Krönika

Herman Lindqvist: Den verkliga nationaldagen

Midsommaren är här och då tillåts varje svensk blomma ut i all sin svenskhet utan de minsta påhopp från extremliberalerna på DN:s och Expressens kultursidor. Midsommaren är som bekant Sveriges naturliga nationaldag, den enda dagen då svenskheten inte ifrågasätts.

Svenskhetsdebatten bryter däremot alltid ut kring 6 juni. Det är bara i Sverige som invånarna just kring själva nationaldagen själva häftigt debatterar, ifrågasätter och förnekar sig själva.
Vad debattanterna inte är medvetna om är att det mest svenska av allt är att ifrågasätta sin egen identitet. Ingen finne undrar vem som är finne egentligen, ingen fransman eller amerikan heller. De vet vilka de är. Bara svensken förnekar sig själv.

Ändå finns det få som han. Svensken möter naturen med påslagna varselljus, skyddshjälm, flytväst, mobiltelefon i den ena fickan och allergitabletter i den andra. Han går i strumplästen inomhus. Han kommer alltid i tid. Nykter är han, blyg intill stumhet, ända tills sångtexterna delas ut. Då kan han i alla fall humma med i sången och om dryckerna är många kan han till slut försöka få den mest skeptiska spanjor för att inte tala om thailändska barflicka, att förstå finesserna med Taube, Bellman och den svenska sommarkvällen.

Han är snäll och hygglig och som folk är mest och retar sig på alla dem som sticker upp och tar för sig. Svenskens kväll på krogen på semesterorten är katastrof om han får ett bord med andra svenskar vid bordet intill. Svensken ser sig själv sällan som turist. Turister är alla andra, i synnerhet tyskar och asiatiska horder med guidevimpel i spetsen.

En svensk blir skräckslagen om en främling i bussen slår sig ner intill honom. Skräcken övergår i panik om främlingen dessutom börjar prata. Tänk om jag måste svara honom, tänker svensken, och sen måste jag kanske prata hela vägen!

Det kan vara samme svensk som får ångest inför blotta tanken på att hålla talet för värdinnan, men som vid en plötslig elektronisk trudelutt i fickan utan en sekunds tvekan rycker upp sin mobil och med hög röst mitt bland fullkomliga främlingar på bussen eller tunnelbanan högljutt redogör för gårkvällens alla strapatser och bravader, avslutad med en detaljerad rapport om dagens hälsotillstånd, ända ner till magens och övriga organs funktioner.

Han avskyr konflikter och undviker alla som har avvikande åsikter. Han kollar först att ingen granne står i trappan, innan han själv går ut. Han tiger i hissen. Han hälsar inte då han kommer in i en affär. Han vet var dosan med nummerlapparna hänger.

Ju längre bort från hemlandet han kommer, desto större patriot och talesman för Fosterlandet blir han, övertygad om att Sverige på alla sätt är det bästa landet i världen, ett land som ligger i framkanten på alla områden. Ändå var det han som gnällde på det mesta då han var hemma.
Svensken äter numera mat från alla exotiska kök, men på midsommarafton ställer han fram samma sill, köttbullar, Jansons frestelse och annat som han åt i påskas och i julas. Dryckerna är i alla fall exakt de samma. Huvudsaken är att han får äta utomhus. Det är det mest svenska av allt. Så fort tjälen gått ur trädgårdsstolarna sitter han där och äter. Om han så ska ha jacka, mössa och vantar på sig. Måste man äta inomhus och är det kväll äter man helst i mörker. Alla elektriska lampor är släckta. Ju mörkare desto festligare, anser svenskens fru.

Sådan är han, svensken. Naturligtvis inte du. Men dom andra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera