Sofia Arkelsten (m), Acko Ankarberg (kd), Nina Larsson (fp) och Michael Arthursson (c).

Splittring

Strategisk splittring

Oppositionen har hämtat in försprånget och alliansen svarar med att erbjuda ett politiskt smörgåsbord.

När moderaterna håller »Sverigemöte« i Örebro denna helg är allianspartiernas fyra partisekreterare på plats. De ska prata om alliansens styrkor och utmaningar, och de kommer att vara politiskt oeniga. För det har de kommit överens om. De jobbar nämligen så bra ihop att de kan kosta på sig separat idéutveckling. Det ökar spänsten, bredden och demokratin, förklarar de med en mun för Fokus. I separata intervjuer.

Läget är annars kritiskt. I opinionsmätningarna har den rödgröna oppositionen kommit ikapp. Arbetslösheten är fortsatt hög och även borgerliga ledarskribenter undrar om regeringen har mer att ge.

De kommer att få undra ett tag till. Det mesta pekar mot ett gemensamt utspel  i Almedalen, men större delen av året är vikt för allianspartiernas soloframträdanden. Tidigast i höst, kanske ännu senare, tillsätts gemensamma arbetsgrupper inför valet 2014. Den bakomliggande strategin är inte svår att räkna ut. Gemensamma kort får inte spelas ut för tidigt, alltså är det säkrast att inte ens ha några. Och svajiga siffror mitt i mandatperioden spelar ändå ingen roll. Vid samma tidpunkt för fyra år sedan låg alliansen under med 8–10 procent och beskrevs som »rökt«.

Förra helgen stod folkpartiet i fokus. Nu är det snart dags för kristdemokraterna. Med opinionssiffror i höjd med riksdagsspärren behöver de ta i, och de gör de. Kristdemokraterna väljer en metod som den socialdemokratiska regeringen ofta använde på sin tid: att gå i opposition mot sig själv.

– När det gäller ungdomsarbetslösheten så känner vi att regeringen är alldeles tomhänt, vi åser just nu hur den fortsätter att bita sig fast. Det här kan inte fortsätta. Det är en ganska stor frustration som ligger bakom att vi väljer att utveckla politik inom det området, säger Acko Ankarberg (kd). Förslagen kommer inom kort och ska avspegla partiets klassiska profil: barn, unga och sociala frågor.

Acko Ankarberg är lika hård om regeringens äldreomsorgspolitik.

– Vi har infört ett system som ger möjlighet för de enskilda att välja. Men vi har inte sett till att kommunerna är tillräckligt bra på att ställa kvalitetskrav. Det borde vi ha gjort redan innan vi skickade in andra utförare.

Endast namnskylten på dörren avslöjar att hon inte är Ylva Johansson (s).

Om kd uppdaterar sina gamla frågor så vill fp och c snarare skaffa nya. Någon arbetsfördelning inom alliansen inför valet är inte aktuell.

– Det har varit ett av alliansens problem att vi mindre partier har fastnat för mycket i egna departementsområden. Vi måste bredda oss. Centerpartiet jobbar mycket med att utveckla välfärdsfrågorna nu. Så att dela upp politikområden, det tror jag inte fungerar, säger Michael Arthursson, partisekreterare (c). Han pekar på att centerpartiet också kommer att ha ett eget valmanifest 2014.

Folkpartiets Nina Larsson håller med.

– Vi är ett fullsortimentsparti.

Men det är lättare sagt än gjort. I valrörelsen vill fp ändå gå fram med det vanliga: skolan. Och frågan är om inte väljarna vill ha just »greatest hits«. Fullsortimentet tycks mest behövas för de ingående partiernas självbild.

– Alla partier har ett ansvar för att vara relevanta för väljarna på alla områden, säger Sofia Arkelsten (m), men hur många efterfrågar, låt säga, en kristdemokratisk högskolepolitik, eller en moderat vision om avbytarsystemet inom jordbruket?

När alliansen grundades 2004 var devisen »alla ska tjäna på det, och alla ska bidra«. Sedan dess har småpartiernas topografi i opinionen liknat Uppland. Det borde stressa dem, tycker man, och medias politiska kommentatorer brukar påpeka att moderaterna måste ge de mindre allianspartierna mer plats.

Men när Fokus frågar partisekreterarna om moderaternas ansvar håller de inte alls med. Folkpartiets Nina Larsson börjar till och med småskratta.

– De har inget ansvar alls. Verkligen inte. Det ansvaret är bara vårt eget. Det kanske finns de som resonerar så men jag tycker absolut inte det. Att vi ska bereda väg för varandra, det tycker jag inte.

Acko Ankarberg (kd) säger:

– Jag tycker att var och en har att ta ansvar för sig själv. Det är så jag ser på vårt samarbete.

De verkar fullkomligt uppriktiga. På samma sätt är de obekymrade inför stilleståndet i opinionen. De får ju regera, vilket de inte hade fått utan alliansen, betonar de. Faktum är att de låter som ett eko av Göran Persson, som var så hemmastadd i Rosenbad att han inte brydde sig om opinionssiffror.

Är det just detta som har hänt? Att allianspartierna känner sig så bekväma med sitt maktinnehav att motsatsen nästan inte går att ta in? Farorna är de dock medvetna om.

– 2014 kommer vi att ha regerat tillsammans i åtta år. Människor minns inte hur det var innan. Då kan vi heller inte få så mycket kredd för de bra saker som vi har gjort, säger Nina Larsson.

Det är alltså där oron ligger. Hela fenomenet med borgerlig splittring och kannibalism kunde lika gärna ha hänt på 1800-talet, om man ska tro partisekreterarna. Nina Larsson var bara två år gammal när den första Fälldinregeringen sprack på kärnkraften. Följaktligen kan hon säga utan dramatik att det för hennes del är okej om socialdemokraterna kommer till förhandlingsbordet utan att ha ställt sig bakom alliansens energiöverenskommelse till hundra procent. Som Fredrik Reinfeldt har krävt. Michael Arthursson kan säga att centern till skillnad från andra allianspartier, var med om att stabilisera Sverige finansiellt efter 90-talskrisen. Utan att det låter som en invit till socialdemokraterna. Acko Ankarberg yttrar, om insemination av ensamstående kvinnor, att »vi ändrade oss inte, däremot kommer vi att bli överkörda i den frågan« med en ton som om hon kommenterade en portohöjning. Hade Saudiaffären uppdagats efter valet 2006 »hade alla trott att samarbetet skulle barka iväg«, enligt Nina Larsson – nu är det ingen som tror att vapenskandalen ska krascha alliansen, menar hon.

Om deras analys av konstruktiv splittring stämmer har det hänt något nytt i svensk politik. Haken är, att det väl i så fall även gäller oppositionen.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 1015 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*