Har dagens svenska poeter något alls att säga oss?

I Ingela Strandbergs nya diktsamling Under sjöarna möter vi en åldrande kvinna med en skör röst som tycks ha bevarat visdomens nektar på sin ålders höst. Det finns inga oväsentliga ord i hennes dikter; varje formulering bär en laddning, samtidigt som de spelar på flera plan och tangerar både livsfarliga och organiska djup. Hon rör sig i dimmiga landskap, över myrar och våtmarker, ibland i sällskap med en hund, ibland själv förvandlad till denna hund – ett väsen som i sitt inre nosar sig fram genom tillvarons gåta och kroppens minnen.

Det är till stor del gråa, lågmälda landskap vi färdas genom, men hos Strandberg öppnar sig dessa mot något annat: en stillsam men obeveklig mystik. I en dikt där hon tycks upplösas i ett hundskall, vars atomer hon en gång varit, förskjuts perspektivet mot ett kosmiskt plan. Saturnus träder fram, inte som symbol utan som närvaro, och det är just denna precision som gör henne så övertygande. Hon skriver inte fram mystiken – hon låter den inträffa, som något som redan finns i språket och kroppen.

Det finns en sällsynt koncentration i hennes dikter. De rör sig inte framåt i traditionell mening, utan nedåt, inåt, mot ett sediment av erfarenhet där tid och identitet långsamt löses upp. Det är en poesi som vågar stanna kvar, som inte behöver höja rösten för att göra sig hörd. Just därför blir den också så drabbande, som om varje rad redan prövats mot en gräns där språket riskerar att upphöra.

Hos Lina Ekdahl möter vi en annan energi. Där Strandberg fördjupar, arbetar Ekdahl med förskjutning. Hennes dikter rör sig mellan det vardagliga och det absurda med en precision som gör att läsaren hela tiden tvingas ompröva sin egen position. Språket tycks enkelt, ibland nästan naivt, men under denna yta finns en exakt rytm och en skarp iakttagelseförmåga som bär texterna långt bortom det omedelbart igenkännbara och gör dem motståndskraftiga mot slentrian.

Det finns hos Ekdahl en humor som inte är dekorativ utan strukturell. Den fungerar som en spricka i språket där allvar sipprar fram. I hennes bästa stunder uppstår något som liknar en omvänd klarhet: världen blir inte tydligare, men den blir mer genomlyst. Det är en poesi som rör sig, som prövar, som hela tiden testar sina egna gränser utan att förlora kontrollen över sin riktning eller sitt tonfall.

Mot detta kan man ställa Elis Monteverde Burraus poesi, som ofta rör sig i ett helt annat register. Här finns en tydlig ambition att skriva fram intensitet, men resultatet blir inte sällan motsatsen: en retorik som staplar effekter på varandra utan att riktigt förankras i erfarenhet eller form. Det är en poesi som vill mycket, men som alltför ofta nöjer sig med att signalera detta “mycket”, snarare än att faktiskt genomföra det i språkets materiella verklighet.

I samma generation återfinns också Ali Alonzo, vars poesi i hans senaste samling Jag vill bli äcklig, rör sig i ett angränsande men mer förankrat fält. Hos honom finns en tydligare sensibilitet för erfarenhetens konkretion, där språket inte enbart vill expandera utan också binda, fixera och hålla kvar något som annars riskerar att lösas upp. Där Burrau ofta drivs av en vilja att accelerera intensiteten, arbetar Alonzo med en mer återhållen energi, där varje bild tycks prövas mot en verklighet som inte låter sig överskridas hur som helst.

Detta innebär att Alonzos dikter ibland kan framstå som mindre spektakulära vid en första läsning. De ropar inte, de söker inte samma omedelbara genomslag. Men just i denna återhållsamhet finns också en annan typ av tyngd. Språket ges tid att sedimentera, att bära spår av något levt snarare än något enbart föreställt. I hans starkaste ögonblick uppstår en känsla av att dikten inte bara produceras, utan erövras – som om varje rad måste passera genom ett motstånd innan den tillåts stanna kvar. Det finns här en slags lågmäld envishet, en ovilja att förenkla erfarenheten för att vinna effekt.

Man kan också se hos Alonzo en rörelse mot en mer materiell förståelse av språket. Orden är inte bara tecken, utan tycks bära friktion mot världen, som om de måste prövas mot det de säger sig beskriva. Där Burrau ibland låter språket lösgöra sig från erfarenheten och expandera i egen riktning, försöker Alonzo i sina bästa stunder återföra språket till något som står emot – en kropp, en situation, en konkret verklighet. Det ger dikten en annan tyngd, men också en annan sårbarhet.

Samtidigt finns en risk även här. Återhållsamheten kan övergå i försiktighet, i en ovilja att ta det språng som skulle kunna göra dikten verkligt oförutsägbar. Men i spänningsfältet mellan denna försiktighet och Burraus mer expansiva hållning framträder en central konflikt i den samtida poesin: mellan expansion och förtätning, mellan gest och erfarenhet, mellan språkets vilja att breda ut sig och dess förmåga att bära något verkligt.

Det är närmast en komedi att Burrau av vissa kritiker jämförts med Rimbaud och Baudelaire. Den typen av paralleller säger kanske mer om kritikens behov av snabba positioneringar än om diktens faktiska kvalitet. Hos Rimbaud fanns en språklig risk som kunde spränga formen; hos Baudelaire en exakt känsla för modernitetens ambivalens. Hos Burrau finns snarare en vilja att imitera intensitetens yta, utan att fullt ut bära dess konsekvenser eller dess nödvändighet.

Det innebär inte att hans poesi saknar värde. I vissa passager finns en nerv, en antydan till något som skulle kunna utvecklas till en mer egen röst. Men alltför ofta stannar det vid poser. Där Strandberg förtätar och Ekdahl förskjuter, breder Burrau ut. Där de andra arbetar med precision, arbetar han med volym, vilket i längden riskerar att urholka det han vill uppnå och försvaga läsarens förtroende.

I detta sammanhang kan det vara värt att påminna om hur en text som William Shakespeares Hamlet fortfarande verkar. Här finns en rörelse mellan inre monolog, existentiell upplösning och språklig precision, men där varje förskjutning samtidigt är dramatisk handling. Hamlets tvekan är inte en pose, utan en konsekvens av att tänka till slutet, att inte släppa motsägelsen förrän den gjort sitt arbete.

Det är denna skillnad som blir tydlig: där den stora litteraturen låter formen bära erfarenheten, riskerar den svagare att ersätta erfarenheten med form. Och just här uppstår också den kritiska frågan till samtida poesi: om språket fortfarande förmår bära en verklig erfarenhet, eller om det i allt högre grad bara cirkulerar kring sina egna effekter.

Samtidigt är det just i denna spännvidd som något intressant framträder. Vi ser en rörelse från mystik, via kropp och språk, till en upplösning där subjektet inte längre är givet. Strandberg representerar en fördjupning av erfarenheten, Ekdahl en förskjutning av språket, Burrau – i sina mindre övertygande stunder – en upplösning som riskerar att bli tom, medan Alonzo antyder en möjlig återförankring i erfarenhetens tyngd.

Men det är också i denna risk som något står på spel. För poesin i dag handlar inte bara om att gestalta världen, utan om att pröva om världen över huvud taget låter sig gestaltas. I de bästa fallen uppstår en form av nödvändighet: dikten känns inte som ett val, utan som ett måste, något som inte kan undvikas utan förlust.

Det är där poesin fortfarande lever. Och det är där den fortsätter att överraska, när den är som mest exakt, mest riskfylld och minst tillfreds med sina egna effekter.

***

Läs även: Vad har vi för nytta av poeter?

Läs även: Elis Monteverde Burrau: ”De bästa unga poeterna är kvinnor”