Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Borderland

Ett emotionellt ödelandskap med borderlinestörning. Så ser bilden av änglarnas stad ut i den amerikanska litteraturen.

New York är en smältdegel. Allting är större i Texas. Men Los Angeles är så ytligt. Helgturisten, medelamerikanen och europén som aldrig varit där tenderar att fälla samma omdöme. Om vi antar att det alla menar med »ytligt« är att fästa liten vikt vid relationer till andra människor, ligger det då något i klichén?

Tittar man på författare som vid olika tillfällen personifierat Los Angeles verkar det onekligen så. Joan Didion, Bret Easton Ellis och Bruce Wagner har alla använt LA som scen för sina romaner. De skildrar samma fenomen: en stad som verkar lida av personlighetsstörningen borderline. Los Angeles målas upp som ett emotionellt ödeland på gränsen mellan verklighet och galenskap, befolkat av människor som inte kan komma varandra nära men är livrädda för att bli lämnade ensamma och glömmas bort. De shoppar, knarkar och har sex med samma likgiltighet, eller då och då desperation. Men det har nästan slutat göra ont när de skär sig och pesten som drabbar hög som låg är tomhet. Känslan av att känna ingenting.

Joan Didion skildrade 60-talets Los Angeles i essän »The White Album« och med romanen »Lagt kort«. I »The White Album« beskriver Didion tiden kring Tate/Bianca-morden då Charles Manson-sekten mördade bland andra regissören Roman Polanskis gravida fru Sharon Tate. När ondskan slår till ett kvarter bort i det ljuva liv Didion och hennes vänner tycker de borde leva, är ingen egentligen förvånad. För byn där mordet begicks var aldrig idyllisk, grannen aldrig helt normal. »Lagt kort« skildrar tomheten modellen-nu-skådespelerskan Maria upplever medan hon ser tillbaka; ett förfallet äktenskap, dysfunktionella relationer, en traumatisk abort och dotterns tragiska öde. ( »Why do you say those things? Why do you fight?. He would sit on the bed and put his head in his hands. »To find out if you’re alive.«)

I Marias Hollywood finns ingen godhet eller ondska, bara kall hänsynslös likgiltighet. Ett sinnestillstånd som även råder i Bret Easton Ellis romaner. Genombrottet »Noll att förlora«, skandalomsusade »American Psycho«, den mest välskrivna »Angivarna«, collegesatiren »Lustans lagar« och odyssén genom 90-talets kändiskultur som han gjorde i »Glamorama«, skildrar tre variationer av karaktärer: de sadistiska psykopaterna, de distanserade, nollställda som flyter omkring oberörda samt de utnyttjade, självdestruktiva. Gemensamt för dem alla är att de är totalt själviska. Inte förrän mot slutet av hans femte roman »Lunar Park«, där karaktären Bret Easton Ellis flyttar till Los Angeles och lever förortsliv med fru och barn, kommer den första varma känslan (»family gives you hope«).

»Noll att förlora« kom ut i början av 80-talet och skildrar rika amoraliska LA-ungdomar som uttråkat tittar på MTV och knarkar, lite som ett »Beverly Hills 90210« efter mörkrets inbrott. I »Angivarna« återvänder Easton Ellis till LA. Det är fortfarande 80-tal, folk bär Ray Ban Wayfarer-glasögon, läser GQ, skämtar om etiopier (vad är etiopier? undrar den minderåriga flickan som en kille som lever som vampyr tar hem och suger blod från) och lyssnar på Soft Cell. I »Lunar Park« är kapitlen döpta till ödesdigra namn som »the dinner party«, »parents/teacher-night« och »the kids«. Tonårspojkar försvinner och folk är rädda för socker. (»Varför äter du ditt godis sådär raring?« frågar Bret sin lilla styvdotter som slängt huvudet bakåt och skakar ner sina Skitters i halsen »För det är så mamma gör när hon är i badrummet.«) Det närmaste engagemang någon kommer är att uttrycka illamående över sin omgivning.
Los Angeles är ett klassamhälle där beteckningarna är A, B och okänd. Bruce Wagner beskriver briljant dramat i den värld där de första två lever. I Wagners romaner, »Force Majeure«, mobiltelefontriologin »I’m Losing You«, »I’ll Let You Go« och »Still Holding« samt »The Chrysanthemum Palace« går riktiga stjärnor ut och in i bild. Steve Martin kan komma till en begravning med Joyce Carol Oates vid armen. I »The Chrysanthemum Palace«, Wagners senaste, är referenserna 2000-tal, men temat universellt: de förödande effekterna av att växa upp som »barn till …«. Här skildrar Wagner den kanske grymmaste ytligheten: när kärleken och bekräftelsen från världen blivit så stor att kärleken och bekräftelsen från och till ens barn blir av liten betydelse. Därmed blir också barnens historier ett billigt pris för intressant litteratur, det sistnämnda uppskruvat till ofattbar grymhetsnivå i »The Chrysanthemum Palace«.

Huvudpersonerna i romanen är en trio »som bidrar med nog material att göra psykoanalys trendigt igen«. Berättaren Bertie växte upp på Mulholland Drive, hans far producent bakom en massiv tv-succé. Clea är dotter till en nu död filmstjärneikon, Thads far en sadistisk litterär gigant. Oförmögna att odla i någon annan fåra än den som plogats av deras föräldrar, blir grunden för deras vänskap det gemensamma Sisofys-uppdraget att skapa sig en känsla av värde. Branschnätverkande sker på Alcoholic Anonymous-möten, »Emmylös« är ett adjektiv och när någon försvinner är »överdos« de andra tänker på först.

Los Angeles kan onekligen vara en horribel plats, fylld av ångest orsakad av mänsklig separation. Till socialdarwinismen adderas platsens fysiska storlek. LA sträcker ut sig över 1 200 kvadratkilometer och när människor har möjligheten att sprida ut sig, tenderar de också att göra det. Särskilt då i en stad där den enes död är den andres genombrott. Men det går också att få den här upplevelsen av Los Angeles: solen skiner varje dag över poolen bakom verandan där fantastifulla, kreativa (och vackra) människor har all tid i världen att socialisera med sina vänner för de lämnade jobbet klockan sex. En stad fylld av fascinerande personligheter och talang. Mulholland Drive är väldigt vackert. Och man får inte glömma: stor stad, många historier.

Bret Easton Ellis roman »Lunar Park« kommer på svenska i oktober.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera