Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Längtan efter mångkultur

Det är illa ställt med månfalden på landets teaterscener. Men nu sjösätts en tävling för att hitta dramatik med annat perspektiv än det helsvenska.

Bekymrad politisk korrekthet som förvandlar invandrade scenkonstnärer till blattealibin? Eller nödvändiga grepp för att komma tillrätta med en scenkonst som alltför länge varit kritvit och helsvensk? Så fort någon gör ett kulturprojekt som inbegriper ett etnicitetsperspektiv blir känslorna heta och debatten förvandlas till ett ställningskrig.

I botten finns fakta som visar att just kulturvärlden är allra sämst i samhället på integration. Frågan är hur man kommer till rätta med det.

Mångkulturåret, som nu pågått nästan halva sin tid, har dragit i gång långt fler animerade diskussioner än vad det hittills visat sig i konkreta satsningar. Men kanske kan det just därför bidra till att läget förändras – även negativa reaktioner gör ju att frågan kommer upp på dagordningen.

Samtidigt som Mångkulturåret pågår har några av landets veteraner när det gäller att ha en mångkultursyn på teater gått samman i ett projekt för att få fram dramatik med ett annat perspektiv än det helsvenska. Fokus träffade några av de involverade i dramatikertävlingen »Nya pjäser, – nya världar« för att prata mångkultur och scenkonst.

240 bidrag skickades in till tävlingen som uttalat sökte efter dramatik med ett invandrarperspektiv. Sex av dem har nu valts ut och en av dem, »My nation« om terrorism och ödslighet, är skriven av Susanna Mehmedi som redan tidigare debuterat som dramatiker för Radioteatern. Hon är lite dubbel till »Nya pjäser, nya världar«.

– Det behövs faktiskt göras något och sådana här projekt gör att man slutar kvotera in vita medelklasspjäser. Samtidigt kan det kännas lite konstruerat. Folk suckar lite åt frågeställningen. Men min pjäs behandlar inte alls hur det är att vara invandrare i Sverige, så jag blev positivt överraskad över att den valdes ut. Där kom mina fördomar på skam.

Projektets initiativtagare Dritero Kasapi är också konstnärlig ledare för Gottsunda Dans & Teater i en invandrartät förort i Uppsala. Han kände att han, inte minst med tanke på sin publik, behövde nya berättelser. Han letade först genom de vanliga kanalerna, sökte de saknade perspektiven och livsödena på olika teaterförlag, men fann dem inte.

– Ska man då vänta tills de kommer till förlagen, eller ska vi luska fram de här berättelserna?

Luska fram förstås, tyckte Dritero Kasapi som tidigare gjort något liknande i Balkan och vet att det är möjligt.

Vad hoppas du att det här ska ge?

– Överraskningar. Det finns så många berättelser och erfarenheter i förorter som Gottsunda som både har en stor betydelse för de som bor där men också är så pass universella att de kan kommunicera med en större publik också. Där finns möjligheten att skapa en dramatik som inte bara är en bekräftelse av gettot.

– De pjäser som finns som handlar om invandrare i Sverige är nästan alltid problematiseringar och inte livsberättelser – sådant som är skrivet av invandrare men inte behandlar immigration med ett enda ord finns inte, inflikar regissören Edward Buffalo Bromberg.

Då blir det lätt en förenklad bild av »de andra«.

– Det blir konstgjord andning när drevet av svenska författare ska ut i förorten. Berättelserna får inte leva av sig själva, säger Susanna Mehmedi som ser ett problem med att frågor om etnicitet får så stor vikt.

– Allt som har med invandrare att göra är pk-märkt, suckar Dritero Kasapi.

Och alla är rädda för det politiskt korrekta, inte minst den finkulturella världen som gärna vill se konstnärliga kvalitet som något som står över både kön och etnicitet.

– Vi lever ständigt med problemet att uppfattas som politiskt korrekt när det egentligen handlar om ett konstnärligt sökande, säger Tomas Bokstad från kulturföreningen Intercult.
Men hur undviker man då att de dramatiker som valts ut i »Nya pjäser, nya världar« inte ses som just politiskt korrekta alibin som lyfts fram främst för att de är invandrare?

– Det enda man kan göra är att göra så jäkla bra konst som möjligt ur det här perspektivet. Sedan får man försöka ignorera alla hindren som uppstår: synen på politisk korrekthet och andras blickar på ens projekt, säger Tomas Bokstad och fortsätter:

– Den vanliga dramatikern, den vite dramatikern, är osynlig och ses inte som ett subjekt men är egentligen alltid det. Genom att byta perspektiv och berätta andra historier förändrar man maktbalansen i berättandet.

Och när människor berättar själva om sina egna erfarenheter glider man ur exotismens fälla, menar Dritero Kasapi.

– Exotism är en förenkling av de kulturella koderna. Men när man ser det inifrån, om du berättar din berättelse, då blir det inte exotiserande. Då kommer alla färgerna fram, utan förenklingar.

Vad säger ni om argumentet att konstnärliga kvalitet ska gå före den etniska mångfalden?

– Skitsnack. Det är så bekvämt att sitta och säga att de här standardiserade värderingarna vi har är kvalitet. Det handlar om vem som har makt i kulturvärlden. Om det kommer något nytt som ses som kvalitet tappar det som i dag ses som kvalitet sin makt. Och vem har makten?

Medelålders vita män som har 30 års erfarenhet av teater i Sverige, säger Dritero Kasapi.

Hur länge behövs sådana här projekt?

– Jag hoppas det är sista gången, säger Dritero Kasapi.

– Det tar lång tid, det här är bara början, säger Edward Buffalo Bromberg.

Dramatiska institutet har tagit in en dramatiker med utländsk bakgrund på 20 år. Det handlar också om att teatrarna vill dra publik. Man försöker tillfredsställa en vit medelklasspublik med vita medelklassberättelser. Nu finns ett kommersiellt krav på teatrarna att attrahera en annan publik.

– Men man får inte glömma att det finns en genusaspekt också av det mångkulturella. Det är väldigt ofta unga mäns berättelser från förorten som kommer fram, säger Susanna Mehmedi.

Samtidigt som Mångkulturåret initierades arbetade den statligt tillsatta Kommittén för en jämställd scenkonst med ett betänkande som nu lagts fram. Teatern ställs inför krav både på ökad jämställdhet och ökad etnisk mångfald.

Hur mycket konkurrerar genusfrågan med mångfaldsfrågan just nu?

– De konkurrerar onödigt mycket. Man måste ta in både och, annars ser man inte hela bilden, tycker Tomas Bokstad.

– Kulturpolitiskt tror jag att när man driver genusfrågan ska man se till att ha mångkulturperspektiv och när man driver mångkulturfrågan ska man ha genusperspektiv, men det finns en risk att man driver allt under ett stort paraply av mångfald och då får man problem.

Alla frågorna har olika förutsättningar, säger Dritero Kasapi.

Trots att Teatersverige än har långt kvar till verklig etnisk mångfald så finns det goda förutsättningar, menar Tomas Bokstad. Just för att vi är ett så pass nytt invandrarland och genomgått så stora förändringar på så kort tid kan det här uppstå verkliga kulturmöten och spännande blandningar. Och det är alldeles nödvändigt att det sker.

– Det är enda sättet för teatern att inte bli en marginaliserad konstform.

– Just nu finns många vita kvinnor i 50–60-årsåldern som går på teater. Men snart försvinner de och om man inte gör något så sitter man där om 20 år med tomma salonger, säger Dritero Kasapi.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera