Palmes arv

På tisdag är det 20 år sedan Olof Palme mördades på öppen gata i Stockholm.
Palme har blivit en ikon.

SSU:arna lyssnar på hans tal på kurserna på Bommersvik, och lär sig hans mest kända citat för att använda som krydda i debatter eller som slagord. När Sverige minns hans död kommer det att sägas om och om igen att Palme var den ende svenske politiker som nådde ut internationellt under 1900-talet. Vi kommer att påminnas om hans briljans och hans retorik.

Men bortom högtidstalen finns bland många svenska politiker, i synnerhet borgerliga sådana, en annan bild av Palme. Den att inget alls återstår av Palmes politiska arv.

Palme demonstrerade för det socialistiska Vietnams rätt att leva i fred, i dag är det ett kapitalistiskt Kina som präglar vår Asienbild. Palme tampades med debatten om socialisering genom löntagarfonder, i dag är det privatiserade Telia Soneras aktiekurs som upprör.

Palmes tragiska död gör att hans politiska gärning inte kritiseras, diskuteras, ifrågasätts. Att göra det upplevs som respektlöst. Nu, två decennier senare, är det dock dags att våga ta bladet från munnen. Avsaknaden av debatt om Palme och hans arv snarare förminskar än förstorar hans gärning.

För Olof Palme skapade ett tydligt brott i svensk politisk historia.

Före Palme var Sverige, trots socialdemokraternas långa maktinnehav, på många sätt ännu en av dessa många små europeiska välfärdsstater präglade av ett grundläggande samförstånd. På Harpsund träffade Tage Erlander näringslivstoppar och fackbasar, mötena blev sinnebilden för ett land utan stora ideologiska konflikter. Teknokratiska lösningar på problemen stod i centrum och DN:s Herbert Tingsten förklarade att ideologierna var döda.

Sedan tog Sverige en annan väg. Med sin intellektuella skärpa framkallade Palme en tydlig ideologisk vänsterprofil, och mot denna fick Sverige en lika tydlig ideologisk högerliberalism. Palme, till skillnad från Göran Persson, kallade sig för socialist – en demokratisk sådan.
Palme inte bara hanterade en tid av radikala vänsterkrav, han utnyttjade dem och spädde på dem. Där finns en av förklaringarna till de starka känslorna han väckte – beundran, kärlek – men också förakt och rentav hat. Ingen svensk politiker i modern tid har väckt så starka känslor.
Tydligast blev det nya ideologiska språket i utrikespolitiken. Sverige hade haft stora diplomater före Palme, men med Palme blev Sverige en ideologisk röst i den internationella debatten. En del kan inte ens hans hårdaste kritiker förneka att han hade rätt i. Palme såg i ANC och PLO, det alla nu ser, från Persson till George W Bush, legitima och pragmatiska representanter för sina folk. Annat kan inte ens hans varmaste anhängare dölja att han inte ville se. Palme talade i stort sett aldrig om Sovjets ockupation av Baltikum. Men från och med Palme var utrikespolitiska ambitioner en självklarhet hos svenska partiledare.

Samtidigt, och något paradoxalt, fanns under den ideologiska retoriken en utpräglad pragmatiker, som ofta hanterade situationer allt eftersom de uppstod. Slaget om löntagarfonderna är ett sådant exempel – Palme trodde inte själv på idén, men släppte ändå fram förslaget, eftersom han trodde att det var den bästa strategin rent partitaktiskt.

Kanske är Sverige efter 20 år på väg tillbaka där Palme började. Göran Persson talar sällan om Palme, desto mer om 50- och 60-talens folkhem. Reinfeldt vill låta mindre ideologisk och mer teknokratisk. Villkoren för regeringspolitiken ser också helt annorlunda ut i dag än för 20 år sedan. Som Olof Palmes medarbetare Anders Ferm skriver i sin text i detta nummer av Fokus – det är enklare i dag. Med en oberoende riksbank, utgiftstak och EU-medlemskap blir valmöjligheterna för en regering färre. Det är reformer som garanterar långsiktighet och stabilitet. Problemet är bara att politiken blivit tråkigare på kuppen.

Vi har rätt att kräva mer av våra folkvalda. Vad man än tycker om Olof Palmes politiska gärning så är det en brist för en demokrati när de politiska ledarna inte förmår uppröra, entusiasmera och provocera. När politiken blir så utslätad att skillnaderna inte märks.

Text:

Toppbild: Johan Wahlbärj/Pressens bild