Viktigaste till påsken är sillen

Den jovialiske Håkan Juholt snubblade över sina minnen, sitt tidiga liv, sitt klassmedvetande och alla barndomens smaker när han blev ambassadör på Island. Där reste han till Siglufjör∂ur som är Islands nordligaste stad. Med bil tog det hela natten. Lockelsen var silltunnor. Det blev omskakande!

– Farfar svängde upp med sin Ford Taunus på gårdstunet när jag var liten och rusade in och ropade: Islandssillen har kommit. Så viktig var sillen för mina farföräldrar som levde under knappa omständigheter och hade trampat jordgolv i köket. Utan sillen och strömmingen hade de inte klarat sig. Sill och strömming är bra mat, näringsrik, god och var på den tiden billig. 

– När jag var liten satt jag vid kajen i Oskarshamn och fiskade strömming med farfar. Strömming som sedan farmor stekte och det doftade så gott. Som liten ville jag hellre ha köttbullar och prinskorv, men jag fattade redan då hur viktig sillen var.

I Siglufjör∂ur finns världens kanske enda sillmuseum. Man skulle tillspetsat kunna säga att det är ett sorgemuseum över sillen, silltunnor som fortfarande har kvar den feta doften av saltlaken, redskap, minnen av fiskare som aldrig kom hem, minnen av hårt arbete på sjön i ett hav som förvisso hade så mycket sill att det slog "sillblixtar i vattnet" som Olaus Magnus skriver, men också ett hav som skördade människoliv.

Där stod Håkan Juholt inför sillminnen alldeles i början av sin diplomatiska karriär, pojken från Döderhults socken. Allt kom tillbaka och han bestämde sig för att bedriva "Silldiplomati", för den feta fina Islandssillen är på väg tillbaka kring Island medan den är så gott som helt slut på svenska västkusten och håller på att, jämte strömmingen, fiskas ut i Östersjön. För Håkan Juholt blev detta faktum resta fanor, högt tonläge och ett inledande krig mot utfiskning.

– Vi ser hur det gick för sillen kring Island, lär sig inte mänskligheten någonting. I Östersjön trålas det strömming och sill. Den mals ner till fiskmjöl och blir hundmat i Kina eller laxmat i odlingskassar i Norge. Lax förvandlas till någon slags lyxmat med färgämnen och annan skit.

Svenska folket var storkonsumenter av Islandssill. Så sent som 1966 importerade vi  161 000 tunnor. Inte många år senare var det slut. Och då ska vi veta att det mot slutet var ett "nästankrig" om sillen där den isländska marinens kanonbåtar attackerade engelska trålare som kränkte isländska fiskevatten. Det hjälpte inte.

– När farfar kom springande och ropade att Islandssillen hade kommit fick jag följa med i den blå taunusen till Cooperativa och där inne i ett vitt kaklat rum stod trätunnorna doftande av saltlake och en handelsman tog varsamt upp de guld- och silverskimrande feta sillarna och slog in dem i vaxat papper. De där bilderna kom tillbaka till mig när jag 50 år senare kom till sillmuseet i Siglufjör∂ur. Det var också där tankarna föddes till en fortsatt strävan efter Silldiplomati. Så var det och så fick det bli.

När Håkan Juholt bjöd isländska presidenten med entourage och en hel rad honoratiores, på middag på residenset i Reykjavik fick alla först komma in i köket och tillsammans lägga in femminuterssill. Efter förhandlingar och mingel på en och en halv timme fick gästerna sätta sig ner och äta den nyinlagda sillen med bröd och potatis och andra tillbehör. Alla gäster minns den middagen, inte bara för att den var ovanlig utan också för att den var exempellöst god. Håkan Juholt underströk under middagen att hans avsikt är att föra sillen åter till Island. I den stora sillnationen har inlagd sill sedan länge haft en undanskymd plats ungefär som lutfisken på vårt julbord, så där längst ut på kanten.

– Jag träffade tidigt Ted Karlberg från Blekinge, en karl som vet allt om sill och strömming. Vi slog oss ihop och skapade boken Silldiplomati.

Det blev en rytande appell mot överfisket i Östersjön, en hyllning till sill och strömming och sida upp och sida ner av kärlek till vårt gemensamma kulturarv.

Med sillen i fokus drog Håkan Juholt ihop en handelshusmiddag på residenset för det är ju en tragedi att man inte längre äter sill på Island. 

– Alla var där, toppskiktet av vad Island kan erbjuda av journalister, radio, tv, tidningar, artister, politiker, kulturmänniskor. Vi bjöd på en sjurätters middag, helt baserad på sill. Alla lade upp på sociala medier, tidningar skrev och jag fick lägga in sill i tv. Passade på att sälja in västerbottenost då också.

Nu är Håkan Juholt (sill)ambassadör i Sydafrika och jo, han lägger in svensk sill där också i sin diplomatiska iver, så till den milda grad att Oliver Tambos son, tv-personligheten Dali Tambo reagerade med orden: "Håkan, du har flyttat in i mitt hjärta."

– Bjuder man på flottaste restaurangen i Pretoria så är det ingen gäst som säger så, att man flyttar in i ens hjärta, den reaktionen får man bara om man bjuder på inlagd sill.

Nu är det snart påsk och till påsken hör sill eller strömming. Juholt insisterar på att alla årets dagar är passande för sill! 

En av de genom tiderna godaste inläggningarna är gravad strömming så som "Svampen" (Zvonko Sokcic) och kallskänkan Dagmar tillredde den på KB, Konstnärsbaren, för länge sedan. Passa på nu medan strömmingen ännu går att få tag i.

Dra skinnet av ett kilo strömmingsfiléer och lägg i en blandning av en och en halv liter vatten och tre deciliter 12% ättika och två matskedar salt över natten. Låt rinna av ordentligt och blanda under tiden den härligt krämiga röran av två deciliter majonnäs och fyra deciliter gräddfil, två matskedar ljus senap och två fint hackade vitlöksklyftor. Skär ett rejält knippe dill och en ruska persilja. Vänd ner strömmingarna och låt mogna över natten för att sedan serveras på en bit smörat rågbröd på påskafton. Bästa strömmingsreceptet, jag lovar, inte ens Juholt skulle säga emot. 

***

Läs även: Lena Andersson hade helt rätt

Läs även: Att hitta rätt påskdryck är knepigt