Annika Åhnberg om onödig EU-information

Häromdagen försökte jag komma in på ett seminarium med EU-kommissionären Margot Wallström, men blev inte insläppt. Det kändes härligt!

En kvart före utsatt tid var möteslokalen sprängfylld och vi var minst femtio utanför, som trampade varandra på fötterna och ömsom bad och ömsom hotade för att få komma in, till ingen nytta. Brandskyddsregler anfördes och nog kändes det eldfängt i trängseln utanför dörren.

Det var inte alla som tyckte det var härligt. En känd profil från den gamla trötta nej-sidan jagade upp ansiktsfärgen till högröd och gormade om skandal och bristande demokrati. Men de flesta av oss som lite vilset blev kvar i korridoren kände närmast en yrvaken och glad förundran. Det var så länge sedan en diskussion om Europafrågor drog fulla hus att vi nästan hade givit upp hoppet. Och det hade väl arrangörerna också.

Tänk om det verkligen våras för EU-debatten nu! Och om det är på riktigt! Den »Europadebatt« vi haft i Sverige hittills har sällan varit på riktigt. Den har mest bestått av envägsinformation, uppifrån och ner.

Och kanske allt detta informerande har hämmat debatten i stället för att stimulera den? Det krävs inte att man vet allt om det svenska statsskicket för att man ska få delta i den svenska politiska debatten. Så varför ska man behöva vara EU-expert för att debattera EU-frågor? Man måste inte veta vad som skiljer ett direktiv från en förordning. Man måste inte hålla reda på alla kommissionärer eller svenska parlamentsledamöter. Det är faktiskt inte så viktigt att känna till alla processer och strategier – namngivna efter europeiska städer – som ingår i systemet. Och man måste inte ha läst förslaget till ny konstitution. Givetvis ska information finnas tillgänglig för den som vill, men brist på information är knappast problemet. Det är medborgarnas brist på inflytande som är problemet.

För överheten är det bekvämare att ständigt informera medborgarna om hur oinformerade de är. Det förskjuter fokus från de politiskt svåra frågorna. I Sverige sliter fortfarande partierna med sina interna motsättningar i den eviga Ja/Nej till EU-frågan. Då är det behagligare att få informera än att diskutera.

Margot Wallströms nya förslag till kommunikationsplan handlar inte om ännu mer information till medborgarna utan om medborgarnas rätt att påverka makthavarna. Det är därför hennes förslag kritiseras. Och det är därför det förtjänar allt stöd.

I den där röran utanför ABF-lokalen häromdagen kändes det som om något spännande är på väg att hända. Det fanns en nyfikenhet i luften, ett engagemang och en lust till diskussion.

Det saknas ju inte brännande politiska frågor att ta itu med. Går det att förena anständiga villkor för arbetstagare med frihet för företag att verka över nationsgränser? Det är utan tvekan en fråga väl värd att diskutera – även i den svenska valrörelsen. Men det är nog ingen vågad gissning att de svenska partierna kommer att göra sitt bästa för att hålla den frågan – och andra Europafrågor – borta från valdebatten.

EU-parlamentet har tagit ställning till villkoren för tjänsteföretags gränsöverskridande verksamhet. Förhandlingarna om tjänstedirektivet tydliggör att höger och vänster finns och lever på EU-nivå. (Ibland undrar man om de gör det i Sverige.) De visar också att höger och vänster kan – inte enas – men väl kompromissa på ett konstruktivt sätt som för utvecklingen framåt. (Där behöver man inte undra hur det står till här hemma.) I det förslag som parlamentet tagit ställning till behålls friheten för företag att verka inom hela unionen, men principen att ursprungslandets regler gäller ersätts med principen att verksamhetslandets regler gäller.
Kampen kring tjänstedirektivet och andra strider (läs Vaxholm!) är bara början. Det kommer inte att bli enklare framöver, men hur vi lyckas hantera de arbetsrättsliga frågorna kommer att vara avgörande för det europeiska samarbetets utveckling. Så man önskar att de självutnämnda EU-informatörerna kunde slita sig från konstitutionsluntorna, sluta klaga över andras påstådda passivitet och ge sig in i den intensiva , viktiga och »riktiga« Europadebatten.

Text: Annika Åhnberg