F-ordets förbannelse

Minns ni feminismen? Det var inte så länge sedan som den var en av politikens huvudfrågor. En efter en bekände sig partiledarna till f-läran – till och med Bo Lundgren, om än motvilligt. Göran Persson tvingades tillsätta en utredning om kvotering av föräldraförsäkringen. Feministiskt initiativ skulle revolutionera svensk politik. I panik kontrade s och Marita Ulvskog med nätverket Feministas.

I helgen håller de trogna fi-medlemmarna sitt möte. Deras opinionsstöd räknas nu i tiondelars procent. Feministas hemsida hade en ynka person inloggad på sitt debattforum under internationella kvinnodagen. Och det är svårt att minnas att någon partiledare använt ordet feminist nyligen, möjligen i någon bisats. Persson avlivade kvoteringsförslaget på höstens s-kongress. Feminismen är politiskt stendöd.

Vad var det egentligen som hände? Den vanligaste historieskrivningen är denna: Feministiskt initiativ utsattes för en hård granskning. I dokumentären »Könskriget« sade företrädare för kvinnoorganisationen Roks att »män är djur«. Feminismen fick tokighetsstämpel.

Men problemet är djupare än så. Dess grund är oklarheten kring vad själva ordet feminist står för.

Det borde stå för är helt enkelt att kvinnor bör ha samma möjligheter, rättigheter och friheter som män, och ett erkännande av de inte har det i dag. Det är egentligen en del i ett klassiskt demokratiskt jämlikhetsideal.

På pappret är Sverige ett av världens mest jämlika länder. Svenska kvinnor jobbar mer än i nästan något annat europeiskt land. De utgör halva riksdagen. Men bakom parollerna finns en annan realitet. Svensk arbetsmarknad är fortfarande starkt könsuppdelad. I kommuner och landsting arbetar runt 80 procent kvinnor, medan männen är fler i det privata näringslivet och på chefspositioner. Män tjänar fortfarande mer än kvinnor för samma arbete, hur man än räknar.
Detta är svåra problem och för att lösa dem räcker det inte med ett ord. Alla förslag till förändringar kommer att innehålla ett mått av ideologi – och de kommer skilja sig åt, beroende på vilken övertygelse den som svarar har.

Det borgerliga svaret kan vara att få nya snabbväxande företag ger få nya kvinnliga chefer, i synnerhet inom offentliga tjänster, som är stängda för privata entreprenörer.

Det socialdemokratiska svaret kan vara att manliga nätverk dominerar stora delar av näringslivet, en konsensuskultur som kanske måste brytas med kvotering. Kvinnolönerna kan ses som en utmaning för facket.

Den stora symbolfrågan, föräldraförsäkringen, kan ses som en kombination av ekonomi och ideologi. Män som stannar hemma länge med barnen signalerar fortfarande på jobbet att karriären räknas mindre. Det är en förklaring till att 81 procent av utbetalningarna i föräldraförsäkringen 2004 togs ut av kvinnor. Med en förlängning av föräldraförsäkringen som inte är uppdelad mellan män och kvinnor, kommer mammorna att vara borta från arbetslivet ännu längre perioder för varje barn. Om inte pappornas uttag ökar lika mycket sker en inlåsning. Bilden förstärks av att det är okej för kvinnor, men inte för män som vill göra karriär, att vara borta. Men mot detta ställs familjens rätt att själv välja. Det är både ett tekniskt ekonomiskt problem och en fråga om stat kontra individ.

Problemet för feministiskt initiativ är att de talar om feminismen som en överideologi, som raderar den politiska höger-vänsterskalan. I stället för att tala om praktiska lösningar på verkliga problem gömmer man sig bakom f-ordet. Därmed gör man både jämställdhetskampen och människor som vill kalla sig feminister en otjänst. För varför skulle just feminister inte få stå för höger eller vänster, utan buntas ihop bakom en rosa flagg?

Problemet är att fi genom sin exponering snävade in själva begreppet feminism. Frågan hade just blivit något ingen politiker kunde ducka för. Nu blev feminismen åter namnet på något mycket smalare. För Persson och Reinfeldt öppnade fi-debatten en praktisk nödutgång ur besvärliga beslut där en del av opinionen alls inte var redo. Och Fi blev de nyttiga idioterna.

Text:

Toppbild: Leif R Jansson/Scanpix