Polens nya skräckkabinett

Text: Peter Johnsson

»Det som i dag sker är en urholkning av demokratin i Polen och jag kommer att göra allt som står i min makt för att motsätta mig detta.

Det säger ingen mindre än Tadeusz Mazowiecki. Han var mannen som 1989, efter kommunismens fall i Polen, blev Östeuropas förste icke-kommunistiske premiärminister. Han är en av landets mest respekterade statsmän, känd för att välja sina ord med omtanke. Nu använder han medvetet hårda uttryck.

Det var i höstas som högerpartiet Lag och Rättvisa under ledning av Jaroslaw Kaczynski vann valet till det polska parlamentet sejmen. En månad senare vanns presidentvalet av Jaroslaws tvillingbror Lech Kaczynski, från samma parti. De båda tvillingarna lovade sociala förbättringar och en moralisk upprustning. Trots enorma framsteg sedan 1989 och en ekonomi som förstärkts de senaste åren så präglas Polen fortfarande av stora sociala klyftor och en växande korruption.

Men politikerna i Lag och Rättvisa har en mer långtgående retorik där Polen de senaste 17 åren beskrivs som styrt av ett »nätverk«. Deras anklagelser handlar inte bara om enskilda affärer och misstänkt korruption utan riktas mot de flesta som styrt landet sedan kommunismens fall. Till »nätverket« räknar de större delen av landets massmedia och en icke definierad del av landets finansvärld.

En parlamentarisk rättskommission som tillsattes i förra veckan och som totalt domineras av regeringen skall nu undersöka allt som skett inom det polska bankväsendet de senaste sjutton åren. I praktiken handlar det om en politisk regeringskommission som ska granska den polska samhällsomvandlingen sedan kommunismens fall.

Från början var det tänkt att konservativa Lag och Rättvisa skulle regera tillsammans med liberala Medborgarplattformen, men de lyckades aldrig enas. I sju månader styrde i stället Lag och Rättvisa landet med en minoritetsregering under ledning av teknokraten Kazimierz ­Marcinkiewicz med partiets ledare Jaroslaw Kaczynski som den dirigerande kraften bakom kulisserna. Till slut krävdes dock en majoritetsregering. Det var då Polen fick en regeringen där populistiska Samoo­brona (Självförsvar) och det nationalistiska katolska Familjeförbundet togs in i regeringen. Dessa partiers ledare – ­Andrzej Lepper och Roman Giertych – fick inte bara varsitt departement att leda utan blev också båda vice premiärministrar.

Denna regering har utnämnts till »den största politiska förändringen i Polen sedan 1989« av veckotidskriften Polityka.

Den ene av de nya koalitionsbröderna, Roman Giertych, som nu är landets skolminister, började sin politiska karriär på 1990-talet med att bilda en extrem nationalistisk ungdomsorganisation, Allpolska Ungdomen. Medlemmar med rakade huvud ur denna organisation blockerade så sent som i höstas en demonstration för sexuell jämställdhet i Warszawa med rop om att de homosexuella borde skickas till gaskamrarna.

Den andre koalitionspartnern Andrzej Lepper har ett antal fällande domar bakom sig. Hans bana började med en personlig konkurs.

– Vi vet detta, men det är det pris vi måste betala för att kunna bilda en stabil regering, säger landets inrikesminister till Fokus samma dag som regeringskoalitionen undertecknas.

– Det synes som politikerna i Lag och Rättvisa vill åt makten för maktens egen skull, lyder Tadeusz Mazowieckis kommentar.

Mazowiecki hade med ålderns rätt tänkt gå i politisk pension. Men för någon månad sedan bestämde sig han för att hålla ett varnande tal inför ett fullsatt auditorium i universitets aula i Warszawa. Hans kritik riktas mot att hänsyn inte tas till oppositionens rättigheter i det parlamentariska arbetet och mot strävan efter politisk kontroll över statsägd tv och radio.

Populism och nationalistiska tongångar speglar ett allt starkare misstroende hos väljarna för de folkvalda institutionerna. medan över åttio procent av väljarna hade förtroende för sejmen i början av 1990-talet, säger sig i dag bara var tionde väljare lita på sina folkvalda.