Fredrik Lindström: Vår inre fripassagerare

Jag har redan tidigare här i Fokus »avslöjat« vuxenvärlden som en sekt. Men det är uppenbart att jag måste gå ett varv till vad gäller detta: vad det innebär att bli vuxen.

Vi tror gärna att människa är något man föds till. Tyvärr är det betydligt mer komplicerat än så. Människa är lika mycket något man lär sig att bli. Det är det som brukar kallas för »vuxen«. Och ju mindre man litar på människan, och ju mer tilltro man lägger till samhället, desto senare i livet anser man att man blir vuxen.

I de flesta av jordens olika kulturer räknas man in bland de vuxna någonstans vid 12–16 års ålder, alltså ungefär när man själv av naturen börjar behandlas som vuxen i det att man blir könsmogen. I det västerländska samhället får man då knappast ens cykla i trafiken på egen hand. Vuxen kan man börja prata om först någon gång efter tjugo och många har problem långt längre fram i livet än så. Och snittåldern på en förstföderska i Sverige ligger i dag på över trettio, i de mest välbeställda innerstadsdistrikten i Stockholm kryper den upp mot fyrtio. Det är vi, inte naturen, som bestämmer när vuxendomen börjar. Och vi bestämmer att det sker sent. Helst en bit upp i medelåldern.

I denna krystade och krampartade fördröjning av myndigheten tror jag det uppstår en komplikation.

Eftersom vi är senkomna vuxna försöker vi göra det ordentligt när det till slut blir av. Vi försöker ta igen lite på karusellen vad vi förlorat på gungorna. Och eftersom vi förnekar den biologiska vuxendomen måste vi snickra ihop en egen, och tar då i ordentligt enligt följande luddiga hypotes: att bli vuxen på riktigt innebär förstås att man en gång för alla gör sig av med barnet man har inuti! Helt och hållet!

Ingenting kan vara felaktigare.

Men tyvärr är hela vårt land fyllt av människor som skäms över sina inre barn och deras barnsliga tankar.

Som känner sig som bluffar i vuxenvärlden eftersom de i hemlighet släpar omkring på ett inre barn, fullt av känslor och naivitet. Och som inte alls beter sig sådär rationellt som vi tror att man bör göra.

Kan de inte få ett statligt och vänligt informativt utskick om att det är precis som det ska vara! Att det är helt normalt att ha en inre, barnslig värld som ingen annan är delaktig i. Var skulle de annars ta vägen, barnen, om de inte finns kvar inom oss när vi blir vuxna? Vart tar plantan vägen när trädet växer?

När man är liten och föreställer sig livet som vuxen så tror man ofta att man då ska vara en helt annan människa. Man har ingen föreställning om att den man själv innerst inne är – barnet – ska få följa med ut i vuxenlivet, vara med på affärsresor, parmiddagar, ta i hand, deklarera, dricka whisky och äta oxfilé och ingå sexuella förbindelser. Hade man vetat det hade man förmodligen varit dödsförskräckt.

Egentligen är det självklart. Vad skulle man annars gjort med det barnet man en gång var? Lämnat det kvar alldeles ensam där i barndomen – »hejdå med dej, ha det nu så bra, nu går jag för jag ska vara vuxen resten av mitt liv!«. Hur skulle det klara sig där alldeles själv? Och hur skulle man ha hjärta att lämna det?

Ändå försöker många outtröttligt. Rädda att bli påkomna håller de sitt inre barn hårt som en isoleringsfånge. Det är ju den vuxne som gått med i den hårt ritualiserade, västerländska vuxensekten. Där framstår ju det inre barnet som en omogen fripassagerare.

Det gäller att inte bli ertappad. Hur orkar man?

Terapier, kurser, orakel, kurer, böcker, bettskena, självkontroll, sprit. Kan inte något statligt verk (vuxna svenskar lyssnar bara på myndigheter) gå ut och förklara att det är okej att ha ett inre barn, till och med fullständigt normalt? Kan inte någon försöka förklara att bara för att man kommer sist in i målfållan, så kan man inte kompensera det med att springa en bit extra?

Text: Fredrik Lindström