LUNlagercrantz

»Jag har blommat ut som excentriker«

Författaren och snobben David Lagercrantz tar skydd mot demonerna med en snygg kavaj.

En snobb som älskar att leva sig in i olika roller. Sån är han, författaren David Lagercrantz, som skickar ett mejl några dagar efter vår lunch på Sturehof. Han vill poängtera att han »efter Zlatanboken verkligen blivit ett hardcorefan; jag viftar och skriker som i pojkåren igen«.

Han skickar mejlet för att han känner på sig att han sagt något »lite avmätt« om fotbolls-EM. Det han sa var: »Det går ungefär som vanligt. Varför skulle det inte göra det?« Ett svar som ska tolkas som: Helt okej, men långt från fantastiskt. Han fortsatte med att patriotismen som väller upp inför stora mästerskap, får honom att känna äckel, att han nästan känner för att hålla på ett annat lag.

Men Zlatanifierad har han blivit, av tiden han spenderade med honom under arbetet med boken »Jag är Zlatan Ibrahimovic«. Men också av uppmärksamheten och framgången, den kommersiella såväl som den kritikerhyllade delen. Och för många läsare, inte minst de ovana bokläsarna, har David Lagercrantz blivit som en länk till den store och därmed själv så betydelsefull att unga killar ber honom om autograf.

I skuggan av den Zlatanfeber som gör att han nationaldagstalade i småländska Anderstorp, skriver han på en bok som ska komma ut på hösten 2013. Han beskriver det som »livsfarligt långt borta«, särskilt med tanke på att han kommit väldigt långt med skrivandet.

– Jag sätter nog en Zlatanpunkt till jul. Då går jag vidare i livet. Då får det vara nog med föredrag om Zlatan. Jag menar, jag gör ju annat också. Jag föreläser ju om kreativitet och skrivande, säger David Lagercrantz.

Han och storasyster Marika, nu kulturråd vid svenska ambassaden i Berlin, föddes in i en välbärgad kulturell elit där pappa Olof Lagercrantz fungerade som ett slags nav, som författare, litteraturvetare, kritiker och chefredaktör på Dagens Nyheter i femton år.

Den unge David Lagercrantz ville snarare vara författare än att faktiskt skriva. Författare var det fina i hans familj. En författare formulerade sanningarna och de författare som hälsade på i barndoms-hemmet var häftiga och imponerande. Drömmen om att vara som de, sådär självklara, den kom långt före lusten att skriva.

– Men trots att det var så nära, kändes det ändå rätt så ouppnåeligt. Jag fick höra hur svårt det var och att man måste ha begåvning, säger David Lagercrantz.

Senare, inte minst på journalisthögskolan och på Expressen, mötte han mycket aggressivitet och det gjorde att han tvivlade mycket på sin förmåga. Den han var och där han kom ifrån, klassproblematik, lockade fram aggressivitet i en miljö och en tid (tidigt 1980-tal) som var väldigt vänsterinfluerad. Han var själv vänster men hade inte riktigt tvättat av sig »intellektualiteten«. Mottagandet gjorde att han sökte sig bort från »hela den här kultur-sidessfären«.

Efter journalisthögskolan var hela branschen som en stängd dörr för David Lagercrantz. Han fick inga jobb. Då satte han sig ner för att skriva sin första roman. Men det handlade för mycket om prestation och för lite om lust. Till slut fick han med hjälp av en lärare sitt första journalistjobb på en av Volvos personaltidningar.

– Jag hade hela finkulturen i ryggen men livet stångade mig in i en helt annan fåra, säger David Lagercrantz.

Den fåran innehåller bland annat biografiskrivande med böcker om Göran Kropp, Håkan Lans och ja, Zlatan Ibrahimovic men den innehåller också fem romaner, inte minst den senaste, kritikerrosade »Syndafall i Wilmslow«. Och med Zlatanboken har han både lyckats höja genrens status och sno åt sig en position där mer eller mindre berömda personer står i kö för att han ska skriva deras stories.

– Precis som min syster är jag nog mycket av en skådespelare, jag har lätt att identifiera mig med olika roller. Jag sitter där med Zlatan och känner att jag är med i berättelsen i Malmö. Roligast blir det om det handlar om en person som är väldigt olik mig själv, som Zlatan. Två olika världar krockar. Nu vill jag skriva färdigt min roman men en dag vill jag med hjälp av biografiskrivandet sudda bort gränserna mellan fint och fult, säger David Lagercrantz som erkänner att mycket känns som en revansch, inte minst att han föreläser om kreativitet för journalister. När han själv jobbade på Expressen handlade det mesta om anpassning, om att ta bort sig själv i sitt skrivande.

Trebarnspappan som är gift med Anne Lagercrantz, chef och ansvarig utgivare för »Ekot«, fyller 50 år i höst. Lite åldersnoja har han, den för dagen kostymklädde författaren som på senare år fått blomma ut som den snobb han alltid varit, med Sebastian (spelad av Anthony Andrews) i »En förlorad värld«  som stilförebild.

– Jag gillade tidigt den här stilen, min far var noga med att klä sig snyggt. Men jag förstod ju snabbt att jag inte kunde göra det. Det väckte så mycket ilska hos folk. Det förstärkte bilden av det de tyckte illa om hos mig. Men nu har jag blommat ut som den excentriker jag är. Det är också ett skydd mot demonerna. När man känner sig eländig kan man i alla fall klä sig fint.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer av Fokus för bara 985 kronor!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*