Dansk klass: Per Fly

Text: Malin Holgersson

Foto: Javier Echezarreta/Pressens bild

Medan Lars von Trier byggde upp Amerika i Trollhättan gick kollegan Per Fly ut på gatan i Köpenhamn och gjorde film om det danska klassamhället. Med den tredje filmen »Dråpet« är ett ovanligt ambitiöst trilogiprojekt till ända.

En lättad regissör kan andas ut och gå vidare. Med sina filmer »Bänken«, »Arvet« och »Dråpet« har Per Fly både hittat hem som filmskapare, slagit publikrekord och i det närmaste fått alla filmpriser man kan få i Danmark. Efter att närgånget ha skildrat människorna på samhällets botten, A-lagarna, socialfallen och den ensamstående mamman med blåtira bakom solglasögonen i »Bänken«, och den riktigt rika överklassen, näringslivets toppchefer i »Arvet«, sätter han nu ljus på medelklassen.

Den nya filmen »Dråpet« är den mest komplexa i trilogin. Här är klassperspektivet och frågorna kring det sociala arvet inte lika tydliga. Per Fly har lyft blicken från familjen och Danmark till samhället och världen. »Dråpet« har en mer komplicerad tematik än de tidigare filmerna, med frågeställningar kring skuld, ansvar, brott och straff. Per Flys egen Raskolnikov heter Carsten och är en 52-årig samhällslärare som har en hemlig kärleksrelation med sin före detta elev, vänsteraktivisten Pil. Vid en aktion mot en dansk vapenfabrik dödar hon en polis och häktas. Carsten väljer att stötta Pil och måste avslöja deras förhållande för sin familj. Han övertalar henne dessutom att inte erkänna polisdråpet. Det är ett val som får stora konsekvenser och sätter Carstens trygga medelsvenssonliv i gungning.

Per Fly har tillbringat de senaste sex åren med sin klasstrilogi. Gemensamt för filmerna är en gedigen research. Innan ett enda ord är skrivet i manus har regissören och hans manusförfattare Kim Leona lagt månader på att tränga in i samhällets olika sociala skikt. De har följt det sociala fältarbetet bland fattiga i Köpenhamns förorter och gått på fasanjakt med några av de rikaste familjerna i Danmark. Detta blev en mycket lyckad arbetsmetod för Per Fly som äntligen hittade nyckeln till sitt filmskapande och fick igenom en filmidé. I stället för att skriva introverta historier om sin egen ångest ville han göra en film om något som gick utanför honom själv. Det blev »Bänken« som kom år 2000. En dogmalik och gripande skildring av det desperata livet i en skitig förort bland alkisar, psykiskt sjuka och utsatta barn. Över en natt blev Per Fly Film-Danmarks nya stjärna.

– Jag upptäckte att min nödvändighet av att göra film måste ligga utanför mig själv. Därmed inte sagt att man inte använder sig själv. De här tre filmerna handlar ju om tre män och deras mycket maskulina sätt att klara av livet och världen på. Så det handlar så klart också om mig. Men utgångspunkten var att gå ut i verkligheten och prata med människor och skapa en historia utifrån det.

Dina filmer känns ovanligt ambitiösa. Har de gjort avtryck i Danmark? Har de väckt debatt till exempel?

– Rent politiskt har det inte hänt något. Villkoren för dem som sitter på bänken i dag är sämre än när vi gjorde filmen »Bänken«. Men det har inte varit min avsikt att göra politiska filmer på det sättet. Samhället har behov av dialog och det tycker jag att dessa filmer uppmanar till. De har inte ändrat något i samhället i stort men för enskilda människor har de betytt mycket. Jag får fortfarande långa tårdränkta brev av folk som har sett »Bänken« till exempel.

Per Fly vågar sätta fokus på tabubelagda och känsliga frågor men det är inget man gör ostraffat. I alla fall inte i Danmark där det finns en ovilja att tala om klassfrågan.

– Jag vet inte varför, men jag har blivit kallad rasist bara för att jag tar upp idén om att det finns olika samhällsklasser. Att människor har olika möjligheter beroende på var man är född. Politiskt är man mycket ovillig att tala om detta. När till exempel Socialdemokraterne skulle välja ny partiledare förra året hade vi två kandidater. I det ögonblick den ena kandidaten nämnde ordet klasskamp var han ute ur leken. Han förlorade valkampen – klassfrågan kunde man bara inte diskutera. I Danmark visar man tydligt att man inte vill diskutera klassamhället. I varje fall politiskt. Det tycker jag är tankeväckande.

Vilken klass tillhör du?

– Man kan definiera klasser på olika sätt. Det som förr var arbetarklass är ju ekonomiskt sett numera medelklass. Man kan också diskutera utifrån vilka resurser och möjligheter man har. Och då tillhör jag den kulturella överklassen även om jag rent ekonomiskt inte tillhör någon överklass. Men jag har många möjligheter, många resurser.

Bor du bland kultureliten i Köpenhamns »fina« förort Hellerup?

– Nej. Jag bor i ett tvåfamiljshus i en gammal stadsdel strax söder om Köpenhamn som heter Amager. Jag kommer från arbetarklassen, jag skulle inte känna mig hemma i Hellerup. Det är ju också en del i klassperspektivet – vilken miljö man känner sig hemma i. Jag skulle kunna bo i Hellerup, jag känner massor av folk som bor där. Men jag känner mig inte trygg där. Jag känner mig hemma på Amager för det liknar det ställe jag växte upp på. Förr var Amager den plats i Köpenhamn där den stora soptippen låg. Det var där man INTE ville bo. Och tänk, när jag var liten bodde vi också precis brevid den lokala soptippen! Man landar inte långt från det ställe man växt upp på, det är det sociala arvet. Och därför måste man hysa stor respekt för dem som förmår bryta de sociala mönstren.

Detta är precis vad Carsten, huvudkaraktären i »Dråpet«, försöker göra. Bryta med den kvävande och ordnade medelklasstillvaron med hus, fru, vuxna barn och fast jobb. Likt Ikaros flyger han mot himlen i en paraglider. Han vill till friheten men det som skulle bli förlösningen blir till något annat. Men han försökte. Per Fly avslutar sin nödvändiga klasstrilogi med en strimma ljus.