Dukat för strid i USA

» Vad får jag för de överblivna hummerpaketen? 80 dollar bjudet ... 90 dollar ... 100 ... 110 dollar! 110 dollar, den här finfina hummern går till damen därborta. Gott folk, jag har ett paket till. Kom igen och bjud!«

En solig sommarkväll minglas det i trädgården utanför en stor villa med havsutsikt i ett av de mest välbärgade områdena i Darien. Här pågår The 21st Annual Darien Democratic Town Committee Lobster Bake – hummergille och lokalt partimöte i ett.

Men bakom den mysiga fasaden pågår en av USA:s mest uppmärksammade politiska strider, som också symboliserar demokraternas djupa splittring inför kongressvalen 7 november.
En av kvinnorna som volonterar i partytältet beskriver motsättningen:

– Jag röstade på Ned i primärvalet, Joe Lieberman har varit alldeles för bundis med Bush.

– Nu behövs det nya ansikten i Washington! Men tro mig, det lär bli Lieberman som vinner.

Kampen mellan veteransenatorn Joseph Lieberman – som i 18 år representerat Connecticut i Washington, och som var Al Gores kandidat till vicepresidentposten 2000 – och utmanaren Ned Lamont engagerar hela nationen.

Ned Lamont är en politiskt relativt oerfaren entreprenör, som byggt upp en förmögenhet i telekombranschen. Han surnade till för att Joseph Lieberman, som han tidigare donerat pengar till, inte opponerade sig mot hur Irakkriget sköttes.

Den kände Lieberman borde ha kunnat räkna med ett enkelt återval. I våras var det en sensation att Lamont överhuvudtaget syntes i opinionsmätningarna. Men Lamonts kampanj fick momentum, och ett massivt stöd av bloggare och krigskritiska vänsterdemokratiska organisationer. Den försvarsvänliga och mittenorienterade Joe Lieberman utmålades som pseudo­republikan och Bush-kramare.

I augusti vann Lamont det primärval som ordnades för att utse vilken Connecticut-demokrat som får kandidera mot den svage republikanen Alan Schlesinger i senatsvalet. Lieberman deklarerade genast att han ställer upp som »oberoende« – och har fått stöd av republikanerna, både lokalt och i Washington. Hittills leder han opinionsmätningarna, så nu är frågan hur väljarströmmarna rör sig mot valdagen den 7 november.

– Jag kandiderar till senaten för att vi förtjänar en senator som står upp för Connecticut och för våra progressiva värderingar, säger Ned Lamont i sitt korta valtal , »stump speech«, på villaverandan i Darien och formulerar den demokratiska vänsterflygelns missnöje.

– Hellre än att spendera hundratals miljoner dollar om dagen i Irak är det dags för USA att åter fokusera på vad som händer här hemma: att få ordning på vårt sjukvårdssystem, att förbättra våra skolor, att bygga om vår åldrande infrastruktur. Vi kommer att börja vinna i Irak så snart irakierna tar kontroll över sitt eget öde, precis som Amerika åter börjar investera i vår egen framtid.

Jubel och applåder. Mycket längre än så är inte talet. Samma helg har Ned Lamont sagt detsamma på en marknad i Litchfield, en grekisk festival i Danbury, en gayförsamling i New Haven.

– Jag bara säger vad jag tycker, och det är många som tycker som jag.

Så går han runt i trädgården med sin fru, skakar hand och småpratar med partivännerna innan han försvinner vidare. Partifolket kalasar på hummer, musslor, potatis och majs, en New England-klassiker som ångas i enorma grytor.

Auktionen går ut på att få in pengar till alla kampanjer som nu stundar lokalt och nationellt. Valet den 7 november är en väldig kraftmätning: hela representanthuset, en tredjedel av senaten samt 36 guvernörsposter står på spel. Ingen vågar förutspå resultatet.

I fjol såg republikanerna ut att gå mot en promenadseger, i både senat och representanthus. Nu vittrar demokraterna segerchans i det sistnämnda, där omkring 55 republikaner och ett 20-tal demokrater inte kan känna sig säkra på att bli omvalda. Flera tidigare »säkra« valkretsar i exempelvis Pennsylvania följs med spänning av förståsigpåarna.

År av skandaler har kastat grus i det republikanska partimaskineriet och demokraterna har gjort korruption till huvudtema i kampanjen. Förtroendet för såväl president Bush som kongressens republikaner har länge varit rekordlågt.

Men nu kan demokraterna ändå missa sin chans.

– Striden mellan Lamont och Lieberman får återverkningar i hela valrörelsen. Den har polariserat demokraterna olyckligt, säger Jesse Larner, författare till en färsk bok om USA:s vänster, »Forgive Us Our Spins; Michael Moore and the Future of the Left«.

– Irakkriget är en katastrof. Det fanns flera anledningar att anfalla Irak, men inte de Bush angett. Nu vägrar han att erkänna några som helst misstag.

– Men blir det genomslag för Lamonts mer isolationistiska linje är det lika illa. Nu när demokraterna sett att den funkade lär fler vilja ta hem amerikanska soldater – och så kommer republikanerna att beskylla demokraterna för att vara mesiga mot terrorister.

På den republikanska sidan söker man i motsvarande mån finna frågor som kan sluta leden och vända trenden.

– Kriget mot terrorismen blir störst och viktigast i valrörelsen, spår Joe Lindsley, ledarskribent på konservativa Weekly Standard.

– Och så naturligtvis immigrationsfrågan och gayäktenskapen, som verkligen engagerar många. Men i amerikansk politik vet man aldrig vad som kan poppa upp.