Frälsning och förbannelse

Svenska valrörelser har en märklig dynamik. När det på allvar drar i gång efter sommarsemestern börjar media att leta efter hon, eller han, som ska göra`t. Bengt Westerberg (-85), Olof Johansson (-88), Alf Svensson (-91), Schyman (-94), Leijonborg (-02) – listan kan göras längre, vartenda val har sin outsider.

Frågan är var väljarna nu funnit sin frälsare. För inte så länge sedan var den vanligaste kommentaren till kristdemokraterna att ingen vet vad Alf Svenssons efterträdare heter. Skämtsamma tv-inslag gjordes om att den nye partiledaren blandades ihop med centerns partisekretare, som heter exakt likadant så när som på en bokstav. Men efter partiledarintervjuerna i radio och tv vet hela svenska folket vad han heter, Göran Hägglund.
Efter att i många månader hört Göran Persson sucka över varannan fråga, och sett Fredrik Reinfeldts som om ögon, såsom han ständigt hade lite ont i magen, visade kd-ledaren hur befriande det är med en politiker som verkar tycka att det är himla roligt att prata politik.
Men det intressanta med Hägglund är att han under det pojkaktiga leendet är valets kanske obekvämaste politiker. När de andra borgerliga partiledarna talar om växthuseffekten vill Hägglund sänka bensinskatten. När Reinfeldt dividerar om finansieringar friar Hägglund ogenerat till skattehatande villaägare. När de andra köar till Pridefestivalen säger Hägglund blankt nej till homosexuellas rätt att adoptera barn, och verkar helt obekymrad över att rankas sämst av Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Det är inte politiskt korrekt, men det är nog vad en ansenlig del av den borgerliga väljarkåren tänker lågt utan att säga särskilt högt. Hägglund har parkerat på den plats som Reinfeldt övergett och där många gammalkonservativa moderatväljare blivit kvar. Det liknar Gudruns Schymans taktik att ta besvikna vänsterväljare efter socialdemokraternas mittensväng på 1990-talet.

Det andra intressanta med Hägglund är att han får som han vill. Även om opinionssiffrorna skulle vika och medieglansen falna förblir Hägglund den kd-ledare som på outgrundliga vägar visat sig mest effektiv på att driva igenom partiets krav – långt mer så än ikonen Alf Svensson. Fastighetsskatten, som de nya moderaterna helst ville glömma, har blivit en av valets största frågor – och hur Reinfeldt än krånglar förblir kd:s modell basen för alliansens förslag. Ingen trodde heller att kd:s vårdnadsbidrag skulle komma någon vart, men nu har till och med folkpartiet krupit till korset.

Problemet för borgerligheten är att alla delar av deras väljare kanske inte är lika förtjusta åt kd:s framfart.

Balansen mellan blocken är nu åter mycket jämn. Socialdemokraterna tycks som förväntat plocka osäkra väljare och mödosamt mobilisera sofflocket. Borgerligheten försöker å sin sida hålla fast vid de marginalväljare som de tidigare ägt.

Det är här Göran Hägglund kommer in. Lockar han eller stöter han bort marginalväljarna med vårdnadsbidrag, »kristna värderingar« och nej till homovigslar? Mycket väsen gjordes förra veckan över den unga kristdemokratiska infiltratör, »Kd-spionen«, som sökte jobb hos socialdemokraterna. Men de som de potentiella borgarväljarna verkligen bryr sig om är snarare de fundamentalistiska infiltratörerna i kristdemokraterna. De som talar illa om homosexuella, ogudaktiga och aborter. Om sökljuset åter riktas mot dessa kan kristdemokraternas succé bli alliansens förbannelse.

Dessutom har Göran Hägglund visat att den som står på sig, om än med gott humör och ett leende på läpparna, vinner. Det blir startskottet för den oundvikliga profileringen hos de tre »mittenpartierna«, som nu snarast står till höger om moderaterna. Och skapar varje profilfråga lika mycket förvirring på de borgerliga kanslierna som fastighetsskatten lär regeringen få många möjligheter att måla fan på väggen och tala om splittring.

Tror du på mirakel löd frågan i Ekots partiledarintervju, där Hägglund började sin uppåttrend:

– Jag tror på en borgerlig valseger, svarade Hägglund.

Vi får se om hans böner blir besvarade.

Text: