Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Carl Bildt är föga imponerad av nya moderaterna

Carl Bildt är inte van att äta ute. När Fokus vill bjuda på lunch i centrala Stockholm har han inget  förslag på ställe. Vi ses framför hamburgerrestaurangen Max tillsammans med tecknaren Jane Bark.

– På jobbet brukar vi antingen äta i vår matsal eller beställa upp snabbmat, hamburgare eller något från kinakrogen, säger han.

Kinakrogen är stängd och Max är fullt så vi traskar omkring i snön ett bra tag innan Carl Bildt till slut fastnar för menyn utanför Victoria vid Kungsträdgården. Där serveras strömming med skirat smör, en favorit.

Han är kanske vår ende internationellt kända nu levande politiker och styrde över Bosnien efter kriget. Folk sneglar fortfarande lite efter honom på gatan för att se om det är han. Men i dag hörs inte så mycket om Carl Bildt. Vad gör han egentligen?

– I runda slängar 50 procent styrelseuppdrag, 50 procent annat. Jag är lite av en global diversebutik i idéer, politik och företagande.

Hans titel är styrelseordförande i Kreab, det svenska konsult- och lobbyingföretaget. Välkänd är också hans styrelsepost i Lundin Oil. Sedan brukar det heta att Carl Bildt väntar på att en borgerlig regering gör honom till den första icke (s)-märkte EU-kommissionären, något han inte dementerar. Mer glamoröst än så är det inte längre.

Men Bildt har knappast varvat ned. Dagen före vår lunch var han i Oslo och diskuterade rysk gas, dagen efter reser han till Hongkong och pratar globalisering. Han oroar sig för Bosnien, som kan falla samman igen, och för Kosovo, där FN och EU inte lyckats få albaner och serber att leva ihop. Bitvis låter han lite melankolisk men allteftersom det bleka vinterljuset långsamt dämpas över Karl XII-statyn och Kungsträdgården blir hans blick alltmer intensiv.

På frågan vad han tycker om svensk utrikespolitik svarar han:

– Jag är inte medveten om att vi har någon utrikespolitik i dag, har jag missat någonting?

Sedan analyseras i rask takt hur Göran Persson raserat Sveriges chanser att leda i det nya Europa. Persson har »tappat Baltikum« och »inte byggt« upp kontakterna i Norden.

– Vaxholmskonflikten, där regeringsunderstödda fackpampar står och skriker »go home« till människor som befriats från kommunismen tillfogade mycket betydande skada.

Men även de egna moderaterna får en släng av sleven. Det var inte de, utan centerns Maud Olofsson, som stoppade övergångsregler för de nya medlemsländerna.

– Hon stod för en rak linje. För det ska hon ha en eloge.

– Perspektiven har snävats in ganska ordentligt, alla partier är oengagerade. Nästa mandatperiod kommer Sverige att ha ordförandeskapet i Europeiska unionen. Det finns möjlighet att avgöra ett antal viktiga frågor om EU:s framtida utforming. Det har jag knappt hört en sammanhängande stavelse om i debatten.

Naturligtvis vill inte Bildt recensera den senaste av hans efterträdare som moderatledare, Fredrik Reinfeldt, som en gång som ung Muf-ordförande dristade sig att offentligt kritisera Bildt. Men när han jämför sin egen väg till statsministerposten 1991 med Reinfeldts, låter han inte överdrivet imponerad av de »nya moderaterna«.

– Vi hade en mycket stark förändrings­agenda och genomdrev nästan hela den också. Nu är ju förändringsdiskussionen i Sverige mycket svagare, i den mån den finns alls, så nu har vi i debatten börjat ­underskatta förändringsbehovet.

Bildt är fortfarande stolt över 1991–94, han citerar ur ett av regeringens egna dokument en lång rad avregleringar som uppges ha lyft tillväxten, åtgärder han införde.

»Den enda vägen« är historia, men Bildt har en ny vision, NNM, »den Nya Nordiska Modellen«. Där vill han förena det bästa hur hans synvinkel i olika nordiska länder: den finska resultatorienterade skolan och massutbildningen av ingenjörer, svensk global företagskultur, estniska »platta« skatter och en avreglerad dansk arbetsmarknad:

– Den danska avregleringen beslutades till stora delar av en socialdemokratisk regering, men om man skulle föreslå det i Sverige skulle man bli utslängd ur varje politiskt parti!

– Människor har alls inget emot om man säger obekväma impopulära saker, det kanske ger mindre popularitet, men mer respekt. Respekt kommer också genom att ge ledning också i sådana frågor som inte nödvändigtvis står på dagordningen just nu. Inte minst yngre männi­skor ställer krav på lite längre visioner, mer än att bara ändra bidragsnivåerna.

När vi talar om ledarskap nämner Jane Bark tsunamin. För första gången kommenterar då Bildt parallellerna med Estonia, den andra stora svenska katastrofen i modern tid, som skedde under Bildts sista dagar som statsminister.

– Vi drog ju i gång omedelbart, praktiskt taget på minuten, samlade alla berörda. Göran Persson hade inte kunnat förhindra tsunamin och vi kunde inte förhindra att Estonia sjönk, men det gör en viss skillnad för människor, och för en själv, att man vet att allt som kunde göras gjordes.

– Allt det här pratet om att det inte finns någon krisorganisation på statsrådsberedningen, den krisorganisationen består av statsministern som har ett ansvar att se till att det kommer i gång. Sover statsministern händer ingenting – det är bara så.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera