Kultur

Gratisreformens baksidor

Publiken strömmar till, men de små museerna tvingas dra ned på utställningsverksamheten. Fokus har synat konsekvenserna av de slopade entréavgifterna.

Gratis är gott när det gäller museal konsumtion. Sedan beslutet om att slopa inträdesavgiften på ett flertal statliga museer för ett och ett halvt år sedan har samlingarna inte behövt stå och samla damm. Människor har kommit i stundtals överväldigande mängder. Det har pratats om publik­succé. Det har pratats om nya besöksgrupper. Kulturdepartementstjänstemännen har suttit och myst förnöjt.

– Besöksstatistiken blev väsentligt bättre under 2005, säger Sten Månsson på Statens kulturråd.

För många museer handlade det om en fördubbling och för vissa mer än så.

Det är de tunga bjässarna som staten pytsar ut pengar till, som Moderna museet, Nationalmuseum och Naturhistoriska. Men det är oftast bara entrén till samlingarna som är gratis. Enskilda storsatsningar som Modernautställningen 2006 på Moderna museet och Stig Lindberg-utställningen på Nationalmuseum kostar fortfarande pengar. Det gör det också att gå och titta på det stolta monumentet över svenskt skeppsbyggande, regalskeppet Vasa. På Vasa­museet är 90 procent av besökarna utländska turister, och deras nöjen såg inte politikerna någon anledning att subventionera.

För andra, mindre ­museer som inte omfattas av reformen har konkurrensen blivit tuffare.

– Vi kände oss lidande, säger Hans Öjemyr som är avdelningschef på Stockholms stadsmuseum. Under det första halvåret 2005 sjönk våra besöks­siffror med ungefär 20 procent. De som kom hit förstod inte skillnaden mellan statliga och kommunala museer och trodde att det skulle vara gratis här också.

Under sommaren 2005 satte sig så ledningen för Stadsmuseet ned och beslutade att införa fri entré även de. Besökarna började komma tillbaka och ökningen hittills under 2006 är 60 procent jämfört med förra året.

– Vi får delvis kompensation från Stockholms stad för de uteblivna intäkterna, men inte fullt ut.

Så budgeten har blivit sämre, vilket har lett till en mer begränsad utställningsproduktion.

Andra museer har också sett sina besökssiffror sjunka. Kulturhuset och Medeltidsmuseet i Stockholm har känt sig nödgade att införa fri entré på sina utställningar, liksom Upplandsmuséet i Uppsala.

Alla statliga museer omfattades inte av gratisreformen, som till exempel Tekniska museet i Stockholm. Enligt museidirektören Anne Louise Kemdal var den enda förklaring som kommit från kulturdepartementet att »pengarna inte räckte till«. Hon tror inte att det är det enda skälet.
– Regeringen har inte velat prioritera Sveriges industriella och tekniska historia. Pengar anslås till sådant som Gustav III:s samlingar på Nationalmuseum eller minnen från amiraler och generaler på Armémuseum. Att bevara minnet av dem som byggt upp det moderna, industriella Sverige är inte lika viktigt. Jag tycker att det är underligt och jag förstår heller inte hur det ligger i linje med socialdemokratisk politik.

Gratisreformen på museerna är en av de få kulturpolitiska frågor där det finns en tydlig skillnad mellan partierna. Den borgerliga alliansen motsätter sig de fria inträdena. Tar de makten i höst är det slut på gratis museibesök för alla över 18 år.

– Vi tycker att det ska vara neutralt i konkurrenshänseende. Om vissa museer är gratis medan andra kostar pengar blir de senare lidande, säger Kent Olsson, moderaternas kulturpolitiske talesman.

Gratisinträdet var förra kulturministern Marita Ulvskogs skötebarn. Förslaget fanns med redan i hennes programförklaring 2001. Utgångspunkten var att det redan gjorts stora grundinvesteringar när de statliga museisamlingarna byggdes upp. De relativt små summor som biljettintäkterna stod för sågs mest som onödiga hinder för människor att ta del av vad de redan betalat för. Reformen genomfördes utan att eventuella effekter utreddes i någon större utsträckning och Anne Louise Kemdal är kritisk till att branschen inte blev bättre tillfrågad.

– En långsiktigt viktigare satsning hade varit att skjuta till pengar för att höja ­kvaliteten på samlingarna, menar hon.

Som det är nu går pengarna i stället till toalettpapper och skurmedel. En ytterligare konsekvens av reformen är nämligen de merkostnader som följer med ett kraftigt stigande besöksantal. Mer resurser krävs för att kunna sköta städning, säkerhet och den pedagogiska verksamheten. Redan strax efter reformens införande förra året sade Arkitekturmuseet upp var fjärde anställd på grund av ökade kostnader för bland annat bevakning och städning. Vissa museer införde också mindre entréavgifter för att de ansåg att de långa köerna var ohanterliga.

– Vår uppfattning är att den här reformen är underfinansierad, säger Sten Månsson på ­Kulturrådet. Kringkostnaderna har det inte tagits särskild hänsyn till. Framför allt känner muse­erna ett behov att förstärka sin pedagogiska personal med fler guider.

Den politiska ambitionen var inte bara att besöken skulle bli fler. Som så ofta när det gäller kulturpolitik var tanken att nå nya publikgrupper. Kulturarvet skulle komma fler till del än bara den medelålders välutbildade medelklassen. I någon mening verkar det ha lyckats.

– Vi har gjort en publikundersökning på åtta av museerna. Ungefär 58 procent av dem som svarade uppgav att de var förstagångsbesökare, säger Sten Månsson.

Enligt honom verkar det också som att det inte bara varit den gamla stam­publiken som gått till fler ställen, utan att det också tillkommit nya besöksgrupper.

– Däremot är det svårt att just nu ange de precisa siffrorna när det gäller den ­aspekten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera