Jag tror på Tyskland

Jag tror på Tyskland. Såväl i fotbolls-VM som på ekonomin.

Detta trots att Tyskland har haft en bedrövlig ekonomisk utveckling. Den genomsnittliga tillväxten har de senaste fem åren varit klart under en procent. Arbetslösheten är långt över tio procent. Varje år slussas mellan tre och fyra procent av BNP från den västra till den östra delen. Förra året överskred det tyska budgetunderskottet den gräns på tre procent av BNP som alla EU-länder har lovat att undvika. Och det var fjärde året i rad.

Nu finns en tysk koalitionsregering mellan kristdemokrater och socialdemokrater, en så kallad stor koalition. Olyckskorparna kraxar att detta leder till stagnation och politisk handlingsförlamning. Kommer Tysklands redan stela ekonomi att stelna ännu mer? Jag tror att pessimisterna får äta upp sina ord.

Regeringen har valt den enda ekonomisk-politiska strategi den tyska högern och vänstern kan genomföra tillsammans – att sanera de offentliga finanserna. Det är lovande av en rad skäl.
För det första är det något som det går att göra upp om. Det finns ett tydligt mål. Och det är mätbart. Alla kan följa framstegen, eller misslyckandena, månad för månad Dessutom går det att hitta kompromisser. »Om mina väljare drabbas, skall dina också bidra.«

För det andra är det bra för stabilitetspakten, alltså det regelverk som borde hindra EU-länder från att ha för stora budgetunderskott. De tyska problemen har använts som ursäkt av en rad andra europeiska länder för att inte bry sig om underskotten. Ungern är det mest flagranta exemplet där budgetunderskottet just nu skenar i en begynnande valrörelse.

För det tredje är budgetsaneringen bra för tysk ekonomi (och därmed för svensk ekonomi!). Men, hade det inte varit bättre om de hade fokuserat på tillväxt och arbetslöshet?

Jag ser ingen motsättning här. Ordning och reda i de offentliga finanserna är en förutsättning för ökad tillväxt och minskad arbetslöshet. Se på Sverige.

Dessutom finns det stora ideologiska skillnader i hur man bemöter arbetslöshet. Vägvalet står mellan »hungriga vargar jagar mest« och »trygghet i omvandling«. Bägge angreppsvinklarna har visat sig vara effektiva för att få ned arbetslösheten. Men, det fördelningspolitiska utfallet blir annorlunda. För det fjärde har Tyskland fått en stark finansminister.

Jag hade förmånen att få sitta med när Sveriges finansminister nyligen träffade den nye tyska finansministern Peer Steinbrück. Han gav ett gott intryck och var väl påläst om hur Sverige hanterade sin ekonomiska kris. Det var ingen tillfällighet att Sverige och Nuder stod på hans kortlista. Den tyske finansministern reste med en större journalistdelegation. Mötet var en fredagskväll, så från Sverige dök det bara upp en journalist.

En del tror att den stora koalitionen innebär ett slut på reformpolitiken. Det tror inte jag. Tvärtom.

Under Schröders ledning föreslogs ett stort antal reformer på den tyska arbetsmarknaden. Men många blev aldrig verklighet. När kristdemokraterna var i opposition röstade de emot många av förslagen trots att de egentligen tyckte att de var bra. Allt för att klistra fast bilden på regeringen Schröder som oförmögen att leda landet.

Dessutom bidrog den federala strukturen i Tyskland till att en del av förslagen som gick igenom förbundsdagen ändå inte genomfördes. De stoppades i delstaterna av partitaktiska skäl. Nu har regeringscheferna betydligt svårare att sätta emot sig det som görs upp i Berlin, då deras partikamrater sitter i regeringen.

Den stora koalitionen har kommit överens om att de reformpaket som de tyska socialdemokraterna föreslogs skall fullföljas. Nu blir förslagen verklighet.

Att bara prata om reformer – men att inte genomföra dem – är att befinna sig i den värsta av världar. Alla blir oroliga, men inget blir bättre. Resultatet blir svagare framtidsutsikter och konsumtion, men utan en bättre fungerande ekonomi.

Nu kan det bli det motsatta. Ökad optimism och framtidstro, samtidigt som reformer gör den tyska ekonomin starkare.

Den tyska motorn är tillbaka med full kraft. Det har den europeiska ekonomin saknat.

Text: Jens Henriksson