Intervju

Victoria Svensson

Victoria Svensson brukar ofta lägga sina lunchmöten här på Coffeehouse by George.

Hon styr stegen mot kassan och beställer det vanliga: kyckling med sweet chili. Annars tar hon alltid med sig en mat­låda till jobbet på damfotbollslaget Djurgården/Älvsjös kansli.

– Äter ute gör jag bara i bland. Jag vill att det ska vara något extra, något lite speciellt, när jag går på restaurang.

Det har inte varit Victoria Svenssons år och därför kan jag inte låta bli att följa henne med blicken när hon går iväg med sina bestick till bordet.

Damfotbollen bränner sina stjärnor som tomtebloss. När Tina Nordlund var skadad drabbades hon av anorexia under rehabiliteringen. Har nu helbussiga Vickan spelat sönder sig efter att ha fått Diamantbollen två gånger som Sveriges bästa spelare?

Hon känner blicken och säger:

– Nu är alla skador läkta. Jag mår bra.

När det där leendet som hela svenska folket älskar snabbt försvinner igen ­känner jag mig lite plump.

I november, visade hon ju upp sitt gamla jag när Djurgården/Älvsjö vann Svenska Cupen mot rivallaget Umeå.

Å andra sidan, tänker jag, är det inte någon konstig undran eftersom Victoria Svensson gått in på plan för tidigt flera gånger under det senaste året.

Hennes olycksår inleddes under OS i Aten då foten pajade och då det svenska damlandslaget inte ens tog medalj. Men hemma i Stockholm var Djurgården/Älvsjö allsvenska favoriter, Victoria Svensson spelade på hela hösten och i november­kylan på Kanalplan poserade laget i guldglittriga plommonstop.

Det var inte bara en seger för Djur­gården/Älvsjö utan för hela dam­allsvenskan som från och med detta ögonblick innehöll åtminstone två riktigt bra lag.

På annandag jul förra året opererade Victoria Svensson sin fot.

När vårsäsongen inleddes satt hon på läktaren, laget hade flera skadade spelare och halkade efter i tabellen. I april stod hon på plan igen mot Linköping, men då smällde det till i låret. I somras satt alla damfotbollsvänner och tittade på EM på tv. Det gick inte så bra för Sverige. I matchen mot Norge var olyckan framme igen. Efter 49 minuter brast Victoria Svenssons vad.

Varför gör du så här mot dig själv?

– Det var inte klubben som pressade mig att spela efter OS. Det var jag som så himla gärna ville ta mitt tredje guld i allsvenskan.

Nu ringer hennes mobil.

– Det är Vickan. Kan jag ringa upp dig?

– Just när man är som tröttast ska alla viktiga beslut fattas, säger hon när hon lagt på.

Den som ringde var landslagets förbundskapten, Thomas Dennerby. Han ville prata om nästa år.

Victoria Svensson har just kommit överens med Djurgården/Älvsjö om att spela en säsong till. Då ska damerna flytta från Stadions fina gräsmatta till den betydligt mindre arenan på Kristinebergs IP.

– Det är bättre att spela på ett fullsatt Kristineberg än på Stadion där det ekar mellan 13 000 tomma stolar när publiken jublar. Men matcherna mot Umeå kommer säkert att spelas på Stadion.

Efter landslagets VM-silver 2003 har pressen skrivit så mycket om damfotboll som en feminist kan begära med tanke på publikens svala intresse.

Victoria Svensson håller inte riktigt med.

– Stockholmstidningarna skriver mest om Umeå. Det hade varit roligt om de skrev om våra derbyn när vi möter Hammarby till exempel.

På dessa derbyn har jag själv stått och frusit, och funderat på hur kul det egentligen är att titta på damfotboll.

– För något år sedan sade alla att vi måste löpträna för att få bättre kondition. Då gjorde vi det, men samtidigt tappade vi lite av vårt fina passningsspel, säger hon.

– Men jag håller med. Det är mycket som måste bli bättre. Vi har tekniken, men vi måste bli snabbare när vi använder den.

Manliga elitspelare glider runt som proffs i sponsrade bilar samtidigt som många allsvenska damspelare måste jobba heltid. Känns det inte fruktansvärt orättvist?

– Nej, grabbarna är värda det. De drar in mycket mer pengar. Jag vill för den delen inte leva ett sådant liv. Vad skulle jag göra då? Gå på stan och fika?

– Jane Törnqvist och jag har fått förmånen att jobba för föreningen. Jag jobbar 20 timmar i veckan som jag kan disponera hur jag vill. Det vore bra om de som jobbar heltid på något sätt kunde »köpa« tid från arbetsgivaren. Om de till exempel bara behövde arbeta 80 procent, men ändå fick betalt för hundra procent.

– Då behöver träningarna inte ligga så sent på kvällen.

Victoria Svensson tittar på klockan. Nu väntar nästa möte med en av klubbens sponsorer.


Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera