om det fungerar. Hittills har nämligen ingen mänsklig kropp frysts ner för att ges nytt liv efter några år, decennier eller sekler. Inte ens ett enskilt organ. Det har dock inte hindrat några tusen människor från att skriva upp sig och betala för framtida nedfrysning.
Tekniken innebär att kroppen – eller huvudet – fryses ned till minus 196 grader Celsius i väntan på en framtid då ny medicinsk teknik kan bromsa eller hindra åldrande och död, och då väcka den nedfrysta personen till liv igen. Hos de största kryonikaktörerna kostar det runt två miljoner kronor att bevara hela kroppen och en knapp miljon att bara frysa ner huvudet.
”Genom att bevara de fysiska strukturer som lagrar våra minnen, vår personlighet och vår identitet, syftar kryonik till att skydda varje patient tills framtida medicinska framsteg övervinner dagens begränsningar”, förklarar stiftelsen Alcor på sin webbsida.
Amerikanska Alcor, som funnits sedan 1972, vill nu etablera sig i Europa, och Sverige är i kikarsiktet, förklarade stiftelsens vd James Arrowood under en internationell konferens i Stockholm nyligen. Där ventilerade filosofer, futurister och biologer en uppsjö av frågor: hur ska död definieras? Hur ska anhöriga sörja när den döda kanske inte är riktigt död och det inte finns en kropp att kremera eller begrava? Vad betyder det att vara gift ”tills döden skiljer oss åt”? Vad händer med kvarlåtenskapen? Och livförsäkringen? Hur blir det med patient- och konsumentskyddet?
Nedfrysning av människor för framtida återupplivning utmanar inte bara den biologiska definitionen av död, utan även den rättsliga. Enligt svensk lag dör en person när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. De indirekta kriterier som oftast undersöks av läkare är att hjärtat slutat slå och andningen upphört. Nedfrysningen sker parallellt med det senare men innan – så ser teorin ut – hjärnans funktioner är bortom räddning.
– Vi försöker inte återuppväcka de döda. Vi försöker bevara personerna innan hjärnan upphör att fungera, säger James Arrowood.
600 personer är nedfrysta i dag
Det gäller att veta när det är för sent. Förespråkarna menar att vikten av ha en frisk hjärna in i det sista ger kryonik-kandidater incitament för att hålla sig i trim. Men, undrade moralfilosofen Francesca Minerva, säg att man drabbas av en svår skallskada eller obotlig hjärncancer – är det då den kroppen, eller är det huvudet, som ska bevaras?
Konferensdeltagarna var tämligen överens om att döden är något dåligt, och att det är en bra idé att göra vad vi kan för att övervinna den, eller åtminstone försena den så mycket som möjligt.
– Kan man bromsa kroppens försämring är det av godo, och om man kan hjälpa bara några få patienter in i framtiden är det bra, säger Anders Sandberg, datavetare och framtidsforskare vid Institutet för framtidsstudier.
Filosofen Patrick Linden menade att döden har ”en enorm alternativkostnad” och såg kryonik som ett skyddsnät. Men han konstaterade också att tekniken river upp invanda föreställningar. De flesta människor har trots allt förlikat sig med döden, antingen i form av en materialistisk, epikurisk tanke om att slutet innebär ett tomrum, i vilket man inte kommer att lida, eller en religiös idé om ett liv efter detta.
– Och så kommer kryoniken in och tvingar oss att tänka igenom saken igen.
Det finns undersökningar som visar att runt en femtedel av befolkningen är intresserad av möjligheten till nedfrysning. Men trots att den funnits sedan James Bedford som första person lät sig frysas ned 1967, har inte fler än cirka 600 personer kryobevarats hittills – och runt 5 000 har anmält sig för frysbehandling när de dör. James Bedford finns för övrigt fortfarande i Alcors ”vård” i Arizona.
En existentiell fråga som infinner sig är om man ens vill leva i hundratals år. Om den fysiska döden börjar ses som temporär, hur påverkar det ens drivkraft att utvecklas och åstadkomma saker? Och hur angenäm är tanken att vakna upp i framtiden i en helt annan värld, med helt andra människor? Kommer jag att återupplivas i en annan kropp? Eller vara instängd i en dator? Hamnar jag i en god eller ond värld?
– Det mesta av den rädsla vi möter handlar inte om teknikens osäkerhet, utan ”tänk om den faktiskt fungerar”, sa James Arrowood.
Han menar att en positiv bieffekt av att många skriver upp sig för nedfrysning är att det ligger i alla dessa personers intresse att göra vad de kan, så länge de är i det här livet, för att se till att världen utvecklas åt rätt håll.
Hoppas på nedfrysning av organ
Den centrala filosofiska frågan i sammanhanget berördes dock inte under konferensen. Den om vad som faktiskt är ”jag”. Skapas verkligen medvetandet i hjärnan? Den senaste medvetandeforskningen väcker tvivel om den saken. Om återuppväckning är möjlig, kan man vara säker på att det är samma individ som vaknar till liv? Framtidsforskaren Anders Sandberg svarar:
– De flesta som håller på med kryonik tenderar att ha en ganska klar materialistisk syn: vi är våra kroppar, och lyckas vi bevara kroppen, då bevaras vi.
– Skulle du få en annan personlighet fast det är exakt samma biologiska hjärna, då har vi verkligen lärt oss något konstigt. Det är inte troligt. Däremot kommer man sannolikt att ha problemet att det uppstått en del skador när man återupplivar en person. Det kommer att bli en viss förändring.
Alcors vd var endast vagt insatt i de senaste hypoteserna om medvetandet. Det är förståeligt. Om medvetandet är icke-fysiskt och hjärnan fungerar mer som en sändare-mottagare – eller ett filter – än som producent, faller förstås hela idén om att essensen av en person skulle kunna frysas ned, för att senare återupplivas. Även om kryonik aldrig kommer att fungera som det är tänkt för hjärnan, är tekniken i alla händelser relevant för andra organ. Det var också något James Arrowood lyfte fram:
– Vi har inte löst organbristen, och det är en skandal. Bara detta att frysa ned organ för framtida transplantation är ett skäl gott nog för att utveckla tekniken.
Han trodde att ”sputnik”-ögonblicket kommer inom kanske tio år, och då genom en lyckad upptining av en njure, som kan opereras in i en patient och fungera. Eller, möjligen, genom återupplivande av en nedfryst mus.
***
