Trista ledare behövs

Under Oslo-processen ska en ledande PLO-representant ha sagt till israelerna: »Okej, vi tar hand om Gaza, men vad får vi i så fall i utbyte?«

Tättbefolkade, insulära, sopstinkande Gaza var knappast den potentiella palestinska nationens juvelkrona. På hebreiska är uttrycket »Åk till Gaza« synonymt med »Far åt helvete« och Yitzhak Rabin sa på sin tid om Gazaremsan: »Om den ändå kunde sjunka ner i havet«.

Ändå lyckades Ariel Sharon förvandla Gaza till en gåva. Åtminstone i omvärldens ögon. Tillbakadragandet var ett tecken på generalens politiska mod och metamorfos, men också på ett slags generositet, för vilken Gazaborna visserligen inte väntades visa någon tacksamhet, men som ändå förlänats dem.

Upplevelsen av Sharons förvandling från hök till duva gjorde att han utvecklade ett anseende som i Israels politiska historia kan mätas med landsfadern Ben Gurions. Och symboliken i att backa ångvälten och rycka upp planterade bosättningar får nästan bibliskt mytiska proportioner – även om det bibliska också uttrycks i slaktartermer efter bland annat massakern i Sabra och Chatila 1982.

Men hans kanske största bedrift var att i praktiken lyckas få internationellt erkännande för Israels rätt att rita om kartan på egna villkor. Att avvika från fredsprocessen och ändå applåderas som en fredens man. Att förvandla en anti-palestinsk politik till en accepterad mittenposition. När omvärlden i dag betraktar alternativen på den israeliska politiska scenen står Sharons parti Kadima tryggt i mitten – flankerat av ideologer till höger och illusioner till vänster.

Den israeliske författaren David Grossman beklagade sig för mig under en intervju över att han inte levde i ett land med definierade gränser: »Ända sedan jag föddes har Israels gränser flyttat på sig – som om väggarna i det här rummet skulle röra sig medan vi pratade – hur kan man skapa sig en identitet om man inte vet var man själv slutar och den andre börjar?«

Det vore svårt att hitta på en tydligare gränssymbol än den åtta meter höga betongmuren på Västbanken. Jag har hört folk tala om denna mur som något vackert, ett paradoxalt arkitektoniskt mästerverk. Själv har jag alltid tänkt mig muren som gravstenar på led – höga smala gravstenar för Giacomettifigurer – uppställda tätt intill varandra som ett monument över en död fredsprocess. Men tydligheten går inte att ta miste på och den står i skarp kontrast till det vindlande mysterium Ariel Sharons hjärna utgjorde för det israeliska folket redan innan den började blöda och analyseras på röntgenbilder.

Ingen israel fick någonsin reda på om Sharon hade för avsikt att efter valet i mars inleda fredsförhandlingar med palestinierna ­eller om han skulle genomföra ett nytt unilateralt tillbakadragande från Västbanken. Och israelerna krävde inte ens att få reda på det, önskemålet om fasta gränser var större än viljan att lägga sig i detaljerna.

Det sorgliga är att längtan efter gränser – på både den israeliska och palestinska sidan – har funnits länge i folkmajoriteten. Ariel Sharon är senkomling till denna insikt. Israel har ända sedan 1967 haft tre val: 1) Fortsatt ockupation – vilket på sikt i praktiken innebär apartheid, 2) En stat, Storisrael, med rösträtt åt alla, inklusive palestinierna, vilket skulle innebära slutet på den judiska staten och 3) En tvåstatslösning.

Bland folket på bägge sidor har det länge funnits en majoritet för en tvåstatslösning. De har varit redo, men inte ledarna. Mellanöstern är ingen plats där modiga politiska ledare binder sig vid masten som en Odysseus för att inte lockas på avvägar av folkopinionens sirener. Högljudda sirener inom Hamas och den israeliska högern har alltid kunnat överrösta folkmajoriteten.
Nu kan man tycka att det är en lättnad att Mellanösterns symboldrypande namn som Ariel Sharon och Yassir Arafat får ge plats åt torrare, gråare politiker som inte är färgstarka nog att bli stora romanfigurer, men som kan ha uthållighet nog att utanför rampljuset gneta och förhandla fram detaljerade byråkratiska nödvändiga kompromisser. Men ledarna dröjde så länge att nya karismatiska färgstarka symboler vuxit fram. En av dem heter ­Hamas.

Text: Cecilia Uddén