Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Dagen då cynismen försvann

Den elfte september förändrade bilden av New York i amerikansk litteratur. Före terrorattackerna präglades New York-litteraturen av ironi och galenskap, i dag skriver författarna mer nedtonat och vardagsnära.

Så här beskriver Salman Rushdie New York före den elfte september:

»Staden sjöd av pengar. Hyror och fastighetspriser hade aldrig varit högre, och inom klädindustrin ansågs det allmänt att modet aldrig hade varit så fashionabelt. Nya restauranger öppnades varje timme. Butiker, säljrepresentanter och gallerier kämpade för att tillgodose den raketsnabbt stigande efterfrågan på allt mer förfinade produkter: olivoljor i begränsade upplagor, trehundradollars korkskruvar, specialbyggda Humvees, den senaste antivirusmjukvaran, eskortfirmor som lockade med ormmänniskor och tvillingar, videoinstallationer, outsiderkonst, fjäderlätta schalar gjorda av hakfluffet från utdöda bergsgetter.«

I Rushdies roman »Ursinne« finner sig den 55-årige universitetsprofessorn Solanka stående med en kniv över sin sovande fru och son mitt i natten. Skrämd av sin vrede sätter han sig på nästa plan till New York för att ensam kämpa mot sina demoner. Solanka lever som en sanyasi, en munk utan tillhörigheter, i en tid där »framtiden var ett kasino, alla spelade och alla väntade sig att vinna«. »Ursinne« utspelar sig året innan de två planen flög in i World Trade Center.

Salman Rushdie har sagt att elfte september förändrade hur författare ser på världen. Tornen som föll blev beviset för att alla historier hör ihop och att det inte längre går att dela in världen i länder. Men nyhetsrapporteringen om väst i den muslimska världen, och tvärtom, är stereotyp och ofta förolämpande. Rushdie, djupt övertygad ateist, har vid flera tillfällen talat passionerat om behovet av författare som med fantasins hjälp kan skapa äkta empati mellan världarna.
Professor Solanka i »Ursinne« är arg för att vår tid är långt borta från det freds- och kärleksengagemang som i hans minne genomsyrade världen när han var ung. Summan av alla hans besvikelser har destillerat livet till ren vrede.

Händelserna i romanen är tabloidrubriker. Människans arvsmassa har precis kartlagts, bilbomber sprängs i Paris, unga flickor dör. Rushdie håller dock Manhattanmiljöerna intakta. När någon mördar den vackra Sky (Tom Ford stod på knä för att få henne att bli modell) hyr hennes familj in stans bästa sminkör, frisör och stylist för att kunna ha öppen kista på begravningen. Rushdie, som fick Bombay att lukta i »Morens sista suck«, och fundamentala muslimer att koka med »Satansverserna«, låter i »Ursinne« konsumtionssamhället snurra allt snabbare.

Om temat i många Los Angelesromaner (»Lagt kort«, »Noll att förlora«, »I’ll Let You Go«, »I’m Loosing You«, »Still Holding«) är ensamhet och ångest orsakad av mänsklig separation, behandlade New York-romanerna som skrevs före elfte september (»American Psycho«, »Glamorama«, »Bright Lights, Big City«, »Ursinne«) galenskap och en verklighet som rör sig så snabbt och ologiskt att det är svårt att kunna lita på den. Men det är svårt att fiktivt överträffa det osannolika i 9-11. Alla försök till magisk realism bleknar i skuggan av två passagerarplan som en solig tisdagsmorgon störtar in i stadens två största byggnader.

I den New York-litteratur som tar upp terrorattacken, märks att tornen drog med sig cynism och ironi i fallet. 9-11-romanerna försöker beskriva livet i staden, eller åtminstone detaljerna vi har en chans att förstå, som de är. Borta är postmodern ironi, koncept och drogdimmor.

Efter attacken präglades New York av värme och paranoia. Mest påfallande var tystnaden. Områdena ovanför avspärrningen längs 14:e gatan såg ut som vanligt, folk rastade sina hundar, åt på uteserveringar, någon till och med joggade. Men mobilnätet var överlastat, trafiken avstängd och alla talade lågmält.

Tusentals människor strömmade till undsättning där de kunde. I flera månader efteråt tittade folk varandra i ögonen och log på tunnelbanan. Isoleringstejp och batteridrivna radioapparater sålde slut, och man undvek att tänka på hur svårt det faktiskt är att springa i gasmask. Det blev uppenbart att nu var en tid att prioritera det som är verkligt viktigt. Människor hittade tillbaka till sina gamla kärlekar och friade till sina nuvarande. Livet var för kort för att leva i en kompromiss.

Andra historier var mörkare, som den om hur brandkåren NYFD erbjöd sina brandmän som stödpersoner åt 9-11-änkorna. Vad som hände när de stora starka hjältarna fick dela sina erfarenheter med de skadeståndsrika änkorna, martyrförklarade och fridlysta i medierna, drog undan mattan för många brandmänsfruar i Brooklyn och Queens.

9-11 förändrade världen och en del förlorade mer än andra. Bilden har förändrats; konflikten mellan öst och väst har eskalerat till ohanterliga proportioner. Men även i skuggan av ett potentiellt tredje världskrig, har människor inget annat val än att fortsätta uppmärksamma detaljerna i sina liv.

Allt detta fångar den amerikanska författarinnan Claire Messud i sin mästerliga, Bookerprisnominerade roman »The Emperor’s Children«. (»Is my nose red? she said. And then, »Do you realize, when I put this Kleenex in my pocket, the world was a completely different place«.) Terrordåden inträffar sju månader in i boken där vi får följa tre 30-åriga universitetsvänners kamp för att ihop sina liv. Danielle, en kämpande tv-producent i West Village, Julius, en homosexuell frilansskribent, creddig men fattig i en lumpen lägenhet på Lower East Side, och den vackra Marina som ägnat de senaste sju åren åt att skriva en bok om barnkläder och nu tvingats flytta hem till sina föräldrar på Upper West Side. Marinas pappa är en liberal kändisskribent, Murray Thwaite, som influerar allas liv i egenskap av pappa, älskare, förebild, statusaccessoar eller hatobjekt.

Messuds säkra karaktärsbeskrivningar är en imponerande kontrast mot de gallerier av tvådimensionella sidekicks till någon asshole-författares alter ego som så ofta förekommer i New York-romaner. I »The Emperor’s Children« famlar alla efter sanningen. Om någon tycker sig se den eller inte, beror på om deras självförtroende är stort nog att styrka deras inre historieberättande.

Messud observerar omsorgsfullt den mänskliga naturens detaljer: makt påverkar alla. Den vi idealiserat mest, döms hårdast. Även den som är klarsynt om andra, kan missa var de egna skygglapparna sitter. Med perfekt språk och alert öga styr Messud sina detaljer mot den större bilden: hur komplex sanningen är och klyftan mellan hur världen är och hur vi uppfattar den.
»The Emperor’s Children« är en briljant satir. Claire Messud är ett exempel på det Salman Rushdie efterlyser i vår post-9-11-värld: en författare som trovärdigt visar att alla historier hänger samman. En författare som skriver som det är i den vita Manhattanvärld hon beskriver, men visar att sanningen aldrig är enkel och att den mänskliga fantasins makt är enorm. Men det är, precis som i verkligheten, inte så ofta vi använder den till att sympatisera med en värld som är alltför olik vår egen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera