Merkels revansch
Bild: Gali Tibbon/Pressens bild
»Det tyska uppsvinget har ett namn: Angela Merkel.« På kristdemokraternas hemsida är saken glasklar. Tyskland är på rätt väg och det finns bara en kvinna som man kan tacka för den saken. »Merkelfaktorn« kallar CDU fenomenet, och tyskarna verkar beredda att hålla med.
Enligt en mätning som tv-kanalen ARD lät göra två månader efter att Merkel svurit kanslereden, anser 80 procent att hon gör ett bra jobb. Så omtyckt var aldrig Gerhard Schröder, eller ens Helmut Kohl på sin tid.
Fysikern och prästdottern Merkel fortsätter att överraska. Angela som hånades för allt från sina fula kläder till sin oförmåga att leda partiet har plötsligt förvandlats till en svan.
Förklaringen är enkel. Tysklands självförtroende var sargat efter sju år av socialdemokraten Schröder och ständigt nya larmrapporter om stigande arbetslöshet, nolltillväxt och fallande reallöner. Gerhard Schröder, som adopterat ett barn från Vladimir Putins hemstad, sågs dessutom betydligt oftare le ikapp med den ryska presidenten, än vad han skakade George Bushs hand.
Angela Merkel däremot gjorde ett bejublat intåg på den utrikespolitiska scenen när hon först lyckades medla i EU:s budgetbråk i december, och sedan insisterade på att även träffa oppositionen under sitt första statsbesök i Moskva, för att slutligen markera sin avsky för hur fångarna behandlas på Guantànamo. Samtidigt belönades hon för sin lojalitet mot Bush genom att beviljas dubbelt så lång tid som sin föregångare under sin audiens i Vita huset i januari.
I samband med hennes tillträde kom även glädjande rapporter från näringslivet om ökande bolagsvinster, stigande börser och en växande optimism bland Tysklands företagsledare om att en vändning, om än försiktig, kommit och att landet slagit in på rätt väg. Till »Merkelfaktorn« hör även det faktum att CDU skulle få 41 procent av rösterna om det vore val i dag, sex procentenheter högre än valresultatet i september, medan socialdemokraterna SPD backat med tre, till 31 procent.
Så långt allt väl. Men detta vore inte Tyskland om inte olyckskorparna redan börjat kraxa. Vad gör hon egentligen åt ekonomin?
Angela Merkel anses vara en väldigt ärlig politiker. Hon säger det hon menar och lovar ingenting hon inte kan hålla, och otaliga experter gör nu analysen att de positiva ekonomiska signalerna kan leda till att hon inte gör något alls och försöker skjuta problemen framför sig för att hålla ihop sitt kabinett. Merkel är en utpräglad maktpolitiker och hon kommer att kämpa för att hålla ihop sin stora koalitionsregering med socialdemokraterna, så länge hon gör bedömningen att det är det som passar henne bäst.
Problemet är att den tyska ekonomin fortfarande är sjuk. Arbetslösheten steg i januari till 5,1 miljoner, eller 12 procent av befolkningen, en siffra som väntas bli ännu högre i februari. Alla vet att genomgripande reformer måste till för att få i gång rörligheten på den stelbenta tyska arbetsmarknaden.
Men kristdemokrater och socialdemokrater är långt ifrån överens om hur det ska göras, och till arbetsmarknadsminister har Merkel utsett sin vice förbundskansler, den erkänt antikapitalistiske socialdemokraten Franz Müntefering. Ännu en faktor som fått pessimisterna att misstänka att det inte blir några reformer alls.
Angela Merkels framgångar har dessutom fått socialdemokraterna att se rött. Partiets generalsekreterare Hubertus Heil, satte efter ett möte med partistyrelsen ord på det många gräsrötter tänker.
– Det håller inte att CDU står på soldäck och vinkar, medan SPD svettas i maskinrummet.
Angela Merkel borde ägna sig mer åt inrikespolitik i stället för att åka jorden runt och låta sig fotograferas med olika presidenter, grymtas det alltså från maskinrummet där socialdemokraterna som bäst håller på och överlägger vad man ska göra åt den populära förbundskanslern.
Men åtminstone utåt sett håller man modet uppe och än så länge har man gott om tid. Eller som Hubertus Heil uttrycker det:
– Det här är ett långsdistanslopp, och vi är inga kortdistanslöpare
Åtminstone till 2007 har de på sig om man ska lyssna på spekulationerna. Längre än så är det få som verkar tro att regeringskoalitionen håller.
