Östros tog från kvinnorna

Kvinnor försvinner och män anrikas på varje steg i den akademiska karriären.

Sedan 1960-talet har fler tjejer än killar tagit studenten och därmed kunnat göra akademisk karriär. Men trots att 50 år förflutit, har vi bara 24 procent kvinnliga professorer. Kvinnor försvinner och män anrikas på varje steg i den akademiska karriären. I genomsnitt har en kvinna som avlagt doktorsexamen haft hälften så stor chans som en man i samma ämnesområde att bli professor.

Två saker behöver man för att avancera inom akademin: en anställning som ger tid att forska, och pengar att forska för. Om kvinnor får tillgång till dessa verktyg i samma omfattning som männen, slås de oftare ut ur forskarkarriären.

På 1990-talet visades att kvinnliga sökande och manliga sökande till karriärtjänster vid Medicinska forskningsrådet inte tävlade på lika villkor. För att bli bedömda som lika kompetenta som sina manliga medsökande, behövde kvinnorna ha publicerat 2,6 gånger mer. En häftig debatt följde, forskningsrådets bedömningar stramades upp och skillnaderna mellan mäns och kvinnors chanser jämnades ut.

Det såg riktigt bra ut och i den bästa av världar hade berättelsen slutat här. Kvinnor kunde fått sina anslag på samma villkor som män, forskat, meriterat sig och blivit professorer.

Men år 2000 lanserade utbildningsminister Thomas Östros en ny forskningspolitik. Det gamla vanliga sättet att fördela forskningsanslag kallades nu att »smeta ut« pengarna på alltför många. Den gängse konkurrensen mellan många små och medelstora forskargrupper benämndes »fragmentisering«. I stället borde forskningen koncentreras och utföras i nätverk. Excellens, starka forskningsmiljöer och kraftsamling blev kodorden för den nya politiken. Elitforskare inom särskilt lovande, »strategiska« områden skulle få tio gånger större anslag än vad som tidigare varit brukligt.

Man kan fråga sig vilken analys som låg bakom detta. Gynnas forskningen av att koncentreras till stora grupper? Behöver forskare särskilda incitament för att bilda nätverk? Hämmas de bästa forskarna verkligen av brist på forskningsmedel? Går det att peka ut de områden där framtidens forskningsgenombrott kommer att ske?

Några akademiska debattörer protesterade, men de flesta höll tyst. För forskare bryr sig framför allt om att den egna forskningen ska överleva. Och kanske skulle några smulor kunna ramla ned från elitforskarborden till den vanliga forskaren om det ville sig.

Nu rullades en matta av excellensutlysningar ut från olika forskningsfinansiärer; forskningsråd och stiftelser – sammanlagt har mer än 20 miljarder satsats på detta sätt. Ganska snart upptäckte man att kvinnor fick en betydligt mindre andel av de strategiska forskningsmedlen än när pengarna delades ut på det gamla sättet. Men ingen brydde sig om att ta reda på om den nya politiken kolliderade med den officiellt deklarerade viljan att öka andelen kvinnor på ledande positioner i forskarvärlden.

Intentionen med programmen var att de bästa forskarna skulle ägna sig åt vetenskap i stället för pengajakt. Men oväntat nog hände det motsatta. När ett nätverk fått anslag från en finansiär, hände det allt oftare att de skickade in en snarlik ansökan till en ny finansiär och fick en jättesatsning till, och sen en till …  Forskare som lyckats knäcka excellensformeln kunde plocka på sig 4, 5 6, 7 … upp till 10 olika excellensbidrag. Hundratals miljoner kronor.

Naturligtvis hinner man inte forska upp så mycket pengar. Liksom börs-vd:arnas gigantiska löner inte är avsedda att konsumeras. De är symboliska troféer i en tävling om rang och makt.

Pengahögarna växte hos de rikaste forskargrupperna ute på universiteten och Riksrevisionen började klaga på att universiteten samlade på sig pengar. Men samtidigt bakbands ledningarna för universiteten. En central del i excellensstrategin var nämligen att forskargrupper som fått excellensmedel skulle få ytterligare bidrag från sitt eget universitet – så kallad »motfinansiering«. Dessa pengar måste ju tas från den ordinarie verksamheten och vanliga forskare fick dra åt svångremmen.

En beräkning gjord 2010 visade att excellenspolitiken då omfördelat 1 miljard kronor från forskande kvinnor till forskande män, jämfört med den gamla modellen. Sexton års forskningspolitik hade utraderat den gryende jämställdhet som kvinnorna tillkämpat sig under 90-talet.

Vem eller vilka var det då som viskade i minister Östros öra att det var trist och förlegat att dela ut forskningsmedel som man gjort i 50 års tid och som en gång gjorde Sverige stort som forskningsnation? Det kanske vi får reda på i Östros memoarer. Haha, skojade bara. 

Prenumerera på Fokus!

41 nummer + julpremie för bara 1495 kronor!