Skandalernas tid

Text: Lennart Lund

Foto: Pressens Bild

Makt korrumperar, och absolut makt korrumperar absolut, varnade den brittiske historikern och tänkaren Lord Acton redan 1877.

I USA har det republikanska partiet så gott som absolut makt. Republikanerna kontrollerar Vita huset, senaten, representanthuset, Högsta domstolen och de flesta delstaterna.

Betyder det att det republikanska partiet är korrumperat? Ja, säger demokraterna och räknar med att vinna kongressvalet i höst genom att framställa sig som det hederliga alternativet.
Utan tvekan har republikanerna stora problem. Presidenten är inte populär. I USA är det bara 40 procent som tycker att han gör ett bra jobb.

De politiska felbedömningarna, etiska misstagen och rena rama korruptionsskandalerna är så många att en del faller i glömska när nya dyker upp. Vem kommer ihåg Randy Cunningham eller Harriet Meyers (se fakta intill) när vicepresident Cheney skjuter sin jaktkamrat i ansiktet med hagelbössa?

All negativ publicitet och demokraternas strategi att strö så mycket salt i såren som möjligt gör att republikanerna är skakade. Den valseger som var självklar för ett år sedan är inte lika självklar längre. Om det vore val i dag skulle enligt en Gallup-undersökning gjord den 9–12 februari 50 procent rösta på demokraterna och bara 43 procent på republikanerna.
Demokraternas partiordförande Howard Dean har tagit fasta på denna trend och annonserade i ett tal i Ohio att partiets strategi är att utnyttja motståndarnas etiska problem i en nationell kampanj.

Trots att det inte är val till senaten och representanthuset förrän i november, har denna kampanj redan startat.

Men republikanerna har naturligtvis inte gett slaget förlorat. Även om det ser mörkt ut så kommer de att gå till motangrepp under ledning av valstrategen i Vita huset, Karl Rove. Ännu är inga detaljer i denna motkampanj kända, men en granskning av listan av skandaler visar att de inte uteslutande drabbar republikanska politiker. Även demokrater får i några fall en släng av sleven.

När det gäller de omdiskuterade pengarna från lobbyister visar en undersökning från Center for Responsive Politics att demokraterna fått mer pengar än republikanerna under de senaste 15 åren. Sedan 1990 har demokraterna fått 53 miljoner dollar och republikanerna 48 miljoner. Detta kommer säkert att understrykas av republikanerna under valrörelsen.

Dessutom är det svårt för en nykomling att slå ut en sittande kongressman, särskilt som valdistrikten men jämna mellanrum ritas om för att gynna det parti som för tillfället har makten i distriktet.

Men det har hänt förr. Senast 1994 då situationen var den omvända.

Republikanerna gick till val på temat att »kasta ut de maktfullkomliga demokraterna« med motiveringen att långt maktinnehav korrumperar. Exempel på korruption fanns även då. Ett par av de mest spektakulära var ordföranden i representanthusets finansutskott Dan Rostenkowskis snattande ur frimärkskassan och talmannen Jim Wrights bokförsäljning till lobbyister. Båda avgick och Rostenkowski hamnade i finkan. Den republikanska taktiken lyckades och de vann majoriteten i representanthuset efter 40 år i opposition.

Men 1994 hade republikanerna också något som demokraterna nu saknar – ett genomtänkt partiprogram. Det kallades »Ett kontrakt med Amerika« och var ett detaljerat 10 punkts-program för att bland annat minska regeringsbyråkratin, sänka skatterna, stimulera småföretagen och skära i välfärdsprogrammen.

Republikanerna genomförde nio av de tio punkterna inom de första 100 dagarna, något som kom att kallas den republikanska revolutionen.

Den förre demokratiske talmannen i representanthuset Jim Wright har detta i bittert minne när han kommenterar dagens situation. Wright tvingades som sagt avgå 1989 när det avslöjades att han tagit emot pengar från lobbyister genom att sälja lastpallsvis av en bok han skrivit. I en intervju med Dallas Morning News sade han nyligen:

– Jag tror inte demokraterna ska hoppas för mycket på republikanernas skandaler. För att vinna behövs också lösningar på problem som är viktiga för väljarna.

Men den allra fränaste internkritiken mot den nuvarande demokratiska strategin och bristen på ett valprogram, kommer från James Carville, strategen som vann två val åt Bill Clinton. I sin nya bok »Take it back – our party, our country, our future« säger han:

– Demokraternas problem är inte strategiskt, det är anatomiskt. Demokraterna saknar ryggrad.

Ryggrad eller inte. Det finns initierade republikaner som ändå tror att demokraterna kan vinna valet. En av dem är den livslånge republikanen Gerald Warren, biträdande talesman i Vita huset under presidenterna Nixon och Ford:

– Jag är mycket besviken både på president Bush och på bristen på etik i kongressen, säger han till Fokus.

–Jag tror att vi kan förlora antingen representanthuset eller senaten.