Torgny Lindgren: Åt helvete med tryckfrihetsförordningen

Text: Torbjörn Nilsson

Han är gänglig, gråhårig och mytisk. Han bär tre ringar på höger hand. Han är bekant med de stora filosoferna. Han kliver in hos grannfrun ibland och köper ägg från sprätthönsen och gör pannkakor. Han vet allt om de farsoter som förr härjade i Västerbotten. Han har anarkistiskt hågade polisonger och skriver en bok under titeln »Förvirringen«.

På förekommen anledning talar han om sanningen. Var det påhitt det notiskorrespondent Manfred i hans bok »Pölsan« präntade, och var det lögn det Expressen skrev om skådespelare Mikaels spritproblem? Kan man beskriva verkligheten sanningsenligt?

Han sitter vid ett fönster på värdshuset i Kisa – långt nere i Östergötland där skogsbönderna bor – och får frågan om snön som faller utanför verkligen existerar.

– Kakelugnen finns i min föreställning, svarar han.

Han är Torgny Lindgren. Innehavare av Akademiens stol nummer nio och ansedd som svensk litteraturs främste skrönoberättare.

Det finns de som kallar honom folkbildare. Ingen har som han lärt ut Wittgenstein. Teorin om den relativa sanningen präglar hans böcker i samma grad som myrtallarna utanför Lubbträsk.
– Mängder av journalister säger spontant att det de skriver är sant. Det är horribelt att femtio år efter Wittgenstein påstå något sådant, säger han.

– Det föreligger sannolikt en verklighet, men när vi ska handskas med den måste vi översätta den till något språk. Och så fort vi använder språket avlägsnar vi oss från den ursprungliga verkligheten. Det blir en ny verklighet.

I tidernas begynnelse arbetade han som reporter på Västerbottens Folkblad. På 1970-talet var han medlem av det socialdemokratiska arbetarpartiet. Men det är kristdemokraternas förra partiledare han talar vackert om nu:

– Alf Svensson hörde jag en gång säga: »Det jag nu säger tror jag är sanningen.« Naturligtvis blev han hånad för det. Men i själva verket tydde uttalandet på att karln var intelligent, att han hade tänkt efter.

Gott så. Värdshusets ärtsoppa får beröm och sanningen finns inte. Men om ingen kan beskriva verkligheten som den är – varför då göra det? Wittgenstein sa att om det man inte kan tala, alltså sanningen, ska man tiga.

– Och så skrev han en massa om det man egentligen inte kunde tala om. Min sanning, vilken ju heller inte är någon sanning, är att det vi säger och skriver bara är en approximation, ett närmevärde av verkligheten. Ett konstverk ska som helhet säga något om människans liv på jorden. Det är Goethes sanningsbegrepp. En och annan läsare ska slå ihop boken och tänka: Jo, jag känner igen mig. Ungefär så här är det att leva och vara människa.

Ofta lovordar recensenterna Torgny Lindgren för hans komiska påhitt, fantasin och förmågan att dra märkliga rövarhistorier. Sällan för att han berättar sanningen.

Fritiof Nilsson Piraten, som han uppskattar, sa en gång att konsten att berätta är att göra det osannolika, det vill säga sanningen, sannolik.

Den skånske författaren illustrerade med historien om mannen som tände en tändsticka för att se om det fanns bensin i biltanken. Poängen – »ja, det fanns det« – är komisk för att vi tror att mannen då flög i luften. Men vitsen är lögnaktig. Ångorna, inte vätskan, orsakar explosionen. En tom tank är farligare än en full. Men för att göra verkligheten begriplig måste berättaren förvrida den kemiska vetenskapen.

– Om man använder realismen som teknik för att samtidigt misstänkliggöra idén om att man kan skriva realistiskt så blir det hela en aning suspekt, men man får en frihet att berätta om annat. Det var det Piraten gjorde. Och det har jag också gjort i hög grad, säger Torgny Lindgren.
Men är det då också fritt fram att fabulera hur man vill? Kan en författare eller journalist hitta på så hästarna travar?

– Nej, i approximationens natur ligger att den ska vara så nära verkligheten i dess helhet som möjligt. När man skriver har man ett moraliskt ansvar och det ska man vara jävligt medveten om. Där förstår jag mig inte på den svenska tryckfrihetsförordningen. Att det inte är journalisten eller författaren som ställs till ansvar. Utan stackars Otto Sjöberg som är ansvarig utgivare. Rent kulturhistoriskt kan jag begripa det. Men det är rakt åt helvete. Den som skriver har begått en handling och borde vara ansvarig som för vilka andra handlingar som helst. Mord till exempel.
Han säger det med en grimas. Han är ironiker. Han bär randig skjorta, lustiga glasögonen, han beundrar Monty Python och James Joyce.

Han sägs vara en gubbe i en muntlig berättartradition men anser själv att han lärt sig mer av modernisternas erkännande av misslyckandet som princip. Han strävar efter verkligheten och når approximationen. Han värmer pannkakorna i mikrougnen ibland så de blir stela som skosulor. Han anlägger en strängt modernistisk hållning till sanningen om snön.

– Det är en klassisk tentamensfråga av Axel Hägerström, den gamle filosofiprofessorn i Uppsala: Finns snön? Mitt svar är: Kakelugnen finns i min föreställning.