Intervju

Jonas Karlsson skriver noveller för att lura sig själv

»Vad kul, han är ju jäkligt speciell«, undslipper sig en kollega när hon får reda på att jag ska luncha med Jonas Karlsson, skådespelaren som synts mest överallt i Sverige de senaste åren och som förra året också debuterade som dramatiker med pjäsen »Nattpromenad«. »Ja, Jonas, han är ju på något sätt en väldigt vanlig kille«, säger en annan person på redaktionen som känner honom sedan tidigare.

Två till synes helt olika uppfattningar om samma människa. Så hur är han egentligen? Är det för att han känns så vanlig som han är uppskattad; att vi som publik kan känna igen oss i hans rollprestationer och tänka att »det där kunde vara jag?« Eller finns det ett annat sätt att se på det här med originalitet och vanlighet?

– Å, det här är verkligen intressant att prata om, säger Jonas Karlsson när frågan förs på tal. Jag är grymt ovanlig kan jag säga, men det sitter i huvudet.

Vi pratar om att vi lever i en tid just nu där människor känner att de måste manifestera sin personlighet och genom sin attityd visa att de är unika. Just konstnärer upplevs ofta som väldigt speciella. De ska gärna vara lite egna och kufiska för att det ska kännas riktigt. Men kanske är det en allmän missuppfattning; att det här som är så speciellt med människors personligheter på något sätt måste manifesteras i en massa yttre uttryck?

– Jag tror att man ofta blandar ihop originalitet och personlighet med vissa förutbestämda attribut och poser. Ungefär som att man förutsätter att en kille med basker skulle vara konstnärlig.

Det är alltså, för att använda ett slitet utryck, på insidan vi är speciella. Samtidigt som många desperat tycks skrika ut att de minsann går sin egen väg i livet.

– Alltså, det är ju väldigt populärt i dag att säga att man gör sin egen grej. Samtidigt är det ju väldigt få som gör det. Och de som gör det ser inte ut sådär, det tar sig inte de uttrycken.

Jonas Karlsson berättar om en resa till Spanien nyligen där han gick förbi en högstadieskola och tänkte att eleverna han såg var precis i den åldern där de börjar hitta sig själva och gärna vill visa att de är egna individer.

– Samtidigt finns det ingen grupp människor som ser så lika ut, över hela världen, som just de, skrattar han. Lite grann är det så även i samhället … ja, jag kan inte riktigt hålla ihop det här.

Nej, vi har båda lite svårt att hålla ihop diskussionen. Delvis eftersom vi sitter mitt i sorlet på Gondolen i Stockholm och samtidigt som vi pratar ska försöka forcera svårskuren kalvkorv, men också för att vi pratar om något svårfångat. Samtalet tangerar nämligen frågan om vad det egentligen är som gör att vi känner igen oss i viss konst och vad det är vi känner igen.

– Jag brukar ofta tänka om mina roller att jag skulle vilja att publiken sa: »Ja, det kunde ha varit jag.« Utan att de för den skull löser mysteriet.

Det är mysteriet med oss människor han syftar på, snarare än om vem som är mördaren. Nyligen spelade han Erik XIV på Stadsteatern i Stockholm, i en tolkning som just lämnade ett intryck av att den mytomspunne kungen, trots sin säregna livssituation, var en rätt vanlig kille. Men det var inte för att Jonas Karlsson slipat ner kanterna kring sin rollfigur, utan snarare för att han hade lyckats plocka fram det som var speciellt och unikt med den maniska, paranoida och olyckliga Erik. Och eftersom vi själva är fyllda av liknande konflikter och motsägelser kunde vi känna igen oss.

– Det finns ingen anledning att för­minska sig eller göra sig mindre speciell än vad man är. Jag tror att vi alla är väldigt säregna och det är väl kanske därför jag inte känner att jag behöver sticka ut som person. Samtidigt tror jag också på att vi har mer som förenar oss än vad som skiljer oss åt.

Därför är han ovillig att definiera både sig själv och sina rollfigurer. Det är som att det skulle förta någonting och göra det mindre spännande.

– Jag vill inte känna att så här är jag, att jag är en sån och sån. Det är samma sak när jag närmar mig mina roller.

Att han har börjat skriva hänger ihop med denna hans önskan om att hela tiden vara ny.

– Jag tror att det nog är lätt att bara gå där på teatern och göra sin uppgift och sitta och gnälla i kantinen. Så jag har varit så illa tvungen att variera mig för att känna att det var kul.

Även i skrivandet återkommer strävandet efter förnyelse, efter att inte lösa det där mysteriet. Just när han känner att han har fått grepp om vad det handlar om och ser ett sorts mönster, då grips han av en sorts motvilja och gör något annat i stället. Som att skriva noveller.

– Jag har aldrig skrivit så mycket noveller som jag gör nu. Så jag tänker att om man ska skriva en riktigt bra pjäs så kanske man ska bestämma sig för att skriva ett gäng noveller, för att lura sig själv.

Efter vår lunch får jag ett mejl från Jonas Karlsson. Där skriver han att han kommit att tänka på ett uttryck som han tycker ganska väl sammanfattar den diskussion vi har haft. Det lyder: »Jag är som din granne och din granne är som ingenting du sett förut.« Kanske har han kommit på det själv, kanske inte. Han vet inte riktigt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera