Kultur

Det inlåsta kulturarvet

Offentligt ägda böcker och konstverk ska bli enklare för allmänheten att ta del av. Men de senaste årens skärpta upphovsrätt försvårar spridningen av kulturarvet.

Där hon sitter vid sitt skrivbord på Moderna museet i Stockholm är hon överallt omgiven av det vi brukar kalla kulturarvet. Om Marie Forsell lyfter blicken från datorn kan hon genom fönstret vila blicken på Nordiska museets renässansfasad tvärs över vattnet. Under en kaffepaus kan hon slinka in i någon utställningssal eller konservatorsateljé och begrunda till exempel en Matisse. Kulturarvet är också vad hon arbetar med. Moderna museet har som ambition att lägga ut bilder av sina samlade verk i en databas som ska göras tillgänglig över Internet. För att få göra det krävs upphovsrättsinnehavarens tillstånd och det är här Marie Forsell kommer in i bilden.

Hennes enda uppgift består i att spåra upp och kontakta de personer - oftast konstnärerna själva eller deras efterlevande - som har upphovsrätten till de verk som ska läggas ut. Det är ett detektivarbete vi pratar om.

– En sak är att hitta nu levande konstnärer som bor i Sverige och som finns med i Eniro. Det är en annan sak att hitta en person som heter något som Carlos Sanchez, född i Venezuela, död i Uruguay 1953. Nu finns det ju ingen som heter just så, men så ser spännvidden ut i mitt arbete, säger hon.

Varför sitter en person inne på konservatorernas kontor och fyller sina dagar med detta tidsödande spårande? Eftersom upphovsrättsreglerna kräver det. Under de senaste tio åren har det skett en skärpning av lagstiftningen. Bland annat har den tid som upphovsrätten gäller förlängts från femtio till sjuttio år efter upphovsmannens död och möjligheterna att kopiera digitala och skriftliga verk för eget bruk har minskat. Bilden av en hel generation musiknedladdare har målats med breda penseldrag i debatten. Det är de som är hotet, de som ska stoppas. Att upphovsrätten inte bara begränsar mp3-filernas virtuella förökning utan också spridningen av offentligt ägda böcker, konstverk och fotografier med mera, är mindre uppmärksammat.

Marie Forsells tjänst är finansierad genom pengar från regeringens Accessprojekt, som ska vårda, bevara och tillgängliggöra olika kulturinstitutioners samlingar. Det finns alltså en uttalad ambition att göra det enklare för allmänheten att ta del av den sköna värld som finns samlad innanför väggarna i landets museer, bibliotek och arkiv. Målet ska bland annat nås genom den typ av digitalisering som Moderna museet sysslar med och som även pågår på många andra håll i landet. Samtidigt sätter upphovsrätten gränser för möjligheten att använda ny teknik för att göra verken mer lättillgängliga. Vilket den inte hade behövt göra. Regeringen hade kunnat införa ett undantag i den nya upphovsrättslag som kom under 2005, vilket hade möjliggjort för bibliotek och museer att lägga ut digitala dokument lokalt. Hågade personer hade då kunnat ta del av verken på institutionernas egna datorer. Undantaget genomfördes inte.

Å ena sidan vill alltså regeringen att det ska bli lättare att ta del av de kulturella godsaker som staten äger. Å andra sidan försvåras detsamma genom upphovsrättslagstiftningen.

För Kungliga biblioteket i Stockholm innebär det att arbetet med att tillhandahålla sina samlingar i digital form nu blir en långdragen process.

– Vi får börja med att digitalisera det som redan är fritt, det vill säga i de fall där upphovsmannen varit död i mer än sjuttio år, säger verksjuristen Susanna Broms. För de övriga verken kommer vi att bli tvungna att sluta avtal, antingen med upphovsrättsorganisationer eller individuellt med författarna, i den mån det överhuvudtaget går.

Susanna Broms får förfrågningar från flera olika upphovsrättsorganisationer som vill sluta sådana avtal. Problemet enligt henne är att det inte riktigt går att veta vilken täckning ett avtal får, eftersom det är svårt att överblicka vilka författare och verk som representeras genom de olika organisationerna. Såklart är det också en fråga om pengar.

– Vi har inga medel avsatta för att betala. Och vi kan inte se att det skulle spela någon roll om de verk vi redan äger finns hos oss i digital eller skriftlig form. Frågan är om upphovsmännen verkligen lider ekonomisk skada av att vi digitaliserar.

Just det sistnämnda var utgångspunkten för att den nya lagen blev som den blev. Regeringen slog på knarrande propositionssvenska fast att ett undantag riskerade att bli ”alltför ingripande för upphovsmännen”.

Catharina Ekdahl, förbundsjurist på Svenska fotografers förbund, delar inte Susanna Broms uppfattning att det inte spelar någon roll om verk visas i digital eller fysisk form.

– Digitalisering innebär ett tillgängliggörande på ett annat sätt än tidigare. Då måste upphovsmännen för det första bli tillfrågade och för det andra bli ersatta. Men jag är övertygad om att frågan skulle gå att lösa om museerna och biblioteken förde en ordentlig dialog med upphovsrättsorganisationer, vilket än så länge inte verkar ha skett.

Under tiden fortsätter Marie Forsell sin jakt på obskyra släktingar till konstnärer världen över. Hon googlar, hon ringer, hon letar. Hennes tjänst är på 60 procent och under det första året som hon jobbat har hon fått tag på ungefär hälften av alla på hennes välfyllda lista. Totalt ska ungefär 3 500 av de 5 000 konstnärer som är representerade i Moderna museets samlingar spåras upp. De resterande är anslutna till BUS, bildkonstnärernas upphovsrättsorganisation i Sverige. Ingen av konstnärerna får någon ersättning för att deras verk läggs ut i databasen och det är ytterst få som inte vill vara med.

– När jag ringer undrar vissa om det är ett skämt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera