Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Herman Lindqvist: Tänk om de inte vill vara som oss

Vi lever i den snabba kommunikationens tidevarv. Nyheter sprids på några sekunder världen över. Demonstranter bränner ner ambassader i direktsändning. Modern teknik gör att vi alla genast vet vad som hänt och kan reagera på det.  Många i vår värld är övertygade om att modern teknik måste leda till att vi automatiskt förstår varandra lättare. Bara vi är uppkopplade på samma kanaler och använder samma ord, så förstår vi varandra, tror vi.

Jag minns gatuscener från de år jag bodde i Mellanöstern. Två bilar kolliderar. Ut rusar förarna. De kastar sig över varandra som två hysteriska stridstuppar. De skriker förolämpningar till varandra om varandras mödrar, fäder och förfäder i många led. De påstår saker om den andres potens, intelligens och allmänna utförsgåvor som skulle leda till generationslånga vendettor i vissa kulturer och till rättegångar i andra. Under tiden som detta pågår rusar folk fram och håller stridstupparna tillbaka, rent fysiskt, så att de inte ska slå ihjäl varandra. Så ser det ut i alla fall. Bakom dem har all trafik stoppats upp hundratals meter åt alla håll. Hela gatan är blockerad, i den tutande, tjutande och vrålande kakofonin hörs visselpipor skära genom oväsendet – polisen kommer. Några minuter senare har allt lugnat ner sig, bilarna kör vidare.
I arabvärlden är orden ställföreträdande handling. I frustration och vrede säger man allt man skulle vilja göra – så är allt redan så gott som gjort och ärendet är avklarat. I vår värld betecknar orden något högst konkret. Hellre än att säga för mycket tiger man.

Här finns en fundamental kulturskillnad som jag tror är svår att överbrygga. Även om vi talar till exempel engelska med varandra, så är det ändå inte samma språk och trots att vi talar samtidigt i samma rum, är det som om vi är i olika sekler. Islam och kristendom lever inte på samma tidsaxel.

Var och en som försökt följa simultantolkningen av en politikers anförande i Mellanöstern förstår vad jag menar. En västerländsk journalist väntar på en »punchline«. En mening som han kan använda i tv eller göra rubrik på. Den kommer aldrig. Politikerns tal är en målning, en stämningssymfoni, där man inte kan skära ut detaljer eftersom allt då blir obegripligt. Det är helheten som räknas.

Vi inbillar oss i västvärlden att alla människor på jorden som ännu inte lever, ser ut som eller tänker som vi, alla ändå strävar dithän, att alla drömmer om att förr eller senare också bli som vi.

Tänk om det inte är så. Miljarder människor har helt andra mål, annan moral, annan syn på tillvaron och tänker fortsätta med det, eftersom de anser att deras väg är den enda rätta och tänkbara. Kvinnorna i den islamiska världen är förtryckta, säger vi. De längtar alla ut ur sina slöjor. Men det var kvinnorna, i synnerhet de unga kvinnorna i Palestina, som gav Hamas segern. De kanske inte alls drömmer om en topless promenad på stranden i Gaza.

För de tusentals unga männen på gatorna i arabvärlden är religionen helig, den gör dem hela, ger dem deras identitet. Därför är ett angrepp mot Muhammed en personlig förödmjukelse och kränkning. Deras heliga vrede kommer inifrån. Den är inte beordrad från något partikontor av politiker som driver sina egna spel. De hånfulla karikatyrerna utlöste explosionen av åratals uppdämda motgångar, misslyckanden och frustrationer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera