Carl Tham: »Du, jag är inte i hetluften längre«

Text: Therese Larsson

Carl Tham, före detta socialdemokratisk utbildningsminister, mångårig chef på Sida, före detta chef för Olof Palmes internationella center, folkpartistisk energiminister och nu före detta ambassadör i Berlin, sitter och funderar på min fråga om vad det egentligen kommer att innebära att bli pensionär. Att gå från hetluften till att låta dagarna vara oskrivna blad. När jag säger hetluft skrattar han till.

– Du, jag är inte i hetluften längre. Det går inte att jämföra ambassadörslivet med att vara statsråd. Man har ingen makt, och det är verkligen inte så att man sliter ut sig, även om det är klart att jag har ansvar för en hel ambassad. Fast det är inte så betungande. Det har mest varit roligt, fortsätter han. Men visst, det ska bli trevligt att disponera sin tid lite friare.

Vi sitter på en italiensk restaurang på en av de chicare gatorna i västra Berlin. Utanför prunkar stora träd och några bord står utställda på gatan. Här är Carl Tham ofta. Visst har han egen kock hemma på residenset, men sen hustrun flyttade tillbaka till Sverige för att bli chef för Nordiska Afrikainstitutet vid årsskiftet, blir det ofta att han äter här på kvällarna. Helt fri kommer hans tid inte heller att bli när han väl kommer hem; Carl Tham är nybliven ordförande för Statens Konstråd, och kommer även fortsättningsvis att arbeta för ABF.

Kanske kommer det att bli en och annan debattartikel också, frågar jag mannen som gjort sig känd för sin frispråkighet och för att ha åsikter om mycket. Inte minst tyska tidningar rapporterade upprört att den svenske ambassadören skrivit en debattartikel där han hoppades att EMU-projektet skulle misslyckas, och om när han tillsammans med bland andra biskop KG Hammar skrev på DN Debatt att israeliska varor borde bojkottas.

– Det är klart att jag kan delta i fler debatter. Som pensionär behöver man inte ta så mycket hänsyn, säger Carl Tham. Men frågar samtidigt retoriskt var han då skulle skriva någonstans, det finns ju inte så många forum kvar.

Vi hamnar i en diskussion om svenska tidningar, som han generellt sett tycker är dåliga. Framför allt Dagens Nyheter har haft en sorglig utveckling, och utlandsbevakningen är fruktansvärt dålig över lag. Inte alls att jämföra med de tyska tidningarna, eller de andra stora nordiska. Just därför kommer svensk media inte undan med att skylla på att vi är ett litet land och ett litet språk – kan Danmark och Norge ha högkvalitativa tidningar borde Sverige också kunna ha det.

– Jag har en känsla av att Sverige blivit mer provinsiellt än för tio år sen. Och det mest bisarra är att svenskarna inte kan någonting om Norden. Det är en fråga jag tänker ägna mig åt.

Att gå i pension blir ju nästan ett slags bokslut. Finns det något han ångrar?

– Oj, det blir nog en lång lista. Har man varit verksam i det offentliga i 40 år så … Carl Tham tystnar. Tvekar.

– Fast jag kommer inte på något. Det är inte så att jag inte tror att det finns några, men jag kommer faktiskt inte ihåg just nu, säger han.

Då kommer svaret betydligt snabbare när vi pratar om vad han är stolt över. Roligast och intressantast var decenniet som Sida-chef, men mest nöjd är Carl Tham över det han åstadkom som utbildningsminister under mitten av 90-talet.

– Vi gjorde saker, satte märken. Det var ett intensivt reformarbete, inte minst vad gäller kvinnornas ställning, men jag kunde aldrig drömma om att det skulle bli ett sånt jäkla liv, om du ursäktar uttrycket.

Carl gav namn till de så kallade Thamprofessurerna, där kvinnor skulle få en chans att ta sig upp på den högsta nivån i den akademiska världen. Han reformerade även doktorandutbildningen i grunden, där krav plötsligt ställdes på att en avhandling skulle skrivas på fyra år, i stället för på de 10–15 som många tog på sig.

– Oj, vad arga de var. Inte minst i Uppsala. Men jag har faktiskt fått brev så här i efterhand från före detta motståndare, som skrivit att de ändrat sig. Att det vi gjorde trots allt var bra. Det tycker jag är hederligt.

Under den här perioden klagade även många på att Carl Tham var arrogant. Först säger han att han inte vill kommentera det, men sen tar viljan att försvara sig över.

– Jag drar mig inte för att säga vad jag tycker och jag skyggar inte för debatter, det tycker jag inte att en politiker ska göra. Jag tror att de blev paffa när det plötsligt kom någon som sa emot. De professorer jag tänker på är inte direkt själva kända för sin blygsamma framtoning, Men har man en gång fått stämpeln som arrogant sitter den kvar. Det står i alla medieklipp och kommer alltid tillbaka.

Men arrogant är inget uttryck de jag talar med på ambassaden använder. Carl Tham är en omtyckt ambassadör, och han är oerhört social och underhållande. Själv känner jag att jag gärna skulle äta många fler luncher i hans sällskap. Det finns mycket kvar att prata om.