Millenniummyten

Text:

Bild: Knut Koivisto/nordisk film

Har den genomsnittlige britten en gammalmodig, stereotyp bild av Sverige i den globala byns tidsålder? Tyvärr, måste jag tillstå, ja – det har han eller hon. Detta har jag lärt mig genom att skriva om en man som jag aldrig träffade. Innan hans alltför tidiga död vid 50 års ålder 2004 författade Stieg Larsson den enastående kriminaltrilogin som började med »Män som hatar kvinnor« (»The Girl With the Dragon Tattoo« i Storbritannien) – tre böcker som fortsätter att slå försäljningsrekord världen över i olika översättningar.

När jag för min bok talade med brittiska författare om Larssons liv och arbete mötte jag gång på gång en bild av Sverige som landet med Ikeamöbler, fotbollstränare, Abba och obegränsad sexuell frihet: det där sista alltid nämnt med ett avundsjukt leende. Jag fick också från andra icke-svenskar höra en mer intellektuellt respektabel stereotyp, landet som hyllats för Ingmar Bergman och en avundsvärd socialdemokrati.

Jag började känna att mina landsmän var en smula lata som inte grävde djupare och jag föreslog för dem att det inte vore en så dum idé att närvara vid en av de kulturkvällar som arrangeras av Svenska ambassaden i London (även om, det ska villigt erkännas, man då måste ha haft turen att ha fått en inbjudan från kulturattachén Carl-Otto Werkelid). Konsumtionen av gravlax ihop med de svenska gästerna ger snart den oinformerade britten en mer balanserad bild av landet beläget bara en två och en halv timmes flygresa bort – om nu vulkanaskan tillåter.

Jag har under lång tid skrivit entusiastiskt om skandinavisk kriminallitteratur för tidningar som The Independent och The Times och därmed blivit en motvillig Nordenexpert – en titel vilken svensk som helst skulle genomskåda.

Men jag blev glädjande nog ombedd att delta vid ett evenemang hos ambassadörens residens med titeln »Stieg Larsson och svensk kriminallitteratur«. Bland mina imponerande medgäster fanns en av de främsta författarna av nordiska kriminalromaner, den mycket långe Håkan Nesser, skaparen av kommissarie Van Veeteren, samt Stieg Larssons förläggare Eva Gedin, som jag hade intervjuat för The ­Times.

Det var en kvävande hetta på scenen, och än hetare blev klimatet av diskussionen, när det stod klart för denne britt att den mycket mörka bilden av Sverige i Larssons böcker (där korruptionen finns på alla nivåer av etablissemanget, från rättsväsendet och polisen till underrättelsetjänsten och den psykiatriska vården) var högst omtvistad. Hur skulle jag få reda på hur sann den bilden var? Mer detektivarbete krävdes.

Utländska läsare upplever Larssons vision av Sverige som obehaglig och obekant och där på scenen i London kritiserade Håkan Nesser syrligt min fråga om inte Larsson visade oss Det Verkliga Sverige (han hade redan sagt att han skulle vara bråkig – han är bra på det!). Så jag beslutade mig för att senare fråga tre nyckelpersoner i floran av svenska kriminalförfattare – nämnda Nesser, Camilla Läckberg och Johan Theorin om Larsson skriver om ett land de känner igen. Och vem var bättre att börja med än den sardoniske Nesser som hade svarat att idén om ett »sönderfallet« Sverige (som vår nye premiärminister också beskriver Storbritannien) var »skitprat«.

– Larssons Sverige är inte alls det Sverige jag känner, sa Nesser.

– Men om du gräver tillräckligt djupt blir det mörkt förr eller senare. I vilken jord, i vilket land du än gräver i.

Jag noterade åter hur svårt Nesser har med bilden av det land som Millennium­trilogins författare – om än postumt – verkar sprida.

Så Nesser är alltså oförstående till Larssons paranoida syn på Sverige?

– Nej, men jag skulle säga att Stieg skrev med en viss konstnärlig frihet. Å ena sidan var han mer involverad i de dolda delarna av det svenska samhället än vad jag är, där de uppburna och mäktiga är de främsta skurkarna.

Han ler.

– Och visst är det trevligt att läsa om konspirationsteorier – det är den fattige mannens försvar. Det känns bra att betrakta din rika grannes fall, eller hur? Eller åtminstone att läsa om det i en kriminalroman. ’Vi är fattiga, men vi är ärliga och goda’… etcetera.

– Men, tillägger Nesser med kraft, Sverige är i dessa avseenden inte annorlunda än något annat land – som Storbritannien!

Johan Theorin, vars atmosfäriska »Skumtimmen« (»Echoes From the Dead« på engelska) sopade hem den prestigefyllda utmärkelsen The Dagger Award från Crime Writers Association förra året, visar en mer förstående inställning till Larssons Sverigebild. Theorin, en mer tillbakalutad personlighet än Nesser, medger visserligen:

– Karaktärerna, sexualiteten och våldet är, naturligtvis, överdrivna. När det gäller personerna har jag mött män som påminner lite om Mikael Blomkvist, men jag har aldrig hört talas om någon i Sverige som den skräckinjagande Lisbeth Salander. Men kanske är sådana personer inlåsta – det är ju trots allt det som hennes fiender planerar att göra med henne!

– Jag tycker att hans första bok, »Män som hatar kvinnor«, har ett stråk av likhet med min egen debut, »Skumtimmen«, med grymma dåd begångna på landsbygden och med en utredare som försöker att lösa ett oväntat försvinnande. Hans senare böcker utspelar sig huvudsakligen i städer, vilket inte är min taktik. Jag behandlar främst människor på en liten svensk ö, långt från all politisk makt och större konspirationer. Ondskan är personlig, inte organiserad som hos Larsson.

Theorin ler och fortsätter:

– Författaren Anthony Burgess hävdade att skandinaver var det mest laglydiga folket i hela världen. Och han har varit överallt så han visste vad han pratade om. På något sätt kopplade han det till faktumet att skandinaver inte tror på Gud!

– Svenskar vill gärna lita på människor, och bli litade på. Om du skulle försöka muta en svensk polis skulle han förmodligen arrestera dig omedelbart. Vi har en fri press som alltid är sugna på att avslöja all sorts myndighetskorruption, hur liten den än är. Men Stieg Larsson var en integrerad del av den press som konstant granskade staten, så kanske koncentrerade han sig på politikernas små förseelser i stället för att se att allt – i allmänhet – fungerar ganska bra.

Trots den mer försonliga tonen, framstår Theorins attityd till Larssons bittra världsbild som mer lik Nessers. Jag prövar ännu en fråga: Kanske är det socialdemokratiska idealet ihåligt i Stieg Larssons böcker, men härskar det fortfarande i den verkliga världen?

Han tvekar.

– I ett valår såsom detta – vi väljer ny regering i september – dyker de socialdemokratiska idealen upp igen, och sammantaget måste man säga att Sverige fortfarande är ett väldigt rättvist land när det gäller vård och högre utbildning – våra skatter betalar till största delen för det. I övrigt är det ett faktum att Sverige har blivit ett kapitalistiskt europeiskt land som vilket annat.

Den tredje i min heliga tre­enighet av svenska kriminalförfattare är Camilla Läckberg, som i Storbritannien till slut har blivit vad hennes brittiska förläggare har hoppas på: The Next Big Thing. Hon må ogilla den svenska tabloidpressens uppmärksamhet av hennes privatliv, men jag har berättat för henne att det är en uppmärksamhet som vissa brittiska kriminalförfattare skulle mörda för. Till skillnad från hennes manliga kollegor har hon en mer kluven bild av Larsson.

– Är Stiegs Sverige det jag lever i?

Hon funderar ett tag.

– Ja och nej. Han inriktar sig mycket på den urbana svenska stortstadsvärlden – Stockholmsverkligheten, och man kan inte säga annat än att han gör det på ett mycket auktoritärt sätt. Men man ser inte så mycket av det lantliga Småstadssverige i Stiegs böcker. Men det är ju klart, det var ju aldrig hans ambition, eller hur?

Vad som slår mig – särskilt när jag pratar med Nesser och Theorin – är deras mycket brittiska känsla för ironi; mycket närmare britternas sardoniska världsbild än, exempelvis, de flesta amerikaners. När jag till exempel frågar dem om svenskarnas stolthet över Stieg Larsson visar Nesser sitt typiska skeva leende och säger:

– Ja, men alla gillar alltid en vänsterorienterad kriminalförfattare som Stieg. Men folk är också stolta över Abba, vilket är värre.

En annan aspekt av Larssonlegenden som britterna är förvånade över är att en svensk som Stieg Larsson dog av en ohälsosam livsstil. Är »det hälsosamma Sverige« numera lika benäget att dra på sig sådana åkommor som Storbritannien och USA?

Enligt Camilla Läckberg är det i Sverige förmodligen inte så illa ställt när det gäller slapphänt livsstil som i icke-skandinaviska länder i den utvecklade världen.

– Men vi är sakta på väg i den riktningen, säger hon.

– Bilden av den »hälsosamme svensken« är faktiskt en föråldrad stereotyp. Övervikt är ett växande problem här också. Men jag är mycket optimistisk när det gäller mitt lands framtid. Det är fortfarande en underbar plats att bo och ha barn på. Larsson berättar väl om de goda sidorna också, gör han inte det?

Översättning Anders Billing

Fakta

Barry Forshaw medverkar i tidningar som The Independent, The Times och The Times Literary Supplement. Han har tidigare skrivit böcker om bland annat kriminallitteratur och italiensk film och är nu aktuell med »The Man Who Left Too Soon – the biography of Stieg Larsson« (John Blake).