Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Tecknat allvar

I de franska alternativserierna behandlas brännande aktuella frågor som slöjförbud, rasfördomar och utanförskapet i Paris förorter. Serieskaparen Yvan Alagbé kallar hellre sina verk för grafisk litteratur än serier.

Jag träffar Yvan Alagbé när han är i Stockholm för att undervisa elever från Konstfack. Det är första gången han är i Sverige, och han har hamnat mitt i vinterns värsta snöoväder. Han talar engagerat och eftertänksamt om tecknade serier som litterär uttrycksform. Hans svartvita illustrationer är kraftfulla och omedelbara, och ofta så vackra att de för en oinvigd i alternativseriernas värld lätt för tankarna till bildkonst. Men Yvan Alagbé använder hellre beteckningen grafisk litteratur, för att markera att det är berättelsen som står i centrum.

– Mina serier har en grafisk estetik, och ofta får jag höra att varje bild är som en tavla, vilket jag avskyr. Många ser serierna som en rad fina bilder, men det är helt felaktigt att stirra sig blind på det estetiska. Den här formen av grafisk litteratur har mycket gemensamt med både romanen och poesin, säger han.

Yvan Alagbé föddes 1971 i Paris. Hans mamma är fransyska och hans pappa är från Benin. Efter att ha studerat matematik och fysik bestämde han sig för att i stället satsa på serieskapandet. I dag är han redaktör på serieförlaget Frémok.

Yvan Alagbés alster är så långt man kan komma från den gängse bilden av serieböcker. Berättelserna tränger sig in i den mänskliga naturens mörkaste skrymslen och vrår, där det inte finns annat än lidande och tristess. »Nègres Jaunes«, hans kanske mest kända album, kom ut 1995, och skildrar på ett väldigt direkt sätt hur även de svaga och utsatta kan förtrycka andra människor, som befinner sig ännu längre ner på samhällets statusstege.

– När jag skrev »Nègres Jaunes« hade jag främst filmiska inspirationskällor, framför allt Fassbinder. Även om boken behandlar politiska och sociala frågor handlar den först och främst om den mänskliga naturen, jag ville visa att ingenting är svart eller vitt, och att förtryck kan ta sig olika uttryck.

I det senare verket »Dyaa« skildras relationen mellan två personer som redan är mer döda än levande, taxichauffören Ibrahima som sliter för att kunna skicka hem pengar till familjen någonstans i Afrika, och Martinah, som efter ett misslyckat självmordsförsök då hon kastat sig framför Ibrahimas taxibil kämpar för att finna en mening med livet. Berättelsen kretsar kring hur två människor som drabbats på ett brutalt sätt av folkmordet i Rwanda försöker överleva i utanförskapets Frankrike.

– När jag började med »Dyaa« ville jag från början rita den i samma stil som »Nègres Jaunes«, men ändrade mig när jag insåg att historierna är helt olika varandra och därför kan de varken berättas eller tecknas på samma sätt. Historien i »Dyaa« utvecklade sig efterhand som jag skapade bilderna, även om jag inspirerats av verkliga människoöden.

Yvan Alagbé säger att det är möjligheten att kombinera text och bild som gör serierna till ett så intressant uttryckssätt. Han drar hela tiden paralleller till film och litteratur för att beskriva alternativseriernas natur.

– Även om synen på tecknade serier har förändrats mycket sedan jag började för femton år sedan, så har vi en lång väg kvar innan de uppfattas som riktigt rumsrena. När jag berättar vad jag sysslar med är en vanlig reaktion att fråga vad min superhjälte heter. Många människor, även i Frankrike, är fortfarande av den uppfattningen att tecknade serier är för barn.

Det traditionella tillvägagångssättet för en serieskapare är att utgå från en historia som sedan illustreras. Yvan Alagbé arbetar inte på det viset, utan utgår oftast från en situation, en bild eller en atmosfär, för att sedan arbeta parallellt med både den skriftliga historien och teckningarna. Ofta får bilderna styra berättelsen och inte tvärtom.

– Jag ritar dessutom väldigt snabbt, till skillnad från många serieskapare som pillar med detaljer och kan ta en vecka på sig för att göra en enda sida. I stället ritar jag om varje bild väldigt många gånger, och fokuserar inte på detaljer. I slutändan lägger vi kanske ner samma tid, men tillvägagångssättet skiljer sig åt.

Rasismen och de etniska klyftorna i dagens Frankrike är ett genomgående tema i Yvan Alagbés berättelser. Dels utgår han från egna erfarenheter av hur det är att växa upp med rötter i två olika kulturer, dels inspireras han av vad som händer i samhället. Höstens förortskravaller som skakade landet beskriver han som toppen på ett isberg, det strukturella utanförskapet i Paris förorter är inget nytt fenomen. Även om höstens händelser var ovanligt många och våldsamma, menar Yvan Alagbé att Frankrikes förflutna som kolonialmakt har skapat ett tungt arv som är svårt att frigöra sig från. Han oroas över att det franska samhället har blivit mer polariserat och att de politiker som förespråkar hårdare tag har fått stort stöd bland allmänheten. Han talar med ilska i rösten om alla sorters imperialism, och förutom att kritisera USA: s agerande och invasionen av Irak, ger han sitt eget land en ordentlig känga.

–Det finns en tendens bland många fransmän att utmåla USA som ondskans axelmakt, samtidigt som man förtiger Frankrikes historiska förbrytelser, se bara på hur vi behandlade algerierna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera