Det är lätt att förstå varifrån det orangea kuvertet har fått sin varningsfärg. Få ritualer i det moderna samhället är så skräckinjagande som att svart på vitt se hur lite pengar man kommer att få leva på som pensionär.

I veckan började Pensionsmyndigheten skicka ut årsbeskeden för den allmänna pensionen. Nytt för i år – vilket inte lär muntra upp folk – är att myndigheten redovisar en »alternativ pensionsålder«: så länge måste du arbeta för att få ut samma procentuella andel av din slutliga lön i pension som 65-åringarna fick som gick i pension 1995.

Exempel: är man född 1954 måste man arbeta tills man är 67 år, är man född 1970 behöver man arbeta tills man är 68 år och för personer födda 1995 krävs det arbete tills man är 68 år och 10 månader. Om man vill få samma ekonomiska standard som tidigare generationer, det vill säga.

Sedan pensionsreformen 1994 är pensionens storlek kopplad till den förväntade livslängden; desto längre vi lever, ju mindre blir månadsutbetalningarna. Och vi lever bara längre och längre. För att pensionerna inte ska urholkas när befolkningen åldras måste den faktiska pensionsåldern öka med ett par månader per år.

Detta har svenskarna inte förstått, bekymrar sig Pensionsmyndigheten. Många lever fortfarande i tron att 65 år är den officiella pensionsåldern, trots att det inte längre finns någon sådan gräns. I praktiken är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige till och med lägre än så – 63 år.

Uppmaningen från staten är nu tydlig: vi måste jobba längre, annars kollapsar systemet. Frågan står högst upp på dagordningen i en rad skuldtyngda länder där skenande pensionskostnader är en stor orsak till underskotten i statsfinanserna. Grekland, Italien, Spanien, Frankrike,Tyskland, Irland, Island, USA, Japan, Australien och Turkiet står alla på listan över länder som har fattat beslut om att höja pensions­åldern på senare tid.

I Sverige låter debatten likadan. Många satte säkert kaffet i vrångstrupen när statsminister Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter i veckan talade om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder. Hans socialförsäkringsminister Ulf Kristersson var lika bestämd när han i samma tidning för ett tag sedan sa:

– Vi menar allvar med att vi tänker höja pensionsåldrarna, det finns ingen återvändo.

Det är svårt att inte tro dem när man ser hur många instanser som just nu bereder frågan.

Dels den parlamentariska pensionsgruppen där regeringspartierna förhandlar med socialdemokraterna, dels en statlig utredning »om översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv« som ska vara klar den 1 april 2013. Sedan har vi regeringens nytillsatta Framtidskommission – ledd av statsministern själv – som ska ta sig an »den demografiska utmaningen« och komma med förslag senast i mars 2013.

Ovanpå det har vi veckans toppmöte i Stockholm – Northern Future Forum – där Fredrik Reinfeldt mötte statsministrarna från Norden, Baltikum och Storbritannien för att diskutera »hur vi får äldre att stanna kvar längre på arbetsmarknaden«.

Men måste vi verkligen jobba längre?

En ny rapport ger oss kanske anledning att omvärdera själva grundfrågan. Internationella valutafonden, IMF, har med hjälp av data från bland andra OECD, ILO, Eurostat och Världsbanken beräknat hur pensionskostnaderna utvecklas i olika länder. De har även gjort så kallade »stresstester« för att undersöka ländernas demografiska och makroekonomiska förutsättningar.

Resultatet ser mörkt ut för de allra flesta stater. Kostnaderna fortsätter att stiga – i länder som Norge, Finland, Belgien, Nederländerna och Schweiz med över två procentenheter av BNP de kommande två decennierna – och stora pensionsreformer behöver genomföras.

Sverige är ett stort undantag. Vi tillhör inte de länder som IMF-ekonomerna anser behöver höja sin pensionsålder, vare sig för att klara statsfinanserna eller välfärden. Med dagens pensionsålder kommer utgifterna, trots det faktum att svenskarna lever allt längre, i själva verket att minska. Fram till 2030 med en procentenhet av BNP, mellan 2030 och 2050 med ytterligare 0,7 procentenheter.

Huvudförklaringen ligger i det svenska pensionssystemet, som är uppbyggt så att när samma kaka ska räcka över fler år blir bitarna mindre. I motsats till Syd­europa där man i stället bakar nya kakor för lånade pengar. Så i och med att svenska pensionärer lever längre kommer månadsutbetalningarna – relativt sett – att minska.

Det demografiska samhällsproblemet omvandlas på så sätt till ett individuellt bekymmer, där var och en måste trygga sin egen framtid, klagar kritikerna. Fast som utgiftsbroms fungerar det utmärkt.

Bara två andra industriländer har en lika positiv prognos över kostnadsutvecklingen – Italien, där man precis har chockhöjt pensionsåldern, och Danmark, där man har indexerat pensionsåldern så att den ökar automatiskt i takt med att danskarna lever längre.

Inget av detta behöver genomföras i Sverige. Systemet tycks vara robust som det är.

Ändå visar orangea kuvertet siffror som säger att vi måste jobba allt längre – hur hänger det ihop?

Granskar man Pensionsmyndighetens siffror närmare visar prognoserna över inkomstpensionen tecken på att vara grovt underskattade. Inte nog med att varken tjänstepensionen eller eventuellt privat pensionssparande är inräknade, prognoserna bygger även på en framtida tillväxt på noll procent.

Skulle ett sådant scenario bli verklighet skulle pensionerna vara det minsta bekymret – företag skulle gå konkurs på löpande band och arbetslösheten skulle skena. Tack och lov är det svårt att hitta någon som tror på den utvecklingen, inte ens Pensionsmyndigheten. Anledningen till att myndigheten ändå räknar utan tillväxt och inflation i sina prognoser är strikt pedagogisk.

– Skulle vi anta ett par procents tillväxt per år så skulle de flesta som är unga i dag få en pension som är högre än den lön de har i dag. Resultaten skulle bli väldigt svårtydda och svårförståeliga om man angav dem i ett framtida pris- och löneläge. Så det är för att göra det lite enklare att jämföra med den lön man har i dag, säger Arne Paulsson som är pensionsexpert på Pensionsmyndigheten.

Priset för att förenkla är att summorna med all sannolikhet blir lägre än vad det verkliga utfallet kommer att bli, även om man tar hänsyn till inflationen. Fråga vilken ekonom som helst: i det långa loppet kommer ökningen av BNP att överstiga inflationen. Det är denna reala tillväxt som Pensionsmyndigheten bortser från i sina uträkningar. Därav lägre pensionsprognoser.

Risken kvarstår visserligen att vi – relativt sett – får mindre pengar i allmän pension jämfört med tidigare generationer, men inte alls så låga summor som det orangea kuvertet visar.

Chansen är även stor att den nya »alternativa pensionsåldern« – som talar om hur länge du måste jobba för att få samma pension som tidigare generationer – inte stämmer. Siffran är bara ett genomsnitt, och tar inte hänsyn till hur många år du jobbat eller när du haft dina bästa inkomstår, sådant som i verkligheten bestämmer hur hög din pension blir.

Som Arne Paulsson på Pensionsmyndigheten uttrycker det:

– Det är ingen exakt vetenskap, det handlar mer om ett ge folk ett riktmärke.

Precis som Fredrik Reinfeldt gjorde när han talade om att arbeta tills man är 75.

Slår turismen till Thailand rekord i år igen?

– Efterfrågan på Thailand har varit väldigt stark och väldigt konstant och i princip vuxit ända sedan tsunamin. Svenskarna är helt galna. Så min gissning är en svag ökning i år från redan höga nivåer.

Men vi börjar närma oss en peak?

– Det finns alltid en gräns med en befolkning som Sveriges. Det går inte att växa för alltid om inte hela Sverige ska flytta över. Så jag tror att antalet resenärer stabiliserar sig nu eller de närmaste åren.

Ser du något land som har potential att bli det nya Thailand?

– I så fall är det Mexiko. Det vi ser nu är att resandet västerut har ökat kraftigt, även om det inte alls är uppe på Thailandsnivåer än. Dels till Karibien, men framför allt är det Mexiko som är den stora magneten.

Men har vi blundat för baksidan av den svenska turismen till Thailand, som först nu börjar skildras på tv?

– Jag skulle säga tvärtom. Om vi tittar 20 år tillbaka i tiden var bilden av Thailand enbart kopplad till droger och sexturism. Det var nästan suspekt att åka dit. Tack vare chartern och mycket barnfamiljer så har de sidorna balanserats upp. Sedan är det klart, så fort mycket människor samlas på ett ställe så har det baksidor. Men sexhandel och droger hänger snarare ihop med fattigdom och ett ojämlikt samhälle. Sådant finns absolut i Thailand, men det finns överallt.

Vad har thailändarna fått för bild av svenskarna genom turismen?

– Det är svårt att säga, men jag vet generellt att skandinaver brukar vara uppskattade hotellgäster. Numera är det mycket ryssar i Phuket. Det här kan man knappt skriva, men ryssar och kineser är fullständigt avskydda av hotellpersonal. Det gäller inte bara i Thailand, det gäller överallt. De har en helt annan kultur och behandlar befolkning och hotellpersonal illa. Då framstår svenskar, även om vi kan vara lite slafsigt klädda, som inte allt för otrevliga.

Familjen Johansson i Leksand är som familjer i Sverige är mest. Maria, 42 år, jobbar i vården. Hennes make Mikael är två år äldre, lite rund om magen och sysselsatt i tillverkningsindustrin. Båda jobbar heltid. Båda gick ut i arbetslivet ­direkt efter gymnasiet.

De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

Vad många inte vet om Stefan Löfven är att han redan har gått en match mot Fredrik Reinfeldt – och vunnit. Det var i september 2004 och gällde vem som skulle bli ordförande i den nybildade fackjätten IF Metall. Industrifacket skulle slås samman med Svenska metallindustriarbetareförbundet, så långt var det klart, men vem skulle få uppdraget att leda Sveriges mäktigaste fackförbund och föra 450 000 industriarbetares talan?

Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

En rutinerad politisk kommentator från tv slog sig ner i pressrummet bredvid en ännu mer rutinerad kollega från kvällspressen. Vänsterpartiets kongress i Uppsala skulle strax inledas. Fortfarande var partiledarfrågan olöst, men herrarna i snurrfåtöljerna hade redan enats om att Jonas Sjöstedt inte är så dum.

– Verkligen inte, sa tv-mannen.

– Nej, verkligen inte, sa kvällsmurveln.

179 röster på Jonas Sjöstedt senare hade vänsterpartiet fått en partiledare som tycks gå hem hos journalist­kåren lika mycket som bland partifolket. När till och med liberala ledarskribenter kallar vänsterledaren för »sansad« och »verklighetsförankrad« och konservativa åsikts­maskiner utmålar honom som statsministerkandidat – då är det som natt och dag jämfört med hur »kommunisten« Lars Ohly brukade beskrivas. Trots att Sjöstedt – som han själv säger – i dag står sin föregångare nära rent sakpolitiskt.

Men en sak har Sjöstedt som Ohly saknade: en insikt om att mellan honom och målet om 10–15 procent av rösterna i nästa riksdagsval står en journalistkår som han måste komma på god fot med. Sjöstedt tillhör minoriteten i partiet som aldrig har skyllt vänsterpartiets motgångar på »borgerlig media«. Han vet att varje budskap han vill nå ut med till väljarna måste förmedlas av journalisterna. Och att då, som Ohly gjorde i sitt avskedstal, orda om vilka »urbota dumma frågor« han får är knappast ett genidrag.

Vill man gå hem i rutan måste man gå hem hos dem som bestämmer över rutan. Gör man det kan man framställas som en kunnig och debattskicklig frälsare – även om man är en vänsterpartiledare som bor på Östermalm.

1: Var Petter Northug en gris?

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

»Nu ska vi handla fredagsmys«, sa statsministern och gick raka vägen till tacohyllan. Plockade på sig hårda skal, mediumsås – för barnens skull – och hade sedan svårt att välja avokado.

Scenen från »Helenius hörna« i TV4, lämpligt placerad direkt efter »Idol«-finalen (där finansministern som av en slump satt i publiken) säger oss en sak: den moderata charmoffensiven för att lansera folklige Fredrik har inletts.

Göran Persson dansade med kossan Doris. Fredrik Reinfeldt pratade om sin kärlek till falukorv och sjöng en trude­lutt. Strategin är densamma. När bilden av ens person börjar utgöra ett större politiskt hot än oppositionen måste statsministern kavla upp ärmarna och kliva ner i folkmyllan.

Svenska folket respekterar statsmannen Reinfeldt men känner inte privatpersonen Fredrik. Det är problemet. På sin höjd vet de att han är gift med Filippa och gillar att tokstäda till Da Buzz.

Här har Håkan Juholt sitt enda övertag på Reinfeldt: att han är en enkel man från landet som klipper sin egen musche. Socialdemokraternas partiordförande är populär, i ordets ursprungliga latinska betydelse, även om popularitets­staplarna i dag säger något annat.

Och nu vill Fredrik den obarmhärtiga ta ifrån honom även detta, hans sista smulor. I rent preventivt syfte.

Offensiven fortsätter i »Svenska hjältar« – galan sänds i TV4 fredagen 16 december, även den på bästa sändningstid – där Reinfeldt medverkar och kulminerar med statsministerns jultal på Högloftet på Skansen tre dagar senare. Att döma av Reinfeldts nya stil lär det dofta mer Arne Weise än påminna om när amerikanska presidenter håller sina tal till nationen.

Det sägs om Europa att inget är bestämt förrän en tysk regeringschef har mött en fransk statschef över en bit mat. Det sägs att så var fallet i måndags.

Angela Merkel mötte Nicolas Sarkozy i Élyséepalatset, de njöt av den kulinariska sidan av Paris, och de kom ut med en gemensam plan för att räd­da ­euron: Skriv om fördraget!

Därmed var agendan satt redan innan Europas ledare skulle sätta sig vid förhandlingsbordet. Som så många gånger tidigare i historien.

Redan i det papper där idén om en ­europeisk union först formulerades – Schumandeklarationen från maj 1950 – står det svart på vitt:

»Enandet av Europas nationer kräver att den långvariga motsättningen mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. Varje åtgärd som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.«

När projektet med en gemensam europeisk valuta fastslogs, för exakt 20 år ­sedan, var det under ett frukostmöte mellan den tyska förbundskanslern Helmut Kohl och den franska presidenten François Mitterrand i en stenvilla i holländska Maastricht.

Denna gång föll ödet på Merkel och Sarkozy. Eller Merkozy som den dynamiska duon kallas i pressen. Likt många superhjältar vilar något schizofrent över Merkozy. En personlighetsklyvning som lätt döljs bakom deras samstämmiga vision om »ett nytt Europa«.

Å ena sidan har vi en stressad och pressad Nicolas Sarkoy. Som ser sitt land som offer för den oreglerade globala finansmarknaden. Som vet att Frankrike står näst på tur att förlora sitt högsta AAA-kreditbetyg, och nu desperat försöker förhindra att landet hamnar i samma situation som Grekland och Italien.

För Sarkozy är kampen personlig. I april nästa år är det presidentval i Frankrike och han har varken råd med en recession på hemmaplan eller de impopulära åtstramningspaket som marknaden vill se.

Å andra sidan har vi en bestämd Angela Merkel. Som inte tänker kasta mer pengar på oansvariga problemländer eller ge sitt tysta medgivande till Europeiska centralbanken, ECB, att starta sedelpressarna, så länge hon inte får mandat att omforma Europasamarbetet. Trots omgivningens panik råder ett märkligt lugn i Berlin, rapporterar tidningen Der Spiegel. Tyska folket känner knappt av den ekonomiska oron och två tredjedelar av väljarna stödjer Merkels krishantering.

Linjen är tydlig: ingen europeisk solidaritet utan nationellt ansvar. För Merkel innebär det att hela unionen ska underkasta sig budgetdisciplin enligt tysk modell – där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Då behöver det nödvändigtvis inte vara negativt att tidningen The Economist skriver att det bara återstår veckor innan euron kollapsar om inget drastiskt görs. Eller att till och med EU:s egna representanter, som ekonomikommissionären Olli Rehn, säger att krisen måste lösas inom tio dagar. Tidigare var det onämnbart, nu talas det öppet om eurons kollaps.

– Man kan notera att även Berlin har tagit orden i sin mun. Men om det är ett sätt att skapa ett externt tryck på andra länder för att snabbare driva igenom förändringar låter jag vara osagt, säger Henrik Sikström, som är utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Finanstidningen Financial Times är mindre diplomatiska när de beskriver Tysklands strategi med orden: »Endast genom att låta länder dingla över avgrunden kommer de att förstå behovet av reform.«

Och skrämseltaktiken tycks fungera. Inför valet mellan ett ekonomiskt sammanbrott eller ökad överstatlighet verkar de flesta länder böja sig. Det muttras på toppmötena om den »tyska inflexibiliteten«, men, som Polens utrikesminister Radek Silkorski uttrycker det: ett paralyserat Tyskland skrämmer i dag mer än ett mäktigt Tyskland.

Frankrike, som normalt fungerar som motvikt, har i dagsläget inte mycket att sätta emot. I den situation Nicolas Sarkozy befinner sig är han beredd till stora eftergifter – till och med att acceptera den förhatliga europeiska överstatligheten – så länge krisen hålls på en armlängds avstånd från den franska gränsen och han fortfarande får framstå som (en av) Europas härförare.

Merkozy-överenskommelsen skedde på fransk mark, men innehållet var helt klart tyskt.

– Den tyska finanspolitiska modellen kommer att bli modellen för Europa. Och det är helt naturligt. Den europeiska penningpolitiken i ECB är en kopia av Bundesbanks låginflationspolitik. Och bedriver man en tysk penningpolitik måste man kombinera det med en tysk finanspolitik. Den insikten håller nu Tyskland på att driva igenom i Europa, säger Lars Jonung, som är ordförande i Finanspolitiska rådet och i tio år var forskningsrådgivare åt EU-kommissionen i Bryssel.

När Angela Merkel står i Bundesdagen och säger att »vi är i början av att skapa en finanspolitisk union i Europa« så är det Tysklands eget politiska system hon har som mall – en federalism styrd av regler och fristående institutioner som begränsar politikernas makt. Vilket står i skarp kontrast till den politiska elitklubb som Sarkozy vill ha. Helst av allt vill Merkel att Europeiska kommissionen ska få vetorätt över nationella budgetar och att länder som bryter mot budgetreglerna ska kunna dras inför EU-domstolen.

Vissa säger att detta är starten för Europas förenta stater. Ord som ingen politiker med självbevarelsedrift har tagit i sin mun sedan Storbritanniens legendariska premiär­minister Winston Churchill gjorde det ett år efter krigsslutet.

Jämförelsen med USA är egentligen inte så dum.

Det fanns nämligen en tid när Nordamerika bestod av stater med egna valutor, egna skattesystem och egna arméer. Den federala regeringen i vad som skulle bli Amerikans förenta stater var i huvudsak begränsad till att bedriva utrikespolitik och ingå handelsavtal. Förhållandena kom dock att ändras med det amerikanska frihetskriget 1775–1783. Kriget gav upphov till stora skulder, och den federala regeringen – som saknade möjligheten att ta upp egna skatte­inkomster – tvingades snart ställa in sina betalningar.

Uppdraget att få den nya republiken på fötter gick till Alexander Hamilton, USA:s första finansminister. Steg för steg lade han, som senare skulle dö i en duell med vicepresidenten Aaron Burr och till sist hamna på 10-dollarsedlarna, grunderna för en gemensam finanspolitik. Han inrättade en centralbank som fick monopol på sedelutgivning, precis som skedde i eurozonen 200 år senare. Han lånade upp pengar genom att ge ut statsobligationer och finansierade räntorna och amorteringarna med tullavgifter och skatter, inte helt olikt de euroobligationer som diskuteras i dag.

Det dröjde dock till ännu en ekonomisk kris, den stora depressionen på 1930-talet, innan USA:s federala finanspolitik som vi känner den i dag växte fram. De enskilda staterna klarade inte av att hantera den kraftiga konjunkturnedgången på egen hand och president Franklin D. Roosevelt lanserade reformprogrammet »New Deal«, som påtagligt utökade den federala regeringens roll i ekonomin. På staternas bekostnad.

Före krisen hade regeringen haft som princip att gå med överskott i statsbudgeten i fredstid, för att betala av på sina skulder, och låna pengar när krig bröt ut. Nu började de i stället betrakta statsskulden som ett makroekonomiskt verktyg. Utgifterna fick skena, för att få fart på ekonomin, och acceptansen för underskott i tider av recession blev dominerande.

Utvecklingen är inte unik för USA. Samma mönster går igen hos i stort sett alla federala statsbildningar. Vid stora ekonomiska kriser utökar den centrala regeringen sina finanspolitiska befogenheter – för att sedan behålla den nyvunna makten. Likadant har i olika perioder skett i länder som Kanada, Brasilien, Argentina och Tyskland.

I Europa hade rörelsen redan påbörjats innan Merkozy lanserade sitt förslag till en finanspolitisk union för Europa. Bara året efter finanskrisen 2008 genomgick EU mer ekonomisk integration än under hela eurons historia dessförinnan, som ECB:s Erkki Liikanen har formulerat det. Allt från räddningsfonden till det så kallade sexpacket – sex lagar som nyligen antogs för att stärka övervakningen av euroländernas ekonomi – har cementerat den tendensen.

Det pågående toppmötet i Bryssel – det fjärde krismötet i år – kommer att visa hur mycket av sin suveränitet länderna är beredda att ge upp. Går det att kringgå krångliga fördragsförändringar som snarare brukar ta tio år än tio dagar att ratificera?

Kommer förändringarna att omfatta EU:s 27 medlemsländer – som Tyskland vill – eller bara eurons 17, som Frankrike föredrar för att på så sätt hålla rivalen Storbritannien utanför?

Det kommer att bli ett köpslående. Men en sak är säker:

– Färdriktningen är utstakad. Exakt vilken juridisk fördragsdräkt som används för att stötta upp det här får vi se. Det är en öppen fråga. Men det är klart att Tyskland får ett starkare politiskt inflytande i och med att den tyska finanspolitiska modellen är den som stått emot de ekonomiska störningarna bäst, säger Lars Jonung.

Vilket är precis vad Berlin vill. Belåtenheten går knappast att uttrycka tydligare än vad gruppledaren för Angela Merkels konservativa kristdemokrater nyligen gjorde när han stolt deklarerade:

– Nu talar Europa tyska.

Fakta | Tre dagar av förhandlingar

Veckan innan helgens toppmöte har kantats av överenskommelser, hot och nya förslag.

Måndag 5/11
Angela Merkels och Nicolas Sarkozys gemensamma förslag inför fredagens topp­möte presenteras. Det innehåller bland annat att automatiska sanktioner ska sättas in mot euroländer som har ett budgetunderskott överstigande
3 procent av BNP.

Tisdag 6/11
Kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s hotar att sänka kreditbetyget för eurozonens krisfond EFSF. Samtidigt hålls ett möte mellan USA:s och Tysklands finansministrar, ECB-chefen och Bundesbankschefen. Det spekuleras i att USA:s centralbank tillsammans med eurozonens centralbanker och IMF ska vara redo att bidra med 100 miljarder euro till en krisfond.

Onsdag 7/11
Enligt uppgifter till Financial Times är ett förslag inför fredagen att euro­zonens nuvarande krisfond EFSF blir kvar när den nya krisfonden, ESM, införs i juli 2012. Det skulle fördubbla eurozonens räddningskraft. I Marseille hålls ett möte med toppolitiker från Europas borgerliga partier inför fredagen.

Strax efter midnatt natten mellan den 27 och 28 januari hände det: president Hosni Mubarak gav ordern till landets operatörer att stänga ner internet. Några minuter senare hade Egypten blivit ett Nordkorea. Så när som på en kabel på Medelhavets botten som gjorde att Kairobörsen kunde hålla öppet var Egypten helt avskuret från omvärlden.

Även mobilnätet sattes ur funktion; allt för att isolera egyptierna och störa organiseringen på »vredens dag«, där hundratusentals människor skulle strömma till Tahrirtorget efter fredagsbönen för att protestera mot diktaturen.

I en studentlägenhet i ett beckmörkt Göteborg satt Christopher Kullenberg framför datorn. På dagarna är han doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, om nätterna nätaktivist. Han tillhör den innersta kärnan i ett kluster av hackers och aktivister utspridda i Europa som går under namnet Telecomix. Man kan kalla dem internets vänner.

Gruppen hade de senaste veckorna hjälpt först tunisier och sedan egyptier att kringgå regimernas blockeringar av sociala medier som Facebook och Twitter. De hade satt upp servrar som gjorde att de nordafrikanska aktivisterna kunde skicka vidare information helt anonymt. De hade skapat speglar av sidor som myndigheterna försökte censurera – i linje med den så kallade Barbra Streisand-effekten, som säger att ju mer aktivt någon försöker radera information från internet, ju mer kommer informationen att kopieras.

Nu såg de på sina datorskärmar hur internetanslutningarna i Egypten bara dog. Christopher Kullenberg var mitt i en konversation med en egyptisk aktivist när kommunikationen bröts. Vad skulle de nu göra?

Diskussionen på Telecomix chattkanal blev intensiv. Det ena förslaget var mer galet än det andra. Kan man stå vid den egyptiska gränsen och sända in morsesignaler? Kan man skicka in satellittelefoner?

En antenn sattes upp i Belgien i förhoppning att få kontakt med radioamatörer i Egypten – men allt som hördes var den egyptiska militärradion.

Någon kläckte idén att man kunde dammsuga Google på egyptiska faxnummer, det fasta telefonnätet var ju fortfarande i gång. Och det gick. Till en början använde de numren de hittade till att skicka in läckta Wikileaks-dokument om den egyptiska regimen, men insåg snabbt att det inte var mer motivation som egyptierna behövde.

I stället letade Telecomix medlemmar fram gamla modempooler från tiden när den digitala kommunikationen skedde via det analoga telenätet. De fick även en fransk internetoperatör att plocka fram sina undangömda modempooler och erbjuda gratis anslutning. När utrustningen väl var på plats faxade de telefonnummer och instruktioner om hur man skulle göra för att koppla upp sig.

Som mest var ett 50-tal egyptier uppkopplade till internet på det här sättet samtidigt som nätet officiellt låg nere. Inte speciellt många av en befolkning på 80 miljoner. Men tillräckligt många för att informationen från aktivisterna skulle leta sig ut ur landet när Mubaraks säkerhetstjänst attackerade Tahrirtorget några dagar senare.

Då hade Christopher Kullenberg och hans vänner knappt sovit på flera dygn.

Telecomix bildades den 18 april 2009 på en fest hemma hos Christopher Kullenberg. Från början var de ett tiotal personer som hade lärt känna varandra genom Piratbyrån. De hade träffats under The Pirate Bay-rättegången och nu var de oroade över det så kallade telekompaketet som diskuterades i EU. Över att rätten till ett öppet och fritt internet var hotat.

Chansen att bygga en allmän opinion kring en i offentliga debatten så perifer fråga som nätneutralitet bedömdes vara liten, och Telecomix försökte därför påverka beslutsfattarna direkt. De satte upp en hemsida med telefonnummer till Europaparlamentarikerna. Och en uppmaning till folk att ringa.

– Vi hittade ett sätt att kortsluta den politiska processen, säger Christopher Kullenberg.

Förbryllade Europaparlamentariker rapporterade hem hur det plötsligt hade börjat ringa väljare till Bryssel som ville prata om internet.

Sedan dess har EU varit huvudmål för Telecomix arbete. De skriver remisser, de åker på kongresser, de försöker röra sig så högt upp i EU-byråkratin som möjligt. En lobbygrupp helt enkelt, om än lite okonventionell. Då hjälper det om man har en person som Christopher Kullenberg, vars akademiska titel ger organisationen legitimitet i politiska kretsar.

Men sommaren 2009 hände det något som försköt nätaktivisternas fokus: det började röra på sig i Mellanöstern. Det startade med den gröna revolutionen i Iran i samband med presidentvalet. När den iranska oppositionen mejades ner på gatorna och regimen gjorde vad den kunde för att kontrollera informationsflödet till omvärlden: slog ut en nyhetssatellit från BBC, försökte spärra mobilnät och blockera sociala medier.

Telecomix insåg att deras nätaktivister satt på massor med kunskaper om hur man använder kryptering för att undvika övervakning. Kunskaper som de iranska aktivisterna var i desperat behov av. Så Telecomix sökte kontakt med demokratikämparna – och fick det. Iranierna kom till dem och bad om hjälp.

– Vi fungerade som en tekniksupport till revolutionärerna, säger Christopher Kullenberg.

Här såddes det frö som senare skulle blomma ut i fullstor skala under den arabiska våren. Telecomix såg vad som var möjligt att göra, men insåg också sina egna begränsningar.

Det var inte bara revolutionen som hade misslyckats utan även nätaktivismen, konstaterar Kullenberg i efterhand. Telecomix bestämde sig för att nästa gång skulle de vara bättre förberedda. Nästa gång internet hamnade under attack skulle de ha de tekniska lösningarna och organisationen för att hålla nätet vid liv. Ett antal sido­projekt startades för att sprida krypteringskunskaperna i vidare kretsar.

Iran var bara början, som Christopher Kullenberg formulerade det i »Det nätpolitiska manifestet«, hans första och hittills enda bok, publicerad ett halvår innan den arabiska våren bröt ut. Han fick rätt.

Nu sitter han inklämd med två andra doktorander i ett litet rum i hovrättens gamla tegelbyggnad i Göteborg. Manifestet ligger där någonstans på skrivbordet bland travarna med böcker och högarna med papper. Egentligen är det tänkt att han ska skriva klart de sista kapitlen på sin avhandling, men på datorskärmen rullar Telecomix chattkanal.

Att porträttera Christopher Kullenberg är inte helt lätt. Bakgrunden är enkel: han föddes 1980 i lilla Bodafors i småländska bibelbältet, flydde efter tonåren till den akademiska friheten i Göteborg. De närmaste åren praktiskt taget bodde han i universitetsbiblioteket. Han läste i dubbla studietakten och fick högsta betyg på proven. Blev doktorand.

Sedan sögs han – som då mest rörde sig i den analoga världen – in i nätpolitikens svarta hål. Kanske var det inte så konstigt; det här var en period när polisen gjorde tillslag mot The Pirate Bay, när piratpartiet bildades. Snart fick lagboken nya förkortningar som Ipred och FRA.

Christopher Kullenbergs intresse handlade inte om huruvida han kunde ladda ner gratis musik eller inte, utan om vad som höll på att hända med vår gemensamma infrastruktur för det fria ordet.

På den vägen är det. Men att i dag försöka kategorisera honom är desto svårare. Dels därför att han rör sig i flera världar parallellt, dels därför att han sticker ut oavsett var han befinner sig. Bland politikerna – han var senast och talade inför Europarådet i Wien – är han den piercade nätaktivisten. Inom hackerkulturen är han filosofen som i grunden är mer intresserad av humaniora än teknik. Som vetenskapsteoretiker var han ganska ensam när han nyligen stod i tårgasen på Tahrirtorget, inbjuden till Kairo av svenska ambassaden för att tala inför bloggare.

Om något är Christopher Kullenberg en gammal hederlig folkbildare fast i en digital tid, med en speciell förmåga att översätta avancerad teknik till en politik som berör alla.

Telecomix är bara en kanal. Han är också aktiv i Juliagruppen, en tankesmedja som arbetar för ett fritt och öppet internet. Han har startat en vetenskaplig tidskrift för motståndsstudier. Han bloggar och twittrar.

Överallt samma budskap:

– Jag försöker göra politik av en praktik som redan existerar.

Han tillhör varken de mörkaste dystopikerna eller de obotliga teknikoptimisterna. Varken dem som menar att vi oundvikligt rör oss mot storebrorssamhället eller dem som säger att fler fiberkablar med nödvändighet kommer att leda till ökad demokrati i världen.

Just därför menar han att nätaktivismen behövs. För att styra utvecklingen i rätt riktning.

Internet i sig är inte demokratiskt. Christopher Kullenberg är den första att erkänna det. Internet skapades ursprungligen i slutet av 1960-talet av den amerikanska armén som ett resultat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, det slog igenom bland allmänheten på 1990-talet med world wide web, och det styrs i dag i stor utsträckning av ett antal multinationella företag – Google, Microsoft, Apple – som helst av allt vill begränsa kommunikationen till just sina kommersiella tjänster.

Ändå ser Christopher Kullenberg en radikal demokratisk potential i den tekniska utvecklingen. För honom är internet som Prometheus eld – döpt efter titanen i den grekiska mytologin som stal elden från gudarna och gav den till människorna – det vill säga en fruktansvärd kraft som både kan befria oss och förslava oss beroende på hur vi förvaltar den.

Betänk hur boktryckarkonsten gjorde att upplysningsidéerna kunde spridas. En förutsättning för den franska revolutionen.

För första gången i historien har vi nu en teknik som möjliggör en jämlik fördelning av makten över ordet, precis som den franska revolutionen en gång utlovade. Med över en miljard datorer sammankopplade i ett enda stort horisontellt nätverk kan alla kommunicera med alla. Uttrycka åsikter, byta idéer. I hastigheter som aldrig tidigare skådats.

Den arabiska våren visade exakt hur låga nätpolitikens trösklar är.

– Vem som helst kan starta en blogg, vem som helst kan börja twittra, säger Kullenberg.

I stället för de gamla massmediernas enkelriktade informationsflöde växer en ny form av deltagarkultur fram. Där några musklick är allt som krävs för att skapa opinioner.

Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för att bedriva politik, anser Kullenberg.

– De sociala medierna gör att unga människor i Mellanöstern inte behöver representeras av andra, de kan nu tala direkt till dig och mig.

I takt med att fler och fler aspekter av våra liv utspelar sig på och genom internet – oavsett om vi vill det eller inte – håller öppenheten på nätet att bli vår tids stora yttrandefrihetsfråga. Precis lika viktig som tryckfriheten och offentlighetsprincipen någonsin har varit.

2010 års nobelfredspristagare, kinesiske dissidenten Liu Xiaobo, skrev för några år sedan på sin blogg att »internet är Guds gåva till Kina. Det är det bästa verktyget för det kinesiska folket i dess projekt att avskaffa slaveriet och uppnå frihet.«

Lite förenklat kan man i dag säga att två krafter står mot varandra: en som försöker begränsa öppenheten, en som försvarar internet som ett offentligt rum. Då räcker det inte bara att luta sig mot deklarationer om mänskliga rättigheter och principer som formulerades på 1700-talet, menar Kullenberg.

– Man måste bygga yttrandefriheten på ett materiellt sätt. Det som är yttrandefrihet på internet är att internet fungerar och att kontrollen över internet ligger så nära användarna som möjligt.

Det är här Telecomix kommer in i bilden. När internets infrastruktur är trasigt är det de som lagar det. När Facebook och Twitter censurerades under den arabiska våren var det de som såg till att de sociala medierna fungerade igen. När diktaturer bygger murar gräver de tunnlar.

– Om vi inte försvarar det öppna internet så vet vi inte vad som händer på Tahrirtorget just nu.

Efter att det egyptiska folket störtade president Hosni Mubarak blev Syrien nästa stora uppgift för Telecomix, och det land de lägger mest krut på i dagsläget. På flera sätt påminner Syrien mer om Iran än om Egypten. Regimens kontroll över internet är betydligt mer sofistikerad än att bara stänga ner det. I Syrien kapar myndigheterna konton och använder sociala medier för att sprida desinformation och kartlägga oppositionen. Eftersom det är omöjligt för syrierna att själva lägga upp videoklipp från demonstrationer på Youtube så skickas de numera till Telecomix som publicerar dem utan att ursprungskällan går att spåra.

– Vi fungerar som mänskliga proxyservrar, säger Christopher Kullenberg.

Telecomix motaktioner i Syrien har också krävt betydligt mer avancerade metoder än gamla modem och faxar som användes i Egypten.

Den 15 september i år utförde de en operation där alla internetanvändare i Syrien omdirigerades till en hemsida med information om hur de kan kringgå myndigheternas övervakning. Och för en månad sedan avslöjade de det syriska övervakningssystemet – som visade sig vara byggt av ett amerikanskt företag vid namn Blue Coat, som sålt utrustningen till Irak, som sedan har sålt den vidare till Syrien.

Avslöjandet kom efter att hackers från Telecomix skapat ett script som systematiskt scannade av hela internet i Syrien och gick igenom vartenda ip-nummer i ett försök att identifiera vad det var för hårdvara som dolde sig bakom numren. Det var då de hittade de mystiska Blue Coat-maskinerna.

– De är datorer vars enda uppgift är att övervaka. Det de gör är ungefär detsamma som datalagringsdirektivet i Europa, skillnaden är att människor blir arresterade och torterade i Syrien. Det blir de inte i Europa. Men tekniskt sätt så är det ungefär samma sak: automatiserad datalagring, säger Kullenberg.

Upptäckten har tvingat Blue Coat att erkänna att de har maskiner i Syrien och amerikanska myndigheter har satt i gång en utredning för att se om företaget har brutit mot landets handelsembargo mot Syrien.

Men framgången har inneburit ett högt pris för Telecomix, vars franska aktivister efter tv-framträdande har sökts upp och hotats av syriska agenter.

– Man märker att man gör något rätt när man får en underrättelsetjänst efter sig. Då har man hittat något känsligt, säger Kullenberg.

I jämförelse med andra hackerkollektiv har Telecomix, och inte minst Christopher Kullenberg, valt att vara väldigt öppna med vad de gör. Anledningen är simpel:

– Man kan inte vara anonym om man vill vara med i en session i Europaparlamentet i Bryssel, som han uttrycker det.

Men tillägger:

– När man hackar nationers nätverk så gör man något olagligt. För att få i gång internet i Mellanöstern och Nordafrika så måste vi bryta mot en massa lagar i de här länderna. Men vi har ett moraliskt stöd hem­ifrån.

Och inte minst ett stöd från alla människor som de svenska nätaktivisterna har lärt känna i Iran, Tunisien, Egypten och Syrien – och på andra ställen. Att bistå kinesiska aktivister med krypterade tunnlar under Kinas »gyllene sköld« är en ständigt pågående process.

Nästa projekt för Telcomix är en webbpublikation som ska heta The Internaut, där de kan publicera nyheter av typen Blue Coat. Både egna och andras. Christopher Kullenberg har ansökt om utgivarbevis så att sidan inte bara ska vara beroende av aktivisternas krypteringskunskaper utan även ha ett juridiskt försvar i form av det svenska källskyddet.

Redan nu sitter de på nyheter om västerländska företag som har levererat utrustning till övervakningssystemen i Burma. Andra stater och företag står på tur.

Att rädda det öppna internet är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Någon måste hålla Prometheus eld brinnande. Men den som gör det sitter också på möjligheten att forma framtiden, vilket kan förklara hur en person som Christopher Kullenberg – som själv varken har smartphone eller Facebook – lägger merparten av sin vakna tid på att kämpa för att människor han aldrig har träffat ska få möjligheten att uttrycka sina åsikter på sociala medier.

Det lär bli fler sömnlösa nätter. För, som Christopher Kullenberg avslutar »Det nätpolitiska manifestet:

»En stat som inte kan hantera att människor kommunicerar fritt med varandra är inte en demokrati värd namnet.«

Fakta | Christopher Kullenberg

Född: 1980, i Bodafors, Småland.

Bor: Göteborg.

Yrke: Doktorand i vetenskapsteori.

Aktiv: Nätaktivist i Telecomix och Juliagruppen.

Hemsida: christopherkullenberg.se

Telecomix är ett kluster av nätaktivister som uppstod i Sverige och har nu spridit sig främst över Europa. Nätverket arbetar i förs­ta hand gentemot EU för att främja ett öppet och fritt internet, men blev under arabiska våren involverade i att konkret motarbeta övervakning och censur.

Grundat: 18 april 2009.

Hemsida: telecomix.org

Det borde inte ha kommit som en överraskning. Sverige har i flera decennier haft världens äldsta befolkning. Äldrevård hamnar alltid i topp när väljarna rankar sina viktigaste frågor. Ändå är det sällan som äldrevården hamnar högst upp på dagordningen, och kanske var det därför som den politiska debatten de senaste veckorna mest varit ett uppradande av yrvakna utspel. Ingen hade ställt sig frågan:

Vad gör man när vårdföretag börjar återvinna gamla blöjor för att spara pengar och riskkapitalister för över sina vinster från offentligt finansierad äldreomsorg till skatteparadis för att slippa betala skatt?

Äldreminister Maria Larsson satt i tv-morgonsoffan och uppmanade vårdpersonalen att visa civilkurage – trots att Riksrevisionen redan för två år sedan hade varnat regeringen för att bristen på meddelarskydd i den privata äldreomsorgen riskerade att dölja missförhållanden.

Finansminister Anders Borg lanserade snabbt en stoppskatt som ska förhindra »aggressiva ränteupplägg«. Han som aldrig genomför skattereformer han inte hunnit räkna noga och länge på.

Oppositionens linje var lika vinglig den. Håkan Juholt bjöd in till en blocköverskridande uppgörelse på DN Debatt, men vill helst av allt gömma sig bakom ord som »övervinster« i hopp om att det skulle dölja det faktum att varken han eller hans parti riktigt var på det klara med vad de faktiskt tyckte om vinster i privata omsorgsföretag.

Verkligheten och talet matchade inte.

Samtidigt som Maria Larsson bjöd in pressen för att skryta om genomförda kvalitetsförbättringar i äldreomsorgen rullade berättelserna om undernärda patienter, fallolyckor och brist på mediciner för sjuttonde gången i medierna.

Hon sa:

– Det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för äldreomsorgen, också om den bedrivs i privat regi.

Viljan att slå ifrån sig problemet är inte ny. Sedan 1300-talet har den svenska staten försökt reglera vem som ska ha ansvar för de äldre. Svaret har ofta varit detsamma: att delegera bort det till någon annan. Om det så har varit kommun, landsting, familjen, kyrkan eller privata företag som stått för omsorgen.

I det gamla bondesamhället var det först vanligt att barnen tog hand om sina föräldrar i proportion till andelen i det kommande arvet. Sedermera att föräldrarna sålde gården för att finansiera sin ålderdom.

Industrialismens genombrott splittrade familjer och skapade klasser utan egendom – och därmed utan trygghet på ålderns höst. Till en början möttes den nya situationen med privata pensionskassor, kommunala fattigstugor och välgörenhet. Men utvecklingen – där folk levde längre och befolkningen bara blev äldre – var ohållbar.

I början av 1900-talet tvingades staten gå in och ta tillbaka ansvaret för de äldre. Försörjningsfrågan löstes genom pensionssystem, bostadsfrågan med subventionerade pensionärshem och sist organiserades omsorgen i ålderdomshem. Så växte välfärdsstaten fram, och äldreomsorg blev ett offentligt ansvar.

Då – det här var hösten 1948 – hände något som skulle återupprepa sig hösten 2011: Dagens Nyheter publicerade en serie reportage om situationen på ålderdomshemmen. Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson läste dem noga, upprördes och drog i gång en kampanj mot anstaltsvården på ålderdomshemmen – som han menade präglades av tristess, passivitet och förmyndarmentalitet – och propagerade i stället för vård i hemmet.

Flera tidningar följde upp med nya avslöjanden. Sverige hade fått sin första äldrevårdsskandal. En efter en tvingades politiker och myndigheter backa från den planerade jättesatsningen på nya ålderdomshem – koncentrationsläger, som Ivar Lo-Johansson kallade dem – som riksdagen hade fattat beslut om året innan.

Konsekvenserna blev vidare än så. Gustav Möller avgick som socialminister och ersattes av Gunnar Sträng, som med ens lovade att »vidtaga åtgärder för att göra det möjligt för åldringarna att kvarstanna i sina hem«. 1950 startade Röda Korset landets första hemtjänst i Uppsala. Och redan 1952 utfärdade Socialstyrelsen de första direktiven för offentlig hemtjänst för äldre.

Den institutionaliserade vården försvann emellertid inte, tvärtom ökade den genom långvården på sjukhemmen som byggdes ut parallellt med den nya hemtjänsten. Mellan 1960 och 1980 expanderade äldreomsorgen i rasande takt.

1980 stod den svenska äldreomsorgen på sin kvantitativa topp. Sedan dess har resurserna minskat, både i absoluta tal och i förhållande till det växande antalet äldre. Hemtjänsten minskade i omfattning, den hårt kritiserade långvården avvecklades så småningom och de ålderdomshem som fanns kvar ersattes av servicehus.

Så kom den ekonomiska krisen på 1990-talet med efterföljande budgetsanering, och äldreomsorgens ekonomiska ramar minskade återigen.

Det som då blev lösningen är det som i dag framställs som problemet. 1993 fanns det bara fyra kommuner i Sverige med kundvalsmodeller inom äldreomsorgen: Täby, Danderyd, Vaxholm och Nacka. Genom att uppmuntra kundval, entreprenad och privatiseringar i äldrevården hoppades man skapa ökad konkurrens, och därigenom förbättra kvaliteten och öka kostnadseffektiviteten.

På två decennier har äldreomsorgen blivit en marknad där privata och kommunala bolag konkurrerar om att bedriva service åt de äldre. Regeringen och skriver i 2012 års budget att »senast 2014 bör alla kommuner i landet ha beslutat om valfrihet för den enskilde enligt LOV (Lagen om valfrihetssystem), annars bör tvingande lagstiftning övervägas«.

Mellan 14 och 19 procent av äldreomsorgen bedrivs i dag i privat regi, beroende på vilka källor man vänder sig till. Verkligheten ser dock väldigt olika ut över landet. I Göteborg är äldreomsorgen helt kommunal, medan tre fjärdedelar av äldreboendena i Stockholm bedrivs i privat regi.

Den privata marknaden domineras helt av två företag: Attendo Care och Carema Care, som varit i skottgluggen den senaste tiden. Efter uppköp och framgångsrika upphandlingar står de i dag för mer än hälften av den totala omsättningen.

– Vad jag och många med mig som har verkat för valfrihet inom äldrevården trodde var att fler inom äldrevården skulle öppna eget, inte att det skulle bli de här stora internationella koncernerna. Det blev inte som vi trodde, säger Ingegerd Troedsson.

Hon var i slutet av 1970-talet biträdande socialminister och i början av 1990-talet vice ordförande i moderaterna.

Däremot blev äldreomsorgen en lukrativ bransch. Avkastning på kapital i privat­ägda omsorgsföretag har de senaste åren pendlat mellan 12 och 14 procent, enligt Statistiska centralbyrån, vilket ska jämföras med åtta procent i näringslivet i sin helhet. För storbolagen har vinsten varit ännu större.

Den bilden är känd. Men om man zoomar ut framträder också en annan.

Faktum är: Sverige är fortfarande det land i OECD som lägger mest pengar på äldreomsorg, cirka 3 procent av BNP. Mer än dubbelt så mycket som genomsnittet hos världens utvecklande länder. I kronor och ören räknat handlar det om cirka 95 miljarder kronor per år, eller drygt 19 procent av utgifterna i kommunernas budgetar.

Än har de senaste årens varningar om en demografisk kris inte satt spår i statistiken. Tvärtom har kostnadsnivån legat relativt stabilt det senaste decenniet – med inflationen inräknad går ungefär lika mycket skattepengar till äldrevård nu som det gjorde i början av 2000-talet.

Egentligen är det en ekvation som inte går ihop. För under samma period har antalet äldre ökat kraftigt i Sverige. Backar man tillbaka till 1980 – då Sverige hade betydligt fler platser i äldreomsorgen – har gruppen 80-plus fördubblats. En gåta man inte kan lösa utan att bryta ner äldreomsorgens ekonomi på individnivå.

En person på ett äldreboende kostar, enligt SKL, i genomsnitt runt 550 000 kronor per år medan prislappen för en person som bor kvar hemma och klarar sig med hemtjänst är mindre än hälften för kommunen. Allra billigast är naturligtvis de pensionärer som inte behöver någon hjälp, och det är denna kolumn som får uträkningen att stämma.

Det handlar alltså inte om mindre pengar per person i äldrevården, utan om att färre av de äldre får del av offentligt finansierad äldreomsorg. 1980 fick 62 procent av svenskarna som passerat 80-strecket äldrevård i någon form, 2009 var siffran nere i 35 procent, enligt en färsk rapport från Kommunal.

Forskningen ger tre förklaringar till varför behovet av omsorg tycks ha minskat: de äldre blir allt friskare, anhöriga utför mer och mer av vården och rut-avdraget har gjort att fler kunnat köpa sig omsorg ur egen ficka. Så förutom en äldreomsorgsmarknad har det även vuxit fram en informell sektor som avlastar den offentliga omsorgen.

I dag får 250 000 personer del av äldreomsorgen. 90 000 av dem bor på äldrehem, varav omkring 5 500 i äldreboenden som bedrivs av Carema. Det är om dem de senaste veckornas politiska debatt har handlat.

– Vi tar detta på allvar, men jag tror att det här handlar om enskilda fall där det inte har fungerat bra, sa statsminister Fredrik Reinfeldt när han efter lång tystnad kommenterade frågan.

Problemet är att det inte går att veta om de nu avslöjade fallen på Carema är undantag eller del av ett större mönster. Varför? Fråga Sarah Wägnert. I oktober 1997 kunde tv-tittarna se den då 23-åriga undersköterskan tala ut i »Rapport« om vanvård av äldre på Polhemsgården i Solna. Uppmärksamheten blev stor och gav upphov till Lex Sarah – andra paragrafen i 14:e kapitlet i socialtjänstlagen – som föreskriver att de som arbetar inom äldreomsorgen måste anmäla missförhållanden så fort de upptäcks.

Lagen har nu funnits i ett drygt decennium men dess konsekvenser är lika svåra att utröna som vanvårdens utbredning, av den enkla anledningen att det inte finns någon samlad statistik över Lex Sarah-anmälningarna. Först i maj 2009 beslutade nämligen riksdagen att samordna tillsynen av omsorgen hos Socialstyrelsen, innan dess var den utspridd hos länsstyrelserna.

De kontroller som Socialstyrelsen har hunnit göra det senaste året talar för att händelserna inte är unika. Exempelvis inspekterades förra hösten 94 slumpmässigt utvalda demensboenden, i 60 procent av fallen upptäcktes låsta dörrar och obemannade enheter.

Är förhållandena sämre hos privata företag?

Svaret är tyvärr detsamma: det råder sådan brist på nationella uppföljningar – Maria Larsson lovade att tillsätta en utredning i veckan – att det är omöjligt att veta. Professor Marta Szebehely vid Socialhögskolan i Stockholm är den person som utrett konsekvenserna av äldreomsorgens konkurrensutsättning mest ingående, senast i en uppmärksammad SNS-rapport. Enligt henne finns det inget som talar för att de privata omsorgsföretagen skulle ha lett till att kvaliteten och kostnadseffektiviteten ökat.

– Det är svårt att få till den här konkurrensen som man eftersträvar. Äldre röstar inte med fötterna, säger hon och pekar på att bara 4 procent av de äldre gör omval, och en femtedel av dem för att företaget de valde har upphört.

Men det finns ändå skillnader man kan fastslå. Enligt en ny studie som jämförde 253 privata och 2 376 kommunalt drivna äldreboenden (vilket är 99 procent av samtliga äldreboenden) är personaltätheten nämligen tio procent högre hos de kommunala. I de privata finns däremot större frihet att välja mat och högre grad av individuella vårdplaner.

Frågan är om det hjälper oss att förstå dagens vårdskandal. Frågar man brukarna själva om kvaliteten i äldreomsorgen blir betyget högt, till och med mycket högt i internationell jämförelse. Våren 2010 genomförde Socialstyrelsen en undersökning byggd på över 60 000 enkätsvar, och det sammanlagda resultatet för hemtjänsten blev 75 på en hundragradig skala och 72 av 100 för äldreboendena. Vårdinsatserna, tryggheten och boendemiljön är det som uppskattas mest på hemmen. En stapel är dock mycket lägre än alla andra: den som visar att de boende saknar social samvaro och sociala aktiviteter. Kanske är det denna stapel som säger mest om tillståndet för äldreomsorgen i Sverige 2011.

– Den materiella och medicinska utvecklingen har gått framåt, men i övrigt vet jag inte om det har blivit så mycket bättre, säger 88-åriga Gertrud Sigurdsen, som på 1980-talet först var hälsovårdsminister och sedan socialminister.

I någon mening kan man kanske säga att problemen som väntar henne och hennes jämnåriga inte skiljer så mycket från den isolering och ensamhet som Ivar Lo-Johansson gjorde uppror mot i slutet av 1940-talet.

Hur räddar man en bank? Eller ett banksystem som håller på att falla samman? För att inte tala om: Vad gör man när hela länder, eller kanske en hel valutaunion, håller på att gå under?

Svaren kan mycket väl finnas i Sverige. Den svenska krisen i början på 1990-­talet var nämligen unik på flera sätt. Det var första gången ett industrialiserat land på allvar drabbades av en systemhotande bankkris, och den innovativa krishanteringen har sedan dess kommit att bli stilbildande. Man skulle till och med kunna tala om en svensk exportsuccé i det fördolda.

Fler av de personer som skötte kris­arbetet i Sverige har sedan dess åkt jorden runt som finansiella rådgivare i den växande krishanteringsbranschen.

Dels finns det de som lever på gamla meriter. Som riksgäldschefen Bo Lundgren, under krisen skatteminister, som i mars 2009 talade inför den amerikanska kongressen och beskrevs som »Swedens Mr Fix It« i pressen. Eller riksbankschefen Stefan Ingves, som då var chef för finansmarknadsavdelningen på finansdepartementet, han utsågs till chef för den så kallade bankakuten och blev senare chef vid Internationella valutafonden, IMF, med ansvar för finansiella system.

Dels finns det de som lever på sitt namn. Som dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis som i senaste finanskrisen utsågs till rådgivare åt Lettlands regering. Eller socialdemokraten Leif Pagrotsky som har fungerat som rådgivare åt den grekiska regeringen i deras försök att ­sanera budgeten.

Sedan finns det de som gör det skitiga­ jobbet. »Finanskrisens gruvarbetare«, som de kallar sig själva. De som räddar banker – på riktigt.

Sådana som Mats Josefsson. En pensionerad dalmas från Hedemora. Han hade precis flyttat hem efter 13 år i USA, köpt sig en lägenhet i sin gamla studentstad Uppsala och tänkte sig en stillsam tillvaro med frun Britt när han i november 2008 fick frågan av Islands statsminister Geir Haarde om han ville bli personlig rådgivare till honom och sköta rekonstruktionen av landets krisande banksystem.

Josefsson sa ja, blev ordförande för en kommitté där representanter från regeringen, centralbanken och Finansinspektionen samlades, och tillbringade stora delar av 2009 på Island.

– Jag brukar jämföra Island med ­Dalarna, de är ungefär lika stora. Plötsligt fick de en euforisk idé om att de skulle erövra Europa. Så börjar de låna upp pengar utomlands och låna ut. På fyra år växte banksystemet till att bli tio gånger så stort som hela Islands bruttonationalprodukt, säger han.

Till en början fick det en fantastisk inverkan på landets ekonomi. Fastighetsmarknaden rusade, aktiemarknaden exploderade, levnadsstandarden höjdes. Men det var förutbestämt att smälla. Och när det väl gjorde det gick det fort. På en dag tvingades staten ta över alla landets tre storbanker.

– Det är ofrånkomligt den största bankkrisen jag upplevt. Kostnaden är enorm. Den saknar motstycke, säger han.

Mats Josefsson har lite att jämföra med. Han kom till Bankinspektionen – som sedan blev Finansinspektionen – strax innan krisen drabbade Sverige i början på 1990-talet. Till skillnad från kollegorna kunde han inte anklagas för att ha missat tecknen på bankernas antågande problem. Efter några år mitt i hetluften blev han rekryterad till IMF i Washington för att hantera bankfrågor på ett globalt plan. Det skulle bli två år, det blev 13.

Först i Litauen, sedan Ryssland. I mars 1997 sändes han till Thailand för en rutin­inspektion av landets banksektor. Han återvände till Washington med en rapport som sa att systemet skulle falla inom tre månader.

– Man behövde bara gå runt i Bangkok och se på alla ofärdiga byggen som stod stilla. När jag sedan går gick igenom regel­verket så såg jag snabbt att det här inte kommer att hålla, säger han.

Den andra juli samma år bröt Asienkrisen ut. Det visade sig att den thailändska regeringen i princip hade spekulerat bort hela landets valutareserv i försök att skydda landets valuta.

Mats Josefsson skickades tillbaka, och tog med sig modellen från den svenska krishanteringen. Tre år senare hade han och hans kollegor fått ordning på banksystemet.

Thailand följdes av Turkiet, och fem år senare och fler än 40 flygresor fram och tillbaka kunde han lägga till ännu ett land till listan över lyckade bankrekonstruktioner.

På den vägen fortsatte det: Cypern, ­Libanon, Filippinerna, Japan, Surinam.

– Banksystemen blir mer integrerade med varandra och kriserna tycks bli större och större med tiden. Man lyckas inte lösa dem riktigt och nästa gång de inträffar slår de till med större magnitud. Dessutom verkar de komma lite tätare och tätare, säger han.

Han ska snart tillbaka till Island för att göra en uppföljning av hur arbetet har gått. Annars är hans engagemang i dag begränsade till en styrelseordförandepost i lilla Södra Dalarnas Sparbank.

Från soffan i Uppsala kan han bara konstatera att krishanteringen i Europa tycks vara långt ifrån optimal. Agerandet är för långsamt och informationen för dålig.

– Man måste lägga fram en handlingsplan med tydliga spelregler på ett tidigt stadium och hålla sig till dem så att alla aktörerna vet vad de kan lita på. Och där kan man rikta en kritik mot vad som sker nu.

På bordet ligger dagstidningar som rapporterar om räddningspaket som Europas ledare har förhandlat fram. Han konstaterar torrt:

– Djävulen finns i detaljerna och det är mycket vi inte vet. Hur ska nedskrivningen gå till? Finns det andra osäkra tillgångar i bankernas balansräkningar? Och hur ska det gå till när banker behöver tillskott från den här fonden?

Många frågor, få svar.

Enligt en sammanställning från IMF har världen sedan 1970-talet drabbats av inte mindre än 144 bankkriser av varierande storlek och med varierande konsekvenser. Händelseförloppet följer emellertid ofta ett liknande mönster, som professor Peter Englund vid Handelshögskolan i Stockholm har visat. Det börjar med ­finansiella avregleringar, vilket leder till snabb kreditexpansion. Därmed uppstår bubblor som när de brister leder till drastiska prisfall, ofta på fastigheter, vilket orsakar bankkris och medföljande valuta­kris. Den privata sektorn dras då med i fallet, vilket får staten att gå in med stödåtgärder åt bankerna.

Den svensk som kanske upplevt flest sådana destruktiva spiraler heter Arne Berggren och härstammar från en Norrbottengård vackert belägen vid Bertnäsfjärden utanför Piteå. I slutet av 1980-talet var han något så ovanligt som en bankkille som valde att gå från Handelsbanken till att börja jobba för staten, där han arbetade med ägarfrågor för de bolag som hanterades av Finansdepartementet. Ett av företagen var Nordbanken, som snart skulle bli en av de mest utsatta bankerna under den svenska 1990-talskrisen.

Arne Berggren blev då den tjänsteman som höll i den operativa delen av räddningsarbetet, först på finansdepartementet och sedan på den nybildade Bankstödsnämnden – den som i folkmun kom att kallas för bankakuten.

– Vi satte upp en organisation och en strategi för att praktiskt kunna hantera ett »worstcase-scenario«. Det är mycket bättre att se tillbaka och säga att det inte blev så farligt än att hela tiden göra lite för lite. Det behöver inte alltid vara mer pengar som krävs för att återställa förtroendet. Lika viktigt är att arbeta enligt principer som är väl kända när en bank behöver hjälp, säger han.

I Sverige var det framför allt en princip som blev vägledande.

– Befintliga ägare skulle ta kostnaden och stödet skulle återbetalas på kommersiella villkor och i det fall det inte gick tog staten över. Staten agerade därefter som en vanlig kapitalist med mål att minimera kostnader och maximera vinsten i skatte­betalarnas intresse, säger han.

Krisen blev starten på en ny karriär för Arne Berggren. Det började med IMF som saknade folk med erfarenhet av att hantera systemhotande bankkriser. Efter en tid gick han tvärs över gatan och fortsatte på Världsbanken. Där den ekonomiska krisen drog fram i världen följde Arne Berggren efter. Från kontinent till kontinent. Först i Sydamerika, ­sedan i Östeuropa, därefter Asien. Sammanlagt var han inne och arbetade i ett tjugotal länder.

Den gigantiska krisen i Sydkorea skulle bli slutprovet, var det tänkt.

– Efter Sydkorea trodde jag att tiden som ambulerande krishanterare var över, säger han.

Han började jobba med andra saker. Han höll i börsintroduktionen av Telia, han hjälpte Kina med deras privatisering av Bank of China.

Så slog finanskrisen till hösten 2008. När den svenska investmentbanken Carnegie höll på att falla samman tog Riksgälden över banken, och riksgäldschefen Bo Lundgren behövde någon som kunde rädda vad som räddas kunde av värde hos den förlusttyngda investmentbanken. Telefonsamtalet gick till Arne Berggren. Därefter involverades han i rekonstruktionen av Parex Bank i Lettland och i hanteringen av Swedbanks problemkrediter i bland annat Ryssland och Ukraina. Arne Berggren var tillbaka i bankräddarbranschen.

Efter 20 år har han förstått att krishantering egentligen bara handlar om en sak: att skapa förtroende. Ser man på hur marknaden agerar tycks det vara en stor bristvara i dag.

– Nu har man fixat lite kvart över tolv snarare än fem i tolv. Oviljan att vidta resoluta åtgärder har kostat oss mycket pengar. Så var det i USA 2008 och så är det under den pågående statsfinansiella krisen. Man hanterar krisen så långsamt, säger han.

Och han tillägger, som en jämförelse med den svenska krishanteringen i början på 1990-talet:

– Det viktiga är att politikerna är överens och går till roten av problemet, inte på symtomen. I många fall börjar man i fel ände.

De första tecknen på att allt inte stod rätt till i Sverige kom på hösten 1990. Små, och ur ett systemperspektiv obetydliga, finansbolag började hamna i obalans. Anledningen var att de stora utländska finansbolagen inte ville låna dem pengar längre – pengar som de sedan lånade ut till företag till högre belåningsgrad än de vanliga bankerna.

Från utlandet misstänkte man att den svenska fastighetsmarknaden var övervärderad och överbelånad och att ­finansbolagen skulle få svårt att få tillbaka pengarna. En bubbla på väg att spricka, helt enkelt.

I takt med att priserna på fastigheter började sjunka – i vissa centrala delar av Stockholm mer än halverades priserna på bara några månader – spred sig problemet till de stora bankerna. Bankerna hade inte bara lånat ut pengar till de som köpte fastigheterna och de som byggde dem utan även till finans­bolag som i sin tur lånade ut pengar till husens ägare med fastigheterna som pant. Nu kom kreditförlusterna.

Men bankernas största problem var att de var helt beroende av upplåning från utlandet, och hösten 1992 var situationen så turbulent att ingen ville låna ut till de svenska bankerna. Var och en av de stora bankkoncernerna riskerade att hamna under åtta procents kapitaltäckningsgrad, vilket enligt lag skulle göra att deras verksamhetstillstånd skulle dras in.

Från början sköt myndigheterna från höften. Några förberedelser för att hantera en kris av sådan magnitud fanns inte. Ingen utarbetad räddningsmodell, ingen krisorganisation som stod redo. Det enda som nu fanns var en insikt om att man behövde återvinna utlandets förtroende, och det snabbt, annars hotade hela landets ekonomi att falla samman.

Vad skulle man göra?

Så snabbt som möjligt behövde man uppnå politisk enighet. Utan konsensus skulle lösningarna försenas och dess verkningar försvagas. På så sätt kom den borgerliga regeringen och oppositionen tillsammans att utforma riktlinjerna.

De valde att helt öppet kommunicera problemets omfattning. Varje siffra ­redovisades, och man sköt inte förluster på framtiden så att det skulle se bättre ut på pappret. Hade man försökt spela ner krisen fanns risken att marknaden i stället hade misstänkt det värsta, resonerade man.

I frågan om bankernas växande skulder stod de inför ett dilemma. För att återvinna förtroendet från utlandet och inte orsaka att sparkunderna tog ut sina pengar i panik behövde staten gå in med någon form av ­garanti. Men om garantisumman sattes för högt kunde omvärlden tolka det som att bankernas förluster var större än de faktiskt var – och sattes den för lågt fanns risken att riksdagen senare skulle behöva höja den, vilket marknaden skulle tolka som ett tecken på att krishanteringen inte fungerade.

Lösningen blev en obegränsad garanti, alltså utan en angiven siffra, som antogs i december 1992 och omfattade 144 banker och kreditinstitut. Alla fordringsägare – utom bankernas aktieägare – skyddades mot förluster oavsett hur stora beloppen var.

För att räddningsaktionen skulle uppfattas som rättvis och gå att försvara gentemot skattebetalarna fanns en viktig princip. Allt statligt stöd skulle ske i ut­byte mot ett övertagande av bankens aktier i motsvarande grad. Regeringen gjorde tidigt klart att de på lång sikt inte ville utöka sitt bankägande utan att eventuella nationaliseringar av bankerna skulle följas av privatisering senare. Genom denna grundregel minimerade staten sina kostnader samtidigt som de skickade en signal till bankledningarna om att statliga räddningspengar inte var gratis.

Arbetet organiserades på den nybildade, ovan nämnda, bankakuten där även oppositionen fick en representant. Som mest var de ett tiotal anställda plus en bunt utländska konsulter från bland annat McKinsey och Credit Suisse.

De sorterade upp bankerna i olika ­kategorier där de skilde på banker som bedömdes ha tillfälliga problem och var i behov av hjälp men på lång sikt bedömdes ha möjlighet att bli lönsamma och de som med stor sannolikhet aldrig mera skulle gå med vinst. De senare – Gota Bank – avvecklades.

Bankakuten beslutade även att lyfta ut bankernas problemlån till så kallade skräpbanker, vilka fungerade som skuldhanteringsbolag, en metod som i efterhand har kopierats i andra krisländer. På så sätt kunde den friska delen av banken koncentrera sig på att maximera vinsten igen medan skräpbankerna fokuserade på att begränsa skadorna.

Därefter gavs stöd till bankerna i olika former – garantier, aktiekapital, aktietillskott eller lån – beroende på behov.

Metoden fungerade, och fick draghjälp av konjunkturen som vände uppåt 1993. Redan 1994 visade banksektorn i sin helhet vinst på nytt. 65 miljarder kronor, ­eller fyra procent av BNP, kostade kalaset skattebetalarna när slutnotan summerades ihop. Det är dock betydligt mindre än i de flesta bankkriser i världen både innan och efter. Och nästan alla – vissa säger alla, beroende på hur man räknar – av de statliga krispengarna har staten fått tillbaka i efterskott genom utdelningar, aktieförsäljningar eller kvarvarande aktieinnehav i nuvarande Nordea.

När krisen slog till mot de svenska storbankerna hösten 1992 satt Jan Kvarnström i London som chef för Nordbankens brittiska verksamhet. När staten, som var storägare, kastade ut bankledningen ansågs Jan Kvarnström vara fri från ­ansvar och han fick sitta kvar i London, nu som chef för den nybildade skräpbanken ­Securums utlandsverksamhet. Några år senare blev han chef för hela Securum – som var den överlägset största skräpbanken med sina 67 miljarder dåliga krediter från Nordbanken att hantera. Krediter som när svenska företag började gå i konkurs omvandlades till en stor mängd fastigheter som Securum fick i uppdrag att förvalta och sedan sälja när marknaden vände uppåt.

– Det visade sig att bad bank-modellen fungerade enligt skolboken, säger Jan Kvarnström.

Främsta orsaken?

– Det svenska exemplet blev lyckosamt därför att det fanns en krismedvetenhet om att man behövde göra något rejält och radikalt, och politikerna stod bakom det unisont, säger han via telefon från kontoret i Hamburg.

I början av 2000-talet hamnade Deutsche Banks konkurrent Dresdner Bank i trångmål och Jan Kvarnström tillfrågades av bankens huvudägare, försäkringsjätten Allianz, om han ville komma till Tyskland och städa upp där på samma sätt som han hade gjort i Sverige.

Drygt tre år senare var han klar. Han lovade då hustrun att det inte skulle bli mer exekutiva jobb. Sedan kom finanskrisen. Helt plötsligt öppnade sig en jättemarknad för krishanterare.

Tillsammans med fyra andra rutinerade bankrekonstruktörer startade han konsultbolaget ERC. Tanken var att de skulle bli som en privat bankakut dit förlusttyngda banker skulle kunna vända sig för att få hjälp. Första stora kunden blev Swedbank som anlitade dem för att analysera bankens problemtyngda baltiska kreditportfölj. Men sedan blev det inte så mycket mer, trots diskussioner både med bankledningar och med regeringsrepresentanter runt om i Europa. Den väntade högkonjunkturen för bankräddare uteblev.

–Vi upptäckte att de större bankerna blev mindre och mindre benägna att ta hjälp. Det var mycket snack och lite verkstad, säger Jan Kvarnström.

Samma brist på handlingskraft tycker han har utmärkt politiken både i EU och inom medlemsländerna.

– Den tyngsta lärdomen är det att någon måste bestämma sig för att det är en kris. Ofta vill man inte se sanningen i vitögat och man är rädd för att ta till för häftiga grepp.

Det gäller även hemlandet Tyskland, menar han, som varit ovilligt att ta den nödvändiga ledningen i krishanteringen.

– Det är en sak som politikerna, inte minst i Tyskland, har missat i den här krisen. Man försöker mörka för mycket och man försöker intala folk att det inte är något problem med Grekland. Men går det för lång tid och det verkligen är problem med Grekland och politikerna förnekar det så försvinner trovärdigheten.

Då hjälper det inte med en räddningsfond – även om den så uppgår till ofattbara 1 000 miljarder euro, säger han.

– För det verkar dumt att slänga in pengar till banker som har en tveksam affärsmodell. Om de behöver räddning så behöver man en plan, man behöver en form av bankakut.

Egentligen finns det bara två alternativ när en bank håller på att kollapsa: ­antingen låter staten den gå under eller så går staten in och räddar den. I ena vågskålen ligger det samhälleliga priset för en konkurs, i den andra de faktiska kostnaderna för att rädda banken. Tyngden är upp till beslutsfattarna att bedöma från fall till fall. Lehamn Brothers visar hur det kan gå om man inte räddar en jätte på fall. Men att rädda banker utan att lyckas motivera det till allmänheten har också sitt pris: se på ockupationen av Wall Street.

Det är därför finansminister Anders Borg skäller så mycket på bankerna. Och riksbankschefen Stefan Ingves brukar vara tydlig på denna punkt. I ett tal i Spanien förra året sa han:

– Jag vill göra en sak fullständigt klar – banker räddas inte för att de förtjänar det. I normala fall har deras direktörer och ägare tvärtom spelat en avgörande roll för att banken hamnade i trångmål överhuvudtaget.

Att rädda banker är en sista utväg när alla andra stadier i krishanteringen har misslyckats.

Stefan Ingves har i fallet Europa talat om banktillsynens trilemma – i sin vilja att prioritera en integrerad europeisk marknad i kombination med nationell ­suveränitet har politikerna tvingats överge effektiv banktillsyn och krishantering. Myndigheterna har därför inte hållit jämna steg med utvecklingen i den europeiska banksektorn. Konsekvenserna ser vi nu.

Göran Lind har sett dem länge. Han har arbetat på Riksbanken sedan 1975 och är i dag rådgivare åt Stefan Ingves och de andra i riksbanksledningen i frågor rörande finansiell stabilitet. Han har även suttit i Baselkommittén, som tagit fram reglerna för bankernas kapitaltäckning, och formulerat de internationella standarder som IMF och Världsbanken använder sig av när de undersöker hur banker och tillsynsmyndigheter fungerar i olika länder.

Dessutom är han den person som genomfört flest sådana utvärderingar i världen, sammanlagt 20 stycken. De senaste åren har han varit i Grekland, Portugal, Tjeckien, England och USA. När han ska beskriva krisen vi ser i dag jämför han den med tv-programmet »Lyxfällan«.

– Det handlar om överkonsumtion. De som fastnar i skulder har haft en alldeles för optimistisk uppfattning om sina framtida inkomster och sin betalningsförmåga, å ena sidan. Å andra sidan har man överoptimistiska kreditgivare som länge tänker att det här fixar sig och fortsätter att ge ut fler kreditkort, säger han.

I maj i år passerade han pensionsstrecket och gick ner i halvtid. Något pensionärsliv hemma i villan i Barkarby har det dock inte blivit mycket av. I stället har de internationella uppdragen blivit fler. Han ska till Frankrike i januari, till Spanien i februari, till Malaysia i april.

Göran Linds syn på kriserna och krishanteringen präglas fortfarande av den svenska 1990-talskrisen där han var den som skötte Riksbankens kontakter med bank­akuten, finansdepartementet och Finansinspektionen.

– Min gospel när det gäller alla kriser är ordet förtroende. En kris utbryter inte för att en skuld överstiger 100 procent av BNP, utan en kris utbryter för att förtroendet för din förmåga att betala har försvunnit. Krisen kan inte lösas förrän förtroendet har återvänt, säger han.

Vad som måste till nu, menar han, är politisk konsensus.

– För det värsta som kan ske, se på budgetstriderna i USA och motsättningarna i EU, är bråk om lösningarna. Är det något som undergräver förtroende på marknaden så är det när politikerna inte kommer fram till lösningar utan bråkar.

Vad Göran Lind säger är egentligen detsamma som Mats ­Josefsson, Arne Berggren och Jan Kvarnström säger: nämligen att de principer som gjorde att den svenska krismodellen fungerade – och har visat sig fungera ute i världen sedan dess – är just det som saknas i Europa i dag. Eniga politiker som snabbt visar handlingskraft. Ett organ med starkt mandat som håller i krisarbetet. Full transparens och öppenhet om problemens omfattning. Goda tillgångar separeras från dåliga. Minimera skattebetalarnas kostnader. Ingen hjälp till banker utan att ägarna förlorar makt och bankledningarna sparkas ut. Allt för att återvinna förtroendet.

Frågan är hur länge Europas ledare kan göra precis tvärtom.

Italienska parlamentet lekte i veckan hela havet stormar och plötsligt hade premiärminister Silvio Berlusconi ingen stol att sitta på. Vilket är besynnerligt då inget parlament i Europa har så många stolar som det i Rom. 946 stycken fördelade på två kammare, för att vara exakt.

Mycket har sagts om den politiska klassens privilegier. I Sverige har det klagats på riksdagsledamöternas bostadsersättningar och inkomstgarantier, senast i onsdags då centerpartiet och miljöpartiet gjorde gemensam sak. Storbritannien har nyligen haft sin skandal, bäst symboliserad av Tory-ledamoten som lät staten bekosta ett flytande fågelhus i bästa »Stockholmsstil« – som varken uppskattades av änderna eller skattebetalarna.

För att inte tala om Grekland, rapporterar flera europeiska tidningar. Där de folkvalda som beslutar om åtstramningar både har fri bil och privatchaufför, plus dubbel pension och extra betalt för varje utskott de sitter i. Det grekiska parlamentet har, enligt medieuppgifterna, till och med sin egen ridlärare anställd (dock ännu ingen häst).

Men det är i krisens Rom överflödet rapporteras vara som störst. De italienska parlamentarikerna tjänar mest i Europa. Bara grundlönen är på runt 150 000 kronor – dubbelt så mycket som i Tyskland och fyra gånger så mycket som i Spanien. Därtill har de förmåner som gratis resor med flyg och tåg. Och parlamentets frisörer – ja, de har nio sådana – tjänar i klass med en svensk minister.

Punkt efter punkt på checklistan för den annalkande lågkonjunkturen kan bockas av. Exporten har börjat falla. Industriproduktionen minskar. Bolagen rapporterar lägre vinster. Såväl hushåll som företagsledare och aktieägare har tappat sin optimism.

Nu är det en tidsfråga innan finanskrisen 3.0 på allvar når Sverige.

Scenariot är helt enligt skolboksmallen för en öppen ekonomi: finansiell oro i omvärlden gör att efterfrågan på svenska produkter faller, vilket leder till att tillväxten – som i dag ligger på 4,9 procent – rasar. Företagen börjar då varsla personal och arbetslösheten – i dag 6,8 procent – stiger. När väl arbetslösheten har satts i rörelse blir det den negativa motorn som drar med sig resten av ekonomin i det svarta hålet. Utan jobb saknas pengar till konsumtion och spiralen fortsätter nedåt.

Sambandet mellan tillväxten och arbetslösheten brukar vara närmast perfekt: svänger den ena kurvan svänger den andra efter som en spegelbild.

Mönstret bröts dock i spåren efter finanskrisen 2008, då arbetslösheten inte alls steg så mycket som historien säger oss att den borde ha gjort. Faktum är att BNP dök lika mycket som under krisen på 1990-talet medan arbetslösheten bara ökade med tre procentenheter, att jämföra med tio procentenheter mellan 1990 och 1993.

Det var detta som fick finansminister Anders Borg att säga att »svensk arbetsmarknad tycks trotsa tyngdlagen«.

Ett drygt år senare står Sverige inför en ny lågkonjunktur. Flera faktorer talar för att Borgs iakttagelse är lika giltig nu som då: gamla sanningar om arbetslösheten gäller helt enkelt inte längre. Men till skillnad från förra krisen kan utfallet lika väl bli att arbetslösheten ökar mer än vad som är brukligt.

En anledning skulle kunna vara att utgångsläget är sämre. Arbetsmarknaden har inte hunnit återhämta sig ordentligt och arbetslösheten är i dag mer är en och en halv procentenhet högre än den var innan investmentbanken Lehman Brothers föll i september 2008.

– I Sverige har varje botten på arbetslösheten sedan 90-talskrisen och fram till i dag legat lite högre än föregående botten och varje topp har legat lite högre än föregående topp. Det finns en risk att arbetslösheten biter sig fast på högre nivåer, säger Mats Kinnwall, som är chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

En annan orsak skulle kunna vara Borgs egen arbetslinje. Sänkt skatt på arbete, tuffare regler för sjukskrivna och minskade ersättningar för arbetslösa har ökat drivkrafterna att söka jobb, vilket har pressat ner arbetslösheten, konstaterar Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson. Men reformerna, menar han, har även en direkt motverkande effekt som kan bli synligt i lågkonjunkturen.

– Regeringens utbudsorienterade politik har skapat incitament, drivkrafter och i viss mån tvång för allt fler människor att vara ute på arbetsmarknaden och bjuda ut sin arbetskraft. Det gör att grupper som tidigare har varit marginaliserade och har sämre konkurrenskraft i dag är fler på arbetsmarknaden. Därmed blir matchningen svårare och man kan förvänta sig att den strukturella arbetslösheten kan bli högre, säger Clas Olsson, som menar att det är svårt att förutspå nettoeffekten.

En ökad arbetslöshet kan också få andra effekter i en kommande lågkonjunktur än tidigare. Skälet är de reformer av a-kassan som genomförts och de sjunkande medlemstalen som följt. På fem år har andelen arbetslösa som är berättigade till a-kassa halverats.

– Det gäller framför allt i branscher med många timanställda där man kanske inte uppfyller kraven för att få ersättning, som hotell, restaurang och handel, säger Harald Petersson, som är ordförande i Arbetslöshetskassornas samorganisation.

I dag får knappt fyra av tio arbetslösa som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen ersättning från a-kassan – och bara fyra av 100 som tidigare haft heltidsarbeten får ut maximala 80 procent av sin gamla lön. Anledningen är att taket i a-kassan inte har höjts på nio år, samtidigt som den genomsnittliga löneökningen under samma period legat på 30 procent, enligt Medlingsinstitutets statistik.

– De arbetslösa drabbas av sämre ersättning, om de nu får någon ersättning, och de som inte är arbetslösa drabbas av högre a-kasseavgifter. Det blir en dubbel negativ effekt, säger Harald Petersson.

Vad som emellertid riskerar att bli den stora negativa effekten är konsekvenserna på samhällsekonomin. När majoriteten av de arbetslösa blir beroende av försörjningsstöd i en kommande lågkonjunktur innebär det en tung belastning på kommunernas budgetar. Och ju mer konsumenterna – offentliga som privata – tappar i köpkraft, ju mer minskar den inhemska efterfrågan. Följden blir minskad produktion, och därmed ännu högre arbetslöshet.

Om det nu finns några ekonomiska samband som fortfarande stämmer.

Fakta | 3 skäl till djupare nedgång

• Sämre utgångsläge.
• Anders Borgs utbudspolitik.
• Färre har a-kassa.

»Den bästa reklamen görs alltid av andra.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Den bistra vintern 2011 höll som bäst på att övergå i vår när telefonen ringde. Mannen som svarade heter Lars Trägårdh, är historiker och hade nyligen återvänt efter en långvarig exil i USA. I andra änden presenterade sig statssekreterare Per Schlingmann. Trägårdh kände så klart till mannen som skapat varumärket nya moderaterna; några månader tidigare hade de sammanstrålat på Engelsbergs bruksherrgård utanför Fagersta – Sverige 14:e världsarv – under ett seminarium med rubriken »Images of Sweden«.

Dag ett hade Trägårdh hållit föredrag. Andra dagen hade det blivit Schlingmanns tur att tala om »The New Sweden«. Han hade låtit som ett eko av Trägårdh. Efteråt hade de bytt några ord.

Nu ville Schlingmann att de två skulle träffas igen. Han ville lära sig mer av historieprofessorn.

Det Trägårdh hade som moderaterna desperat sökte var en historieskrivning där alliansregeringen inte framstod som en anomali i ett i grunden socialdemokratiskt land, utan som en logisk förlängning av ett sedan länge etablerat svenskt samhällskontrakt.

Efter telefonsamtalet möttes också Schlingmann och Trägårdh. Moderaterna hade då vunnit sitt andra val. Oppositionen var splittrad och vilsen. På ytan såg det rätt bra ut för borgerligheten.

Men Schlingmann hade detta återstående problem. De nya moderaterna hade inte lyckats etablera bilden av Sverige som ett borgerligt land. Inte i väljarnas ögon, inte i mediernas ögon, inte i utlandets ögon. Hos de flesta var Sverige ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering.

Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism.

Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige.

Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna.

Sverige är ett varumärke som vilket som helst. Värdet ligger i hur det betraktas av andra; om ett land inte förvaltar sitt rykte innebär det snart minskad turism och export, färre investeringar och lägre politiskt inflytande. Varje land måste därför marknadsföra sig.

»Nation branding«, brukar det kallas. Eller »public diplomacy«.

Båda syftar till samma sak: att stärka det egna varumärket genom att påverka allmänhet, näringsliv och civilsamhälle i utlandet.

I Sverige insåg man på allvar vikten av att organisera en sådan propagandaapparat först 1995. Då bildades Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet, NSU. Här samlades ett antal chefer från utrikesdepartementet, näringsdepartementet, Svenska institutet, Exportrådet, Invest Sweden och Visit Sweden för att fungera som rådgivare åt regeringen. Myndigheter som tidigare arbetade utifrån olika intressen skulle hädanefter samverka kring en enhetlig bild som kunde placera Sverige på den internationella kartan.

Decennier av upparbetad goodwill gav dem en gynnsam utgångspunkt. När den stora auktoriteten på området, Anholt Nation Brands Index, första gången genomförde sin mätning av länders attraktionskraft hamnade Sverige överst. Det svenska varumärket var starkast i världen. Det var 2005.

På NSU hade man emellertid identifierat ett allvarligt problem: Sverige levde på gamla meriter och associerades fortfarande mest med Palme, Abba och Bergman. En generationsväxling till och de positiva minnena av Sverige skulle vara borta.

De årliga mätningarna från Anholt Nation Brands Index skulle sedermera besanna farhågorna – år för år gled Sverige sakta nedåt på listan. I senaste mätningen hamnade Sverige på tionde plats.

Sverige behövde en ny image. Ödet föll sig så att processen med att ta fram en ny Sverigebild kom att ske parallellt med att Per Schlingmann, då moderaternas kommunikationschef, satt och formulerade profilen för vad som skulle bli nya moderaterna.

Kanske var det ett tecken i tiden; resultaten blev hur som helst slående lika. När NSU lanserade sin plattform för en gemensam Sverigebild hösten 2007 lät det som när Schlingmann, nu partisekreterare, pratade om nya moderaterna: all kommunikation ska sträva mot att framställa Sverige som ett progressivt land, och genomsyras av fyra värdeord – nytänkande, öppenhet, omtänksamhet och äkthet.

Här någonstans börjar historierna flyta samman, och det blir alltmer oklart vad som är Sverige, vad som är regeringen och vad som är moderaterna. En intressekonflikt vi känner väl till från tiden när staten var synonymt med det socialdemokratiska arbetarpartiet. Då var det moderaterna som var de största kritikerna.

För Schlingmann var det inte så mycket ett problem som en strategi. När valet 2010 närmade sig valde moderaterna att använda »Föregångslandet Sverige« som sitt huvudbudskap. Vad som gör historien än mer intressant är att Schlingmann bara dagar efter den historiska valsegern meddelade sin avgång och överlät partisekreterarposten till Sofia Arkelsten. Själv såg han väldigt nöjd ut men ville inte säga något om sin egen framtid.

En vecka senare avslöjades draget: Per Schlingmann skulle bli statssekreterare under Fredrik Reinfeldt med ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi. I pressmeddelandet kunde man utläsa att regeringen i ökad utsträckning ville vara »delaktig i samhällsdebatten och öka dialogen med allmänheten«.

Det var en helt ny roll, skapad enbart för Schlingmann. Traditionellt har statsministern haft två statssekreterare – en för inrikesfrågor, en för utrikesfrågor. Schlingmann blev nu en tredje. Avlönad av skattebetalarna. Och med regeringen – inte moderaterna – som uppdragsgivare.

Oppositionen kom snabbt att kalla honom »propagandaminister« och utnämningen KU-anmäldes. Det blev dock ingen »prick« som det heter på politikersvenska. Konstitutionsutskottet lyckades inte ens reda ut vad det är Schlingmann egentligen gör.

– Men det faktum att vi granskar Per Schlingmann är ett ställningstagande i sig. Man kan säga att det är en inlindad kritik mot hans anställning, sa utskottets ordförande, Peter Eriksson (mp).

Efter det blev det tyst. Mannen med ansvar för regeringens kommunikation försvann ur mediebruset. Mystiskt, kan tyckas. Men framgångsrik kommunikation har aldrig handlat om att synas, eller ens att höras. Det handlar om att påverka.

Är det någon som vet det så är det reklammannen Per Schlingmann.

»För att en story ska få fäste är det viktigt att själv använda den ofta, speciellt i början. En story ger ingen större effekt om den förblir en ›engångsanekdot‹, utan det är när den återkommer av sig själv på fler och fler ställen som den blir som mest effektiv.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Vill man veta vad Per Schlingmann egentligen gör om dagarna kan det finnas en anledning att i stället studera vad han inte gör – eller snarare vad han får andra att göra. För Schlingmanns roll, nu precis som när han var moderaternas strateg, handlar om vad som på marknadsföringsspråk kallas storytelling. Historieberättande.

Att omvandla budskap till berättelser som vandrar från mun till mun. Vilket är själva kärnan i »Nation brandning«. Det gäller att plantera fröet i rätt jord, se till att det får vatten och tillräckligt med sol. Sedan kan man se på medan historien växer.

Då kan man befinna sig på Engelsbergs bruksherrgård utanför Fagersta samtidigt som ens berättelse egentligen utspelar sig i en schweizisk alpby.

World Economic Forum i Davos sista veckan i januari 2011 samlade 2 500 personer, varav ett 30-tal av världens mäktigaste stats- och regeringschefer, EU:s och FN:s högsta ledare och 1 400 företagsledare. Sverige – eller om det nu var moderaterna – representerades av statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson.

Ett bättre ställe att marknadsföra sig på som nation är svårt att tänka sig. Och för ovanlighetens skull stod Sverige i centrum denna gång. Ett av Davosmötets huvud­teman var »The Nordic Experience« – och på ett proppfullt seminarium kunde de fem nordiska regeringscheferna berätta varför de (med undantag för Island) klarat sig så bra ur den ekonomiska kris som omvärlden fortfarande brottades med.

Utgångspunkt för samtalet var en liten skrift betitlad »The Nordic Way« som tankesmedjan Global Utmaning hade gett ut specifikt för detta tillfälle. Skriften var finansierad av Wallenbergs investmentbolag Investor (till saken hör att styrelse­ordföranden Jacob Wallenberg var vice ordförande för hela Davosmötet) och bestod av två texter. En av ekonomen Klas Eklund – som även modererade seminariet – med tesen att framgången för de nordiska ekonomierna berodde på skatte­sänkningar, avregleringar, marknadsreformer, budgetregler och normpolitik som genomfördes efter 1990-talskrisen. En andra text om statsindividualismen skriven av ingen mindre än Lars Trägårdh och historikerkollegan Henrik Berggren, där det konstaterades att »från ett europeiskt perspektiv är invånarna i Norden inte särskilt vänstervridna«.

Per Schlingmann spred skriften – som i dag har översatts till ryska, spanska, portugisiska, franska och svenska – via Twitter.

I en artikel på DN Debatt inför Davos­mötet hade de fyra moderatministrarna berättat om »nyfikenhet«, »ryggdunkningar« och en »yra av glada tillrop« som mötte dem i omvärlden: »I allt detta ryms den bild av Sverige som nu växer fram i vår omvärld. Det är en delvis ny Sverigebild som utmanar vad omvärlden lärt sig se i Sverige och vart vi är på väg«, skrev ministrarna.

Och i en Expressenartikel med rubriken »Reinfeldt spelar i ekonomins VM« talade statsministern ut:

– Jag märker att det finns ett intresse för en ny Sverigebild som skapats på nya meriter och även om vi är blyga violer så tycker vi det är kul att berätta vad vi gjort.

Vad som inte syntes var att bakom dess blyga violer fanns en trädgårdsmästare som hade krattat rabatten. Läser man i NSU:s manual – »Progressiv kommunikation i praktiken« – under rubriken »Att låta berättelser göra jobbet« förstår man huvuddragen i Schlingmanns strategi: storyn ska tjatas in, om och om igen. Till rätt publik.

Hösten 2010 – när Schlingmann just flyttat över till Rosenbad – började svenska ministrar åka i skytteltrafik till London. I snitt var det en svensk minister i Storbritannien per vecka, enligt Nicola Clase, ambassadör och tidigare stats­sekreterare åt Reinfeldt. Statsråden träffade politiker, talade med journalister, besökte tankesmedjor. Alla bar de berättelsen om reformlandet Sverige i sina portföljer.

Den 25 november var det Fredrik Reinfeldt själv som åt lunch hemma hos premiärminister David Cameron på 10 Downing Street. Under dagen hann han också tala på tankesmedjan Institute for Government – utsedd till 2010 års mest inflytelserika av tidningen Prospect – och besöka CNN-studion för en direktsänd intervju.

Inför hundratusentals tittare utspelade sig följande utfrågning:

– David Cameron är väldigt imponerad av dig …

– Yes, yeah, oh … Jag och David Cameron har inspirerats av varandra genom åren.

– Han gillar den svenska modellen, eller hur?

– Jag gillar också vad jag har lärt mig av Cameron.

Så låter en blyg viol. Reinfeldt behövde inte säga något, programledaren gjorde det åt honom. Historien hade börjat sätta sig.

Två månader senare, en vecka före Davos­mötet, var Reinfeldt och Schlingmann tillbaka i London – den här gången för ett toppmöte helt ägnat åt vad Storbritannien och resten av världen har att lära av de nordiska länderna. Drivande kraft bakom mötet var Schlingmanns brittiska motsvarighet, och vän, David Camerons spinndoktor Steve Hilton.

Närvarande journalister förbjöds att citera från mötet, men de var fria att återberätta med egna ord. Vilket de gjorde, till Schlingmanns stora belåtenhet. Hyllningsartikel efter hyllningsartikel i tunga utländska medier dök upp lagom för att kunna återberättas i Davos. Helgen blev inte sämre av att OECD:s generalsekreterare José Angel Gurria besökte Stockholm och sa att den svenska ekonomin var lika stark som Pippi Långstrump.

– När det goda svenska exemplet slår igenom i utländska medier så blir Sverige ett intressant land för omvärlden. Då blir det också en spinneffekt – om man talar om det utomlands så talar man om det i Sverige. Det påverkar naturligtvis vår egen självbild, säger Svenska institutets generaldirektör Annika Rembe.

När tidskriften The Economist kallar resultaten av regeringens arbetslinje för »spektakulära« och skriver att »drygt 40 år efter att Sverige som enda land på europeiska kontinenten bytte från vänster- till högertrafik gör landet nu en liknande politisk omläggning« – då börjar socialdemokraternas kulturella hegemoni luckras upp.

»Berättelser hjälper till att sprida Sverigebilden på ett effektivt sätt eftersom budskapet blir emotionellt, mer konkret, lättare att komma ihåg och förstå, och det genererar återberättanden.«
Ur »Plattform för en gemensam Sverigebild«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Vad kännetecknar en svensk? Den frågan har Lars Trägårdh på olika sätt försökt förklara rätt länge. Han är alltså historiker, men försörjde sig ett tag som entreprenör i datagrafikbranschen. Han doktorerade 1993 vid Berkeley i USA.

I grunden handlar hans forskning om hur människor fungerar tillsammans, och särskilt då svenskar. Allemansrätten och jantelagen – vad säger de om det svenska samhället? År 2006, samtidigt som nya moderaterna vann sitt första val, reviderade han historien om det svenska samhällskontraktet tillsammans med journalisten och historikern Henrik Berggren i boken »Är svensken människa?«. Enligt dem har Sverige historiskt aldrig tagit en tredje väg mellan kapitalism och socialism, utan tvärtom utvecklat en väldigt ­effektiv marknadsekonomi. Visst har staten varit viktig, men grunden för det svenska samhällsbygget har trots den social­demokratiska retoriken om kollektivet hela tiden varit en extrem individualism. Menade Trägårdh och Berggren.

Just tack vare en stark stat och ett utvecklat välfärdssamhälle har individerna befriats från gamla patriarkala strukturer. Genom särbeskattning, allmän barnomsorg, studielån och annan lagstiftning har kvinnorna frigjorts från sina män och barnen från sina föräldrar. Svensken har blivit solitär. Oberoende. Fri att konsumera och producera på en öppen marknad.

Den höga svenska tilliten beror, enligt bokens nydanande analys, just på den här unika alliansen mellan individer och stat. Vi tror att staten vill vårt bästa och litar på den och därmed på varandra. När tilliten är stor blir korruptionen begränsad och transaktionskostnaderna låga. Vilket den relativt fredliga arbetsmarknaden är ett talande uttryck för.

Med Trägårdhs resonemang är den svenska modellen i själva verket en mer framgångsrik form av kapitalism. Vilket passar moderaterna som hand i handske, konstaterade Expressens kulturchef Karin Olsson i P1 efter att ha bevittnat seminariet på Engelsbergs bruk våren 2011:

– Med den här socialliberala tolkningen av det socialdemokratiska arvet i bagaget behöver borgerligheten inte ens skämmas för att den inte genomdrivit något stort systemskifte.

Nya moderaterna kan i lugn och ro fortsätta krama välfärden. Och de kan göra det samtidigt som de inför etableringsfrihet och det ena valfrihetssystemet i vård, skola och omsorg efter det andra – för i denna berättelse har ju individens frihet alltid varit målet för svensk politik.

Slutsatsen är schlingmannsk: regeringen följer den svenska vägen. Socialdemokraterna kunde bara ta det till en viss gräns, nu är det alliansen under moderaternas ledning som måste bära uppgiften på sina axlar. »I dag har ledarskapet tagits över av partier som formellt är mer skeptiska vad det gäller statens roll men som visat prov på stor lyhördhet vad det gäller välfärdsstatens diskreta charm – och popularitet bland väljarna«, skrev Lars Trägårdh i majnumret av tidskriften Axess.

Historikern beskriver sina kontakter med Per Schlingmann och dennes arbete så här:

– Schlingmann plockar ur olika hjärnor för att själv sätta ihop det här på något sätt.

Han anger också en orsak till stats­sekreterarens intresse för Sverigebilden:

– Det krävs ju någon slags vision. Folkhemstanken måste bli uppdaterad och moderniserad i någon form. Lyckas man inte med det så har man inte framtiden för sig. Man kan inte bara vara ett förvaltarparti som är bra på budgeten, man måste också tala om visioner om det goda samhället.

Och så tillägger han en förklaring till viljan att påverka svenskarnas egen självbild via utlandets bild av svenskarna:

– Någonting som sägs i Sverige blir aldrig riktigt sant förrän det kommer tillbaka utifrån. Skrivs det om Sverige i New York Times i de här termerna så har man uppnått en annan form av dignitet och sanning än om du eller jag skriver en fjuttig artikel här hemma.

»Om alla använder samma budskap bygger vi tillsammans också successivt samma berättelse runt Sverigebilden.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Onsdagen den 16 mars samlades ett 70-tal av regeringskansliets kommunikatörer på Rotundan i Rosenbad. Att vi vet detta beror på att Information Rosenbad dokumenterade mötet och lade upp det på regeringskansliets intranät, varifrån någon läckte det till Aftonbladets ledarsida.

Om man tycker att 70 kommunikatörer bara i regeringskansliet låter mycket ska man veta att totalsiffran i själva verket är den dubbla: på 40 år har antalet pressek­reterare och informatörer växt från en person till 140, visade Magnus Erlandsson, doktor i statsvetenskap, häromåret i Statsvetenskaplig Tidskrift. Så sent som för 15 år sedan var de 20 stycken. Då bör man dessutom ha i åtanke att regeringskansliet därutöver köpte kommunikationstjänster av externa pr-firmor för 119 miljoner kronor mellan 2007 och 2010, enligt en granskning som publicerades i Dagens Nyheter i juni i år.

Att samlas så här tillsammans var dock något nytt. Det var Per Schlingmann som hade kallat till mötet för att synkronisera kommunikationen från regeringskansliet.

– Alla som arbetar i regeringskansliet ska känna att de är kommunikatörer och kommunicerar helheten, sa Schlingmann.

För statssekreteraren är det här ingen skillnad mellan de politiska och de opolitiska tjänstemännen – all kommunikation ska genomsyras av tre begrepp: »öppenhet, ärlighet och autenticitet«. Snubblande likt de fyra värdeorden i NSU:s plattform för Sverigebilden.

– Vi som jobbar med kommunikation bör ha ambitionen att varje enskilt beslut, varje enskild reform och varje enskild kommentar sätts in i ett sammanhang och återkopplas till det övergripande syftet, sa Schlingmann.

Vad är då det övergripande syftet?

Till informatörerna på Rotundan sa han:

– Det som sker och det vi aktivt jobbar med är utifrån den Sverigebild som UD och Svenska institutet jobbar med, men vi bygger på ytterligare en politisk dimension som egentligen handlar om Sverige som ett reformland.

I praktiken har det gått till ungefär som den 4 maj i år. Schlingmann hade då bjudit in utvalda delar av den svenska reklambranschen på lunch på Rosenbad för att diskutera hur de påverkar Sverige­bilden utomlands. Han har berättat för historieberättare som sedan berättat rätt historia.

»Det är inte meningen att vi hela tiden ska tala om Sveriges position eller kärnvärden i klartext. Meningen är snarare att vi ska kommunicera budskap som skapar uppfattningen att Sverige är allt detta.«
Ur »Progressiv kommunikation i praktiken«, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

Varför behöver Schlingmann över huvud taget ta hjälp av de reklammyndigheter vars uppgift egentligen är att sälja svenskt näringsliv och locka hit turister? Med en opposition som faller isär mer för var dag som går och en ekonomi som gör omvärlden avundsjuk är det en relevant fråga.

Svaret går att söka i en gammal klyscha: varje framgång har en baksida. Och för moderaterna är det stora problemet just att väljarna inte längre uppfattar regeringen som nytänkande och handlingskraftig.

Till viss del kan det bero på den parlamentariska situationen. En regering utan majoritetsstöd är en impotent regering. Men i grunden är det ett högst självvållat problem: i över en mandatperiod har regeringen matat in bilden av sig själv som ansvarstagande. Och väljarna tror dem; de klarar av att hålla ordning på statsbudgeten – men har de några nya idéer?

– Bilden utomlands är att vi är ett reformland. Läser man liberala ledarskribenter här hemma så får man ofta en annan bild.

Orden kom från Per Schlingmann när han talade på näringslivets forskningsinstitut Ratios årsmöte den 12 april i år. Än har den nya Sverigebilden som sprids utomlands inte omsatts i motsvarande ideologiska dominans för moderaterna på hemmaplan. Vilket är själva poängen.

Svårigheten illustreras kanske bäst med det nya idéprogram som moderaterna ska anta på partistämman i helgen. Det som en gång för alla ska sätta den moderata förnyelsen på pränt, och ersätta det gammel­moderata idéprogrammet som Per Unckel, Maria Rankka, Sten Tolgfors och Henrik Westman skrev 2001.

Det nya programmet har arbetats fram i »en öppen process«; bland annat på Sverigemötet – ett namn som luktar Schlingmann lång väg – som moderaterna höll i Karlstad i början av maj 2011.

I september presenterades förslaget. »Ansvar för hela Sverige«. Om något så är det en berättelse där moderaterna ersätter socialdemokraterna. Tar över deras roll, deras uppgift, deras värdeord.

I denna självbiografi är moderaterna »ett samhällsbärande parti« som »företräder allmänintresset«, vars politiska mål är »full sysselsättning, stark sammanhållning och internationell solidaritet«.

Historieskrivningen känns igen från Lars Trägårdh:

»Tack vare öppenhet, individualism och marknadsekonomi har Sverige blivit ett av världens bästa länder att leva i. Med det välstånd som följt friheten har vi kunnat öka tryggheten och genom utbildning, sjukvård och omsorg till alla skapa ett av världens mest sammanhållna länder.«

Till sist skrivs det rakt ut: »Moderaterna vill bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska.«

Mottagandet blev svalt. »Dokumentet är ett floskelmaraton på speed«, skrev ­Aftonbladets ledarskribent Katrine Kielos, »punkterat av små obegripliga hurtigheter som i någon skruvad värld hade kunnat stå på lappen i en lyckokaka om hattmakaren från Alice i Underlandet startade Kinarestaurang tillsammans med Per Schlingmann.«

Kanske inte så konstigt för att komma från en socialdemokratisk ledarsida, men i borgerliga Svenska Dagbladet var domen lika hård: »Ansvar för hela Sverige känns som ett idéprogram för ett parti som helst inte vill ha något program«, skrev P J Anders Linder.

Per Schlingmann håller så klart inte med. I hans värld är konsensus inte ett skällsord utan grunden för hela det nymoderata projektet. Faktiskt grunden för hela alliansregeringen.

Han sitter på sjunde våningen i Rosenbad, i samma korridor som Fredrik Reinfeldt. Just för dagen är han iförd randig skjorta och en kavaj gjord i ett material man annars förknippar med mjukis­byxor.

Han är som vanligt blygsam med att framhålla sin egen betydelse.

– Uppfattningen om Sverige beror på vad vi gör. Min roll är ytterst begränsad, säger han.

Varför behövs det då en statssekreterare med ansvar för kommunikation?

– Under förra mandatperioden fick vi mycket kritik, bland annat av Riksrevisionen, för att flera av de reformer vi genomförde inte var tillräckligt kända och därmed inte nådde tillräckliga beteendeeffekter.

Alltså: vill regeringen förändra Sverige måste svenskarna lära sig att se alliansen på ett nytt sätt. Eller, om man tänker som Schlingmann, kan man vända på det – och få svenskarna att förändra sin bild av Sverige så att moderaterna passar bättre in i den.

Kärnan ligger kanske i följande fråga:

Är Sverige, eller har Sverige någonsin varit, ett socialdemokratiskt land?

– Nej, svara Schlingmann.

Han tar en klunk kaffe.

– Väldigt många av de begrepp vi förknippar med Sverige: den svenska modellen, sammanhållning, viktiga välfärdsreformer och ambitionen att kombinera tillväxt med välfärdsambitioner, det är starka svenska värderingar som socialdemokraterna bar väldigt bra under efter­krigstiden och som jag skulle säga att många uppfattar att vi bär i dag.

Att det låter som Trägårdh är ingen slump.

– När jag läste Trägårdhs och Berggrens »The Nordic Way« tyckte jag att det var otroligt intressant. Jag tyckte själv att det lade en pusselbit till kartan över dagens Sverige, säger Schlingmann.

I somras var han tillbaka på Engelsbergs bruk, och när han återvände därifrån filosoferade han på twitter kring välfärdsstaten och konstaterade att han var »än mer övertygad om dess betydelse för Sveriges utveckling«.

Frågan är om det bara är för Sveriges utveckling som Schlingmann målar om bilden av Sverige. I lika hög grad handlar det om moderaternas välfärd. Rött ska bli blått. Socialdemokraterna har bittert fått uppleva problemen med att bli en del av det svenska statsprojektet, men någon sådan kritik hörs ännu inte mot moderaterna. Så Schlingmann kan verka i det tysta. Alltmedan kampanjen för att övertyga svenska väljare 2014 puttrar på utomlands.

Så vad passar bättre än att avsluta denna historia i New York. Säg tisdag den 20 september 2011. Fredrik Reinfeldt var där för öppnandet av FN:s generalförsamling, han hade med sig Carl Bildt och Gunilla Carlsson. Senare i veckan skulle han tala inför generalförsamlingen och hylla Dag Hammarskjöld, men det är av mindre intresse just nu.

I stället riktar vi blickarna mot restaurang Red Rooster i hjärtat av Harlem. Den svenske stjärnkocken Marcus Samuelssons senaste skapelse.

En trappa ner hade statsministern – för dagen iklädd mörkblå kostym, vit skjorta och glansig lila slips – samlat ett antal »framgångsrika svenskar«; där satt Per Gessle, Nina Persson, Marie Serneholt och ett dussintal andra kändisar. De åt »Fried Yardbird«, »Mac and Greens«, »Shrimp and Dirty Rice«, »Cornbread« och »Sweet Potato Donuts«. Husets jazzsångerska underhöll dem mellan tuggorna.

Hemma satt Per Schlingmann och twittrade ut bilder på sin chef:

»Här med Sofi Fahrman.«

Strax därefter:

»Och här med ishockeyspelaren Henrik Lundqvist.«

Fakta | Partistämma

I torsdags inleddes moderaternas partistämma som pågår till och med söndag. Partistyrelsen och 200 av förbunden valda ombud från hela landet samlas i Örebro. Att anta ett nytt »Idéprogram« är huvudpunkten.

Söndagen den 23 oktober är dagen då en litet företag från Luxem­burg ska rädda Europas ekonomi.

Men vi tar det från början.

Våren 2010. Efterhand som Grekland avslöjades med budgetfusk och fastighetsbubblan på Irland sprack blottlades europrojektets svagaste punkt: den gemensamma valutan hade inte kommit med en gemensam verktygslåda att ta fram den dagen det ena landets kris blev allas problem.

Snart hade Italien, Spanien och Portugal hamnat i samma svårigheter. Stats­finanserna visade på underskott, marknaden ville inte låna dem pengar – annat än till skyhöga räntor – och statsskulderna växte.

EU hade inte mycket att svara med. Ingen bankakut som kunde hindra krisen från att sprida sig till finansmarknaden. Ingen finansminister som kunde bedriva en gemensam europeisk finanspolitik för att stabilisera den vikande konjunkturen.

Sedan situationen blev akut har krishanteringen bestått av i huvudsak två delar. Dels Europeiska centralbanken, ECB, som tänjt på juridiken och stödköpt statsobligationer från krisdrabbade länder för att pressa ner deras lånekostnader. Dels direkta stödpaket till Grekland, Irland och Portugal – med finansieringshjälp av Internationella valutafonden, IMF, och kopplade till krav på reformer.

Åtgärderna har tillfälligt lindrat bekymren men inte inneburit några långsiktiga lösningar. Tvärtom finns det flera tecken på att läget just nu håller på att förvärras. Spanien och finansjätten UBS har precis fått sina kreditbetyg sänkta, och Frankrike kan vara näst på tur, varnar kreditvärderingsinstitutet Moody’s. Dessutom förväntas Grekland, som inte klarar att nå de uppsatta målen, tvingas till skuldnedskrivningar vilken dag som helst. Vilket skulle leda till stora förluster för både europeiska banker och centralbanker som sitter på grekiska stats­papper.

Uppspelet inför helgens EU-toppmöte har därför präglats av en kollektiv känsla av desperation, hopp och den bestämda uppfattningen att någonting måste göras.

Frankrikes finansminister François Baroin har kallat mötet för »avgörande«. Storbritanniens finansminister George Osborne har sagt att han förväntar sig »en imponerande uppsättning åtgärder«. Och i slutkommunikén från förra helgens G20-möte i Paris mellan finansministrar och centralbankschefer kunde man läsa att de »ser fram emot utfallet av EU-toppmötet den 23 oktober för att beslutsamt hantera de nuvarande utmaningarna genom en heltäckande plan«.

I centrum för denna heltäckande plan står stödfonden European Financial Stability Facility, EFSF. Eller rättare sagt bolaget EFSF – registrerat som “société anonyme« under luxemburgsk lag – vars aktieägare består av euroländerna. Före­taget bildades 7 juni 2010 och har ett dussin­tal anställda.

Verksamheten har hittills bestått av att låna ut pengar till krisdrabbade länder – pengar som EFSF genererat genom att ge ut obligationer som i sin tur garanteras av euroländerna.

Proceduren har varit krånglig, långsam och ineffektiv. Den maximala utlåningskapaciteten på 440 miljarder euro har klarat av att täcka svarta hål hos småländer som Grekland, Irland och Portugal, men är långt ifrån tillräcklig ifall Italiens eller Spaniens ekonomi skulle falla samman.

Nu ska stödfonden bli större och mer flexibel. Och om allt går enligt planen ska denna räddningsaktion inte kosta euroländerna ett enda cent.

Idén kommer ursprungligen från Sony Kapoor, vd på tankesmedjan Redefine och tidigare investment banker på Lehman Brothers: tanken är att i stället för att ge ut obligationer och sedan låna ut pengarna ska EFSF:s aktieägare – euroländerna – garantera värdet på de statsobligationer som de krisdrabbade länderna själva ger ut upp till en viss nivå. Spekulationerna säger att det handlar om någonstans mellan 20 och 40 procent.

Den som drivit förslaget hårdast inför EU-toppmötet är tyska försäkringsjätten Allianz, som för övrigt råkar vara ägare till amerikanska Pimco som förvaltar världens största fond för statspapper.

Vad handlarna – och EU-ledarna – hoppas på är att om stora starka Tyskland och andra euroländer med högsta kreditbetyg backar upp krisländerna kommer marknaden att lugna ner sig och återfå förtroendet igen. En strategi som hämtad ur ett parti schack: det är inte draget i sig utan vetskapen om vad som väntar i nästa drag som avgör ur motspelaren agerar.

Smart men riskfyllt. Problemet är att en garanti just bara är ord. Om marknaden inte tror på dem blir de verkningslösa. Och vad händer då, om exempelvis Italien – världens tredje största obligationsmarknad – måste ställa in sina betalningar. Är då Tyskland, för att inte säga länder som Malta och Cypern, beredda att betala gigantiska belopp för att Italien inte klarat av att hushålla med sina resurser?

När allt kommer till kritan handlar statsskulder lika mycket om viljan att betala som möjligheten att betala.

Fakta | Mötet

EU-toppmötet pågår mellan 21–23 oktober.

Fredag: Euroländernas finansministrar slutförhandlar om nytt stödpaket till Grekland.
Lördag: EU:s stats- och regeringschefer diskuterar förslag om hur det ekonomiska samarbetet ska fördjupas.
Söndag: Euroländerna fattar de avgörande besluten om hur krisen i euroområdet ska hanteras.