Madelaine Levy: Listhysteri

År 2005 blev varken bloggens eller sudokuns år. Det blev medielistans. Att journalister tycker om listor är inget nytt – så snart vi sniffar årsskifte gör vi listor. Årets skivor, tv-spel och sexleksaker utses. De viktigaste nyhetshändelserna, uttalandena och löpsedlarna rangordnas.

Men 2005 inleddes listandet långt före julskyltningen. I vissa medier ersatte faktiskt listan andra kritikgenrer, som recensioner och essäer. Och lagom till jul hade listorna flyttat in i finrummet: till och med DN ägnade utrotningshotad kultursidesplats åt att summera 2005 i listform.

Listor har traditionellt sett ingen vidare mediestatus. De beskrivs som fåfänga försök att pådyvla konsumenter journalisters alltför elitistiska eller alltför folkliga smak. De antas dessutom utgöra dålig journalistik, finnas där för att sälja lösnummer och därmed vara lite kleggiga, som kändisskvaller och skrämselrubriker. Medielistor rangordnar ofta sådant som ju inte går att rangordna: ett konstverk, eller ett klavertramp, ställs mot ett annat. Spänningen som tävlingsmoment alstrar, som skapar sug efter listor, är lånat från sportvärlden, men i kulturvärlden är det inte särskilt fint, utan lite osportsligt, att arrangera tävlingar.

Så proffsbloggsfären protesterade vilt mot »listhysterin«: Andreas Ekström (www.andreasekstrom.se) var »så otroligt trött på listklistret« redan tidigt på hösten. Erik Stattin (www.mymarkup.net/blog/) förfasade sig över »listhelvetet«. När SVT: s »Musikbyrån« i december färdigställt sin lista över årets bästa skivor kände sig till och med hallåan tvungen att be om ursäkt.

Men varför denna listfobi? Om de som läser tidningar vill läsa listor är det suget inget att avfärda. Listorna fyller uppenbarligen en viktig funktion i våra liv. Om de gjort sig oumbärliga är det för att de ­organiserar en vardag där världen i allmänhet, och medielandskapet i synnerhet, bara är så fruktansvärt jobbigt stökiga.

Människor är alltmer stressade, vilket är en omskrivning för att de har allt svårare att veta vad de ska sätta högst upp på att göra-listan. Behovet av en enkel uppställning där bäst kommer först och sämst kommer sist, blir bara större.

Kultur- och nöjesjournalistikens listhysteri finner sin motsvarighet i ekonomijournalistikens siffermani. Allt, även helt oförutsägbara saker som klimatförändringens långsiktiga inverkan på dollarkursen, vill man redovisa i exakta siffror, grafer och diagram. En lista över landets mest spännande åttiotalister förmedlar, precis som siffror, en njutbar illusion om att det svårfångade kan omvandlas till något exakt och hanterbart.

Det liniment listorna stryker på den anarkiska vardagen må vara en placebo, men icke desto mindre lindrar det. I boken och filmen »High Fidelity« illustreras den lugnande effekten. Huvudpersonen Rob är manisk skivsamlare. När hans värld faller samman förfaller han till ett envetet listande. Listorna blir ett halmstrå att hålla fast vid då livet framstår som miserabelt och misslyckat.

»High Fidelity«-verkligheten var en gång i tiden nördarnas värld. Äger man tiotusentals skivor är det nödvändigt med listor – hur annars veta vad som verkligen betyder något i havet av irrationella singel­val, perfekta avvägda inköp och hemliga LP-pärlor? I dag är vi alla, frivilligt eller ofrivilligt, samlande nördar. Tack vare den vida världsväven har vi tillgång till ­miljontals låtar, filmer, spel, böcker, tidningar och nyhetskanaler. Babels bibliotek har flyttat in i våra vardagsrum. Inte ­underligt om vi alla förvandlas till listmissbrukare.

Text: Madelaine Levy