Tornedalingar splittrade om statens försoningsförsök

Regeringen var inställd på att göra det som vissa företrädare för tornedalingarna länge har krävt: be om ursäkt för statens försvenskningspolitik, arbetsstugor och den språkförlust som drabbade tornedalingar, kväner och lantalaiset under 1800- och tidiga 1900-talet.

Förslaget var att kulturminister Parisa Liljestrand skulle komma till Svenska kyrkans försoningsgudstjänst i Luleå domkyrka den 10 maj och framföra en ursäkt å svenska statens vägnar. Men företrädare för de tornedalska föreningarna STR-T och Met Nuoret nobbade upplägget. En ursäkt utan en åtföljande handlingsplan, resurser och besked om mer långtgående åtgärder var inte nog, menar de.

Längst i sina krav går ungdomsföreningen Met Nuoret, som i ett brev till kulturministern menar att regeringen måste tillgodose samtliga förslag i Sannings- och försoningskommissionens slutbetänkande Som om vi aldrig funnits som överlämnades i november 2023. Bland kraven finns museum, informationscentrum, ökade organisationsbidrag, mer public service på minoritetsspråket meänkieli, forskningssatsningar, översättning av slutbetänkandet till meänkieli samt en utredning om tornedalingars, kväners och lantalaisets status som urfolk.

– Det handlar om att regeringen ska ge tillbaka det som de har tagit. De har en skuld som ska betalas tillbaka, säger Karin Keisu, ordförande i Met Nuoret.

Och den skulden är inte bara symbolisk utan även monetär.

– Det kommer krävas jättemycket pengar för att man ska ställa saker till rätta.

Bakgrunden i konflikten är den svenska statens hårdhänta försvenskningspolitik i Tornedalen som fördes under mer än ett århundrade. Finskan och det språk som senare kom att kallas meänkieli skulle trängas undan. Skolan och arbetsstugor skulle forma barnen till goda svenskar.

– Man skapade då en bild som många fortfarande lider av i dag. En känsla av att vi inte har något värde. Att våra släktingar behövde ändra sig, säger Keisu som menar att spåren sitter kvar i unga tornedalingar ända in i våra dagar.

– Det är jättemånga unga som har stor sorg över att man inte har fått sitt språk. Många kan inte tala med sin mommo och moffa. Andra har föräldrar som själva bär skuld för att de inte förde språket vidare.

– Det är någon slags sorg som går genom generationer, säger Karin Keisu.

Parisa Liljestrand uppger i ett mejl till Fokus att hon har haft kontinuering dialog med organisationerna sedan kommissionen lämnade över betänkandet.

”Min ambition har varit att, å hela statens vägnar, uttala en ursäkt till de som drabbades av gångna tiders assimileringspolitik. Jag har också uttalat ett erkännande av statens historiska skuld, ett viktigt första steg på vägen mot en ursäkt. Tyvärr har dialogen stundom präglats av långtgående krav och svårigheter att prioritera mellan insatser från organisationerna, vilket försvårat processen”, skriver kulturministern och fortsätter:

”Detta riskerar tyvärr att gå ut över de äldre människor som personligen drabbades i arbetsstugorna, och som förtjänar en ursäkt, då processen stannar av.”

Liljestrand pekar också på att organisationerna redan i dag får betydande statliga medel.

”Minoritetsorganisationerna har beviljats medel för att fortsätta arbeta med försoningsprocessen och med kunskapshöjande åtgärder. Regeringen har även finansierat insatser genom Tornedalsteatern, ISOF och Folkbildningsrådet”.

Alla tornedalingar delar inte heller föreningarnas bild att tornedalingarna är en minoritet som behöver upprättelse. En av dem är Peter Waara, professor i sociologi vid Uppsala universitet, tidigare kommunalråd (S) i Haparanda. Han menar att försoningsprocessen riskerar att göra Tornedalen till en offerhistoria som många tornedalingar inte känner igen sig i.

– Jag är själv tornedaling och jag har aldrig stött på den här offerkoftan mer än i något enstaka fall. Det som i stället utmärker oss är entreprenörskap, kraft, stolthet och styrka, säger Waara.

Han förnekar inte att människor har farit illa historiskt och tycker också att språkförlusten har betydelse. Men han vänder sig mot att en hel minoritets historia nu riskerar att kokas ner till en berättelse om skada, skuld och krav på kompensation.

– Om man kallar fram människor som har farit illa får man också fram berättelser från människor som har farit illa. Det betyder inte att berättelserna är osanna. Men det betyder inte heller att de är representativa för alla tornedalingar.

Enligt Waara, som har forskat om bygden i tre decennier, har en liten krets av organiserade företrädare fått sätta tonen för hela försoningsprocessen. De som har starkast upplevelse av skada, och störst intresse av att formulera krav, blir också de som staten lyssnar på. Han är särskilt kritisk till att delar av rörelsen drivs av personer som inte bor i Tornedalen, utan har upptäckt sin tornedalska identitet på avstånd.

– Det är ofta andra eller tredje generationens utflyttare som engagerar sig. Det är ett letande efter någon slags identitet, säger han.

Waara själv har aldrig känt sig berövad sitt språk eller sin bakgrund.

– Men vem hindrar någon från att lära sig meänkieli i dag? Inte staten i alla fall. Utbildning erbjuds i skolorna. Om unga tornedalingar inte kan finska eller meänkieli är det i första hand för att språket inte har förts vidare hemma.

Själv talar han flytande finska. Hans yngste son gör det däremot inte.

– Skälet är inte förtryck, utan att jag inte har lärt honom. Att göra detta till en kulturell skuld som ska lastas staten är fullständigt absurt, säger Waara.

Han tycker att när tornedalskheten börjar beskrivas som något som bygger på arv, språk, släkt och särskild historisk skada, så riskerar den också att bli exkluderande.

– Vem räknas då som tornedaling? Den som talar meänkieli? Den som har rätt efternamn? Den som har rötter i rätt by? Den som bor kvar? Eller den som flyttat därifrån men i efterhand börjat söka sin identitet?

Han tycker särskilt illa om vad han kallar blut-und-boden-argumentation.

– När man till ett territorium länkar en etnicitet. Då går mina skidor i kors, säger Peter Waara.

Han understryker att han inte anklagar någon för rasism, men vänder sig mot tanken att en plats, ett språk och en historisk erfarenhet ska ge politisk särställning. I Tornedalen, säger Waara, har människor alltid rört sig över gränser. Svenskt, finskt, samiskt, tornedalskt, kvänskt och lantalaiset har blandats, överlappat och skiftat betydelse över tid.

För Waara skaver också föreställningen att lidandet i Tornedalen skulle ha en historisk särställning. Sverige var vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fattigt och präglat av ett brutalt klassamhälle.

– Väldigt många människor i Sverige hade ett eländigt liv. Fattigdomen var enorm. Folk svalt, emigrerade, slet ihjäl sig och förlorade sina barn. Dialektala avarter, bland annat östra Småland, skulle också motverkas i skolorna, säger han och ser en fara i att det historiska lidandet blir en sorts politisk valuta.

På motsatt sida står Met Nuorets ungdomsförbundsordförande Karin Keisu. Där Waara ser en risk för offeridentitet ser hon i stället en historisk skuld som staten ännu inte har börjat betala tillbaka. Hon avvisar att kraven på upprättelse och ersättning skulle bygga på självömkan.

– Jag tycker inte att det är en offermentalitet eller att vi tycker synd om oss. Det handlar om att regeringen ska ge tillbaka det som de har tagit, säger hon.

Det staten tog, menar Keisu, var inte bara ett språk. Det var ett sammanhang. Före försvenskningen fanns något annat: lokala språk, kulturella praktiker och en självklar tornedalsk tillhörighet. Sedan kom skolan, arbetsstugorna, myndigheterna och nationalstatens krav på anpassning.

– Förut kämpade man för att språket skulle försvinna, kulturen skulle försvinna. Nu måste man göra motsatsen, säger hon.

Därför räcker inte en ursäkt i kyrkan. Inte heller symboliska formuleringar och beklaganden. Om staten menar allvar måste den visa det genom att avsätta pengar och sätta politisk handling bakom orden, anser hon.

– Regeringen behöver ha en nära dialog med oss och ta fram en genomarbetad plan för hur man ska framföra en ursäkt. Och sedan behöver man också ha en handlingsplan för hur man ska ta sig an förslagen i Sannings- och försoningskommissionen, säger Karin Keisu.

Hon uppfattar regeringens hittillsvarande hållning som ovillig. Framför allt när det gäller de dyrare förslagen: museum, informationscentrum, forskningssatsningar, förstärkt språkpolitik och mer pengar till minoritetens organisationer.

– De verkar vara väldigt motvilliga till att prata om de mer resurskrävande förslagen. Det känns mer som att det är någonting man vill få snabbt överstökat.

Det är också skälet till att Met Nuoret inte ville ta emot regeringens planerade ursäkt i Luleå häromveckan. En ursäkt utan handlingsplan blir i deras ögon inte försoning, utan avslutning.

Att andra i Sverige också har haft det svårt historiskt förändrar inte Keisus syn. Hon vill inte ställa landsändar, grupper eller historiska lidanden mot varandra.

– Vår försoningsprocess är vår process. Den har inte någonting med någon annan att göra. Det här är frågor som berör vår minoritet som vi för fram, säger hon.

Met Nuoret har i dag omkring 300 medlemmar. Organisationen får inte statliga medel, enligt Keisu, utan finansieras bland annat genom Region Norrbotten och stöd från STR-T (som i sin tur får statligt stöd från en rad myndigheter). Styrelsen består av elva personer, utspridda över landet. Själv bor Karin Keisu numera i Stockholm, men säger att hon är i Tornedalen nästan varje månad.

Hon håller med Waara om att engagemanget ofta väcks först på avstånd.

– Det var först när jag flyttade från Tornedalen som jag på något vis förstod lite mer. Jag började ställa fler frågor, säger hon.

Där finns också en av konfliktytorna i försoningsfrågan. För Waara är det just de utflyttade, identitetssökande generationernas engagemang som riskerar att göra Tornedalen till en symbolisk projektionsyta. Karin Keisu, å andra sidan, tror att många uppmärksammas på vad som har gått förlorat först när man blir vuxen.

***

Läs även: Sofie Löwenmark: SR:s minoritetsnyheter bidrar till segregationen

Läs även: Så blev samerna vårt nya frälse