Antipiratbyråns Henrik Pontén.

VFhpportratt

Piratjägarens revansch

Han är rikskänd som fil­delningens fiende nummer ett, men Anti­piratbyråns Henrik Pontén ville egentligen aldrig bli debattör. Nu är han segerviss. I skuggan av piratpartiets framgång har nöjesindustrin flyttat fram positionerna.

Den första tomaten kom flygande efter en dryg minut. Över publikhavet på Elmia i Jönköping svävade lila ballonger och flaggor bredvid banderoller med text som »7,1%« och »Free The Pirate Bay«. När Sveriges mest kände piratjägare presenterades fylldes lokalen av burop.

Datorfestivalen Dreamhack hade bjudit in Henrik Pontén att besvara besökarnas frågor, men ingen verkade speciellt intresserad. Redan under sitt första svar om vikten av att ladda ner på laglig väg överröstades han av skrik, och utbrast:

– Lägg av nu! Om ni har bett mig komma så får ni låta mig tala till punkt.

Henrik Pontén hade anat att framträdandet inte skulle mötas av några hyllningskörer. Han och kollegan Per Strömbäck från organisationen Dataspelsbranschen hade till och med parkerat sin bil nära utgången, ifall de skulle behöva fly hals över huvud. De var beredda på det värsta. Men får man en chans att förklara sin ståndpunkt, då ska man ta den, hade Henrik resonerat.

Nu klev en tonårskille med händerna i fickorna fram för att ställa en fråga:

– När dina ungar laddar ner, räcker det med utegångsförbud eller blir det 30 miljoner för dem också?

Publiken jublade. Antipiratbyråns chefsjurist log ett snett leende.

Ända sedan 2001 hade Kalmarsonen Henrik Pontén agerat omslagspojke för svensk nöjesindustris kamp mot illegal fildelning. Det var en kamp som hade blivit tuffare med åren. Sedan några år tillbaka drevs världens största nedladdningssajt av svenskar, och de många unga fildelarna hade gjort Sverige känt som »piratparadis«. En vecka tidigare hade dessutom piratpartiet, vars program i princip innebar motsatsen till det Antipiratbyrån arbetade för, valts in i Europaparlamentet.

Där han stod, utbuad i en småländsk mässhall, skulle man kunna tro att den kände antipiraten höll på att ge upp. I stället var det precis tvärtom. Henrik Pontén kände segervittring.

Efter piratpartiets valframgång kan det tyckas självklart att 2009 går till historien som ännu ett motgångsår för den så kallade upphovsrättsindustrin. Men antipiraterna har haft en hel del medvind, även om det inte började så.

Inför tingsrättsförhandlingen om The Pirate Bay i februari uppmärksammade medier över hela världen den kaxiga svenska piratrörelsen. Medan Henrik Pontén och hans kollegor framträdde med bistra miner gjorde piraterna sig lustiga över rättegången och döpte om den till »Spectrial«, spektakelrättegången. Piratbyrån körde till och med upp en piratstajlad buss och ordnade fester utanför Stockholms tingsrätt.

Sajtens talesman Peter Sunde förklarade att det inte skulle spela någon roll om de blev dömda. Många bedömare höll med. Ungdomar kommer inte att sluta fildela, och en fällande dom riskerar snarare att stärka The Pirate Bays ställning, var den återkommande analysen.
Väl i rättssalen försvann dock de åtalades sturskhet. Ställda inför ett faktiskt hot om fängelsestraff valde de en mer taktisk attityd och försökte, trots alla sina tidigare uttalanden, tona ner både sin upphovsrättskritik och inblandning i sajtens verksamhet.

Kort efter rättegångsförhandlingen trädde Ipred i kraft – den impopulära lagen som gav rättighetshavare möjlighet att begära fram namn på bredbandskunder som delat ut upphovsrättsskyddat material. Över en natt minskade landets nättrafik med drygt 40 procent, vilket allmänt tolkades som att massor av svenskar slutade fildela.

Den 17 april kom domen. Tingsrätten valde att döma The Pirate Bay-killarna till fängelse, ett överraskande hårt straff, och godtog dessutom Antipiratbyråns skadeståndsberäkningar. Henrik Pontén kände sig upprymd när han skummade domslutet vid faxmaskinen. Vinden hade börjat vända.

Med allvarlig min visar Henrik Pontén in i ett mötesrum på Antipiratbyråns kontor.

– Dreamhack kändes lite som en bortamatch. Gänget som stod längst fram var totalt i affekt, de vrålade så att saliven stänkte. Men jag upplevde det ändå som att en övervägande del av publiken faktiskt ville lyssna, säger han.

Henrik Pontén var först tveksam till att ställa upp på den här intervjun. Mannen med antipiratsidans mest kända ansikte har blivit restriktiv med uppmärksamhet kring sin egen person. Han tycker att han oftast blir svartmålad eller felciterad.

– Jag tackar ja till intervjuer där jag får förklara syftet med det jag gör. Jag är trött på att journalister kommer in här och har bestämt sig för att vi står för all världens ondska.

När Henrik Pontén talar håller han blicken konstant fäst vid mitt anteckningsblock. Han känns ganska spänd. Det var trots allt aldrig opinionsbildare han ville bli.

Innan Antipiratbyrån grundades 2001 arbetade Henrik Pontén för MDTS, branschorganisationen för multimedia och dataspel. Redan då var hans jobb att jaga pirater, fast inte digitala sådana. I en tid utan hubbar och torrentsajter handlade den upphovsrättsliga kampen om att bulta på dörren till misstänkta postorderverksamheter, bedriva spaning på marknader och gripa piratkopierare på bar gärning. En gång följde ett kamerateam från TV3:s »Efterlyst« med när han var ute och knackade på hos upphovsrättsskurkar.

Sedan piratkopieringen flyttade till internet har jobbet alltmer kommit att skötas från skrivbordet. Ibland saknar han spänningen ute på fältet.

– Jag upplever att jag tvingas in i rollen som debattör. Som jag ser det är det politikernas roll att diskutera sig fram till en lagstiftning. Men de politiska partierna har ingen trovärdig idédebatt när det gäller internet och vågar knappt stå upp för de lagar de själva har beslutat om. I stället måste vi både delta i diskussionen om lagstiftningen och jobba för att upprätthålla den. Det är en snurrig situation.

Antipiratbyrån är långt ifrån den enda aktör i Sverige som arbetar emot olovlig fildelning. Skivbranschorganet Ifpi och mjukvarutillverkarnas BSA bekämpar båda aktivt piratkopiering. Ändå är det just Henrik Pontén, möjligen i konkurrens med advokaten Monique Wadsted, som har kommit att personifiera kampen mot piraterna. En roll som har fått honom att regelbundet utses till Sveriges mest hatade man. Per Strömbäck på Dataspelsbranschen beskriver Henrik Pontén som »en tydlig bad cop«.

– Det finns egentligen bara två roller i den uppskruvade mediediskussionen, och än så länge har piraterna lyckats få den som good guys. Henrik är väldigt tydlig och kompromisslös, med inställningen att man antingen är med eller emot. Det gör honom tacksam att stoppa in i medie­logiken.

En Googlesökning på namnet Henrik Pontén ger träffar där man önskar hans död och kallar honom för diverse könsord. En rad artiklar återger kuppen där någon skickade in en falsk ansökan om namnbyte, så att han plötsligt var mantalsskriven som »Pirate Pontén«. På Youtube hittas en sketch från tv-programmet »Hey Baberiba«, där han parodieras av David Hellenius, samt den hemmagjorda musikvideon »Henrik Pontén – far åt helvete«.

– Det har blivit en vana att titta sig över axeln i tunnelbanan. Visst rättar jag mitt liv till viss del efter sådant, men på ett personligt plan blir jag bara stärkt i min uppfattning när jag möter hot och hat. Ett tag hörde hot till vardagen, men det har lugnat ner sig på sistone.

Henrik Pontén anser att debatten har »nyktrat till« sedan i våras, och menar att stödet för upphovsrätten ökar.

– Vi har haft ett framgångsrikt år. Det har gått vår väg på alla plan.

Det är en sanning med modifikation. Piratpartiet har trots allt plockat två stolar i Europaparlamentet, och nyligen upphävde hovrätten beslutet att bredbandsbolaget Ephone måste lämna ut användaruppgifter till fem bokförlag.

Ändå har antipiraterna mycket att glädjas åt.

Försäljningen av dvd-film tilltog under senvåren och sommaren. Den digitala musikmarknaden växer snabbt, samtidigt som streamingtjänsten Spotify tar allt större marknadsandelar. Till och med försäljningen av fysiska cd-album ökade under våren för första gången på åtta år.

I oktober spårade Antipiratbyrån upp gruppen Svenne-Redcross, som påstås vara en av de största inom »Scenen« – den lösa sammansättning av pirater som har gjort sport av att kopiera nya skivor, filmer och program. Gruppen tvingades inte bara sluta med verksamheten, utan dessutom gå ut med ett officiellt meddelande som avslutades: »Ni som fortfarande är involverade i Scenen – stäng ner. Ingen går säker där ute.«

Enligt Antipiratbyråns egna beräkningar har detta minskat snittiden för när en ny film läcker ut – från 4,5 dagar innan den släpps på dvd till 1,8 dagar. Obetydligt kan tyckas, men Henrik Pontén menar att det är en viktig seger.

I en ny undersökning beställd av skivbranschorganet Ifpi svarar rekordhöga fyra av tio svenskar att de laddar hem musik från fildelningssajter. I samma undersökning svarar dock sex av tio att Ipredlagen har fått dem att ladda ner mer sällan eller sluta helt. I en annan aktuell undersökning från Sifo uppger elva procent av de tillfrågade att de fildelar. Det är nästan en halvering mot tidigare i våras, då 21 procent svarade likadant.

Även om färre laddar hem finns det dock inget stöd för att själva attityden till fildelning skulle ha förändrats.

– Inledningsvis handlar det om ren och skär avskräckning, det är ingenting att hymla om. Det är precis som att man saktar in när det kommer en hastighetskamera. Tyvärr fungerar den mänskliga naturen så. Många gör saker på nätet som de aldrig skulle göra i den verkliga världen där man blir sedd och får ta ansvar för sina handlingar, säger Henrik Pontén.

Per Strömbäck är ändå optimistisk:

– Vi i vår värld har fått hoppet tillbaka. Kritiken mot Ipred-lagen var högljudd, men det finns ingenting som säger att den representerade hela befolkningen. Lagstiftningen har visat att fildelningsbeteendet faktiskt går att förändra.

Den bedömningen delas inte av alla.

– Hur många tecken skulle det vara? 500? Grymt, jag fixar det.

Rasmus Fleischers lunch avbryts gång på gång av att mobilen ringer. Mycket har hänt sedan han för sex år sedan företrädde nystartade Piratbyrån i tv-programmet »Debatt«. Datanörden som fick tittarna att häpna när han hyllade piratkopiering har blivit doktorand i samtidshistoria, inflytelserik bloggare, kulturdebattör och författare.

I dag kallar han bildandet av lobbygruppen Piratbyrån för en semantisk manöver. Genom att ta bort ordet anti från Antipiratbyråns namn ställde de föreställningar om rätt och fel på ända.

– Numera använder jag sällan namnet Piratbyrån. Det behövs inte. Vi ser i stället en ny nätaktivism som inte går under piratbegreppet, utan lever på mobiliseringar kring sakfrågor som överlappar varandra, säger han.

Rasmus Fleischers agenda har, i likhet med övriga piratrörelsens, kommit att handla alltmer om integritet och digitalisering, och allt mindre om de fildelningsfrågor där allt började. Ipred-lagens inverkan på fildelningen är han över huvud taget inte intresserad av att diskutera.

– Fildelning har aldrig varit ett självändamål, utan en naturlig del av vad ett öppet internet står för. Såvida man inte är nätverkstekniker tycker jag att det är ganska irrelevant att titta på den totala kvantiteten fildelning. Dessutom, i den yngre generationen så ser de flesta fortfarande fildelning som en självklarhet, säger han.

Striden mellan pirater och antipirater kan beskrivas som en konflikt mellan teknik och juridik. På ena sidan står teknikkunniga debattörer som menar att internet bygger på fri spridning av filer, och att denna spridning inte kan regleras utan att ett övervakningssamhälle skapas. På andra sidan står juridiskt kunniga debattörer som svarar att internet måste följa samma lagar som resten av samhället.

I princip alla som intervjuas inför den här artikeln säger att den polariserade debatten om fildelning kontra upphovsrätt nu håller på att dö ut. Förklaringarna är dock helt väsenskilda. Medan antipiraterna triumferande hänvisar till en ökad insikt om att upphovsrätt behövs på nätet är piratsidans analys den motsatta.

»Vi bryr oss inte om den debatten längre«, skriver Peter Sunde i ett mejl från sin nya bostadsort Berlin. »Allmänheten fildelar, det kvittar vad den stora högljudda upphovsrättsmaffian säger. De kan argumentera bäst de vill. Vi andra lägger vår energi på nästa och nästnästa steg i stället.«

Rasmus Fleischer är inne på ett liknande spår:

– Snarare än att diskutera om fildelningen är bra eller dålig vill vi diskutera hur man får den att bli kulturellt intressant. Ofta har fildelningsdiskussionen betraktats som en fråga om den breda massans tillgång till kultur. De enda som har ett intresse av att framställa det så är företag som Spotify och Voddler, vars affärsidé är att erbjuda tillgång.

I sitt resonemang snuddar Rasmus Fleischer vid ett annat tänkbart skäl till att debatten har svalnat: lagliga tjänster börjar kunna konkurrera med de illegala. Det tydligaste exemplet är Spotify, som erbjuder gratis tillgång till ett enormt musikbibliotek genom att sända reklam mellan låtarna. För bekvämligheten att slippa ladda ner väljer användarna att stå ut med reklamsnuttarna. Samtidigt får upphovsmännen nöja sig med lägre arvoden, eftersom det är bättre än att inte få betalt alls.

Daniel Johansson är doktorand i datavetenskap vid KTH och forskar kring hur teknikutvecklingen påverkar musikindustrin. Han förutspår att den fria fildelningen på sikt kommer att kunna sammanfogas med det upphovsrättsliga systemet.

– Det skulle innebära att man anonymt samlar in information som ligger till grund för avgifter. I fallet musik skulle det som de facto spelas i folks mp3-spelare ligga till grund för avräkningen till upphovsmännen, säger han.

Både Per Strömbäck och Rasmus Fleischer ställer sig positiva till en sådan modell.

– Men även det kräver att man ändrar upphovsrätten, säger Rasmus Fleischer.

Antipiratbyråns chefsjurist ser lite trött ut där han sitter vid ett långbord på kontoret i Birkastan. Henrik Ponténs kamp mot nätpiraterna har pågått i åtta år, gjort honom till rikskändis och lett till oräkneliga mordhot. För honom är tanken på en kompromiss, där upphovsrätten genomgår en remake, fullständigt otänkbar.

– Antingen har vi en upphovsrätt eller så har vi inte det. Det finns inga kompromisser. Vårt mål på Antipiratbyrån är att bli arbetslösa. Allt som kan digitaliseras kommer att genomgå samma process som vår bransch har gjort, om vi inte lyckas hejda det.

Han lyfter blicken.

– Men jag tror att vi är närmare en lösning än vad många uppfattar det som.

The Pirate Bay-fallet skulle ha tagits upp i hovrätten i veckan, men sköts upp på grund av jävsanmälningar. Nu ser förhandlingen ut att bli av först framåt sommaren. Henrik Pontén är övertygad om att ännu en fängelsedom väntar och säger att The Pirate Bay är »historia, fullständigt överspelat«. Önsketänkande kanske, men det råder ingen tvekan om att försöken att sälja sajten både har urholkat dess symbolvärde och fått grundarnas hjältegloria att hamna på sniskan.

Den som väntar sig ett nytt spektakel i Svea hovrätt riskerar att bli besviken.

Detta har hänt
Den 1 april trädde den så kallade Ipredlagen i kraft. Lagstiftningen gav upphovsrättsinnehavare rätt att begära ut personuppgifter på misstänkta fildelare från bredbandsleverantörer.

Kort därefter, den 17 april, dömdes fyra personer till ett års fängelse och totalt 30 miljoner i skadestånd för att ha arbetat med sajten The Pirate Bay.

Domen överklagades av båda parter och skulle ha tagits upp i hovrätten med start den 13 november.

Efter anmälningar om jäv mot hovrättsrådet och hovrättslagmannen sköts förhandlingen upp och väntas inte bli av förrän framåt sommaren.

Mer ur reportaget: Musikindustrins eget Starbucks

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1325 kronor!

8 comments