Kultur

Krig och hågkomst

Den brittiske regissören Ken Loach fortsätter oförtrutet att ge röst åt de utsatta. Nu retar han upp konservativa landsmän med sin skildring av det irländska frihetskriget.

»Frihetens pris« originaltitel, »The Wind That Shakes the Barley«, är en gammal irländsk folksång. Den sjungs i filmen av en sörjande mor, vars son slagits ihjäl av brittiska soldater för att han vägrat uttala sitt iriska namn på engelska. Året är 1920 och på Irland samlas unga män ute på ängarna för att träna motstånd, först med träklubbor och senare med skjutvapen.

– Hela Irlands historia har sitt ursprung i detta krig, som nästan uteslutande har skildrats ur Storbritanniens synpunkt, säger den 70-årige Ken Loach.

Historien kretsar kring två bröder som ansluter sig till IRA, den unge idealistiske läkaren Damien (Cillian Murphy) och den äldre, mer pragmatiske Teddy (Padraic Delaney). Filmen skildrar deras väpnade kamp mot britternas förtryck. Men med undantag av en otäck tortyrscen låter Ken Loach det mesta av våldet ske utanför bild.

– Engelsmännen drog ut tänder och tungor. Jag hade kunnat fylla hela duken med blod, men valde att inte göra det, säger han.

När »Frihetens pris« i våras vann Guldpalmen för bästa film i Cannes blev reaktionerna starka i brittiska medier. Konservativa skribenter i tidningar som The Times och Daily Telegraph rasade mot att filmen, i deras tycke, glorifierade IRA. Somliga gick så långt som att jämföra Ken Loach med Leni Riefenstahl som gjorde propagandafilmer åt Hitler. En parlamentsledamot för torypartiet, Michael Gove, skrev en artikel där han hävdade att det under frihetskriget funnits demokratiska utvägar för IRA, men att man valde att använda våld.

Det är inte första gången Ken Loach närmar sig den irländska historien. Redan 1975 i tv-serien »Days of Hope«, porträtterade han en brittisk soldat som skickas till Irland för att upprätthålla ordningen. I filmen »Hidden Agenda« gick han ett steg längre och kritiserade starkt britternas hantering av konflikten på Nordirland. När den visades i Cannes 1990 anklagades den, liksom »Frihetens pris«, för att vara pro-IRA.

Men det var när Ken Loach mötte manusförfattaren Paul Laverty som han övertygades om att han en dag skulle berätta hela historien om det irländska frihetskriget. Laverty har skrivit manus till alla Ken Loach-filmer sedan tio år tillbaka. De arbetar tätt tillsammans och delar samma sociala patos och vänsterpolitiska värderingar.

– »Frihetens pris« kom till av djupt personliga skäl. Min mamma är irländska och min morfar var inblandad i kriget, säger Paul Laverty till Fokus.

Han är en före detta advokat som på 1980-talet arbetade för människorätts­organisationer i Nicaragua och El Salvador.

– Att se krig på så nära håll påverkade mig djupt. Jag tröttnade på att skriva formella rapporter och ville berätta en historia om vad jag upplevt i stället.

Hemkommen från Centralamerika tog han kontakt med regissörer och producenter. Ken Loach var den ende som var öppen för en helt oerfaren manusförfattare. Deras samarbete inleddes med filmen »Carlas sång« 1996.

– Jag har alltid varit fascinerad av imperier och hur länder skriver om sin historia för att undvika ansvar för vad deras ledare gjort. I stort är jag intresserad av hur människor försöker göra motstånd mot begränsningar som läggs på dem. Det är sådant som återkommer i mina historier, säger Paul Laverty.

Även om det i »Frihetens pris« inte råder några tvivel om var filmskaparnas sympatier ligger, vilar inget revolutionsromantiskt skimmer över den våldsamma motståndskampen. Blir IRA-medlemmarna förrådda tvekar de inte att döda sina egna. Gränsen mellan förtryckt och förtryckare är tunn och hjältarna har många fel och brister, som så ofta hos Loach.

– Det var väldigt viktigt för mig att våldet inte skulle romantiseras. När människor dödar varandra vill jag att det ska synas vad det gör med dem, det tycker jag ofta ignoreras, säger Paul Laverty.

Under manusarbetet gjorde han omfattande research: träffade anhöriga, läste alla böcker om kriget och gick igenom tidningsklipp.

– Jag hade kunnat skriva 20 manus. Det som grep mig mest var hur unga de här människorna var, många av dem var tonåringar. Samma sak med de brittiska soldaterna, och många av dem hade nyss kommit hem från första världskriget och blev skickade direkt till Irland.

Det har redan talats om hur filmen knyter an till nutida konflikter.

– Det som hände på Irland upprepas ständigt på varje utländskt territorium som ockuperas av en främmande armé. Det är en historisk lag. Titta på konflikten i Irak eller på den mellan Israel och Palestina, säger Ken Loach.

Parallellen till i dag syns tydligt i det som inträffar i filmen efter att vapenvila nåtts och självständighetsavtalet är klart. IRA splittras. De som förut stått enade mot en gemensam fiende vänder sig mot varandra. Nya falanger, med olika syn på vad som bör komma efter freden, uppstår. Den allt mer oförsonlige socialisten Damien tänker inte vika sig för kraven på trohet mot den brittiska kronan, hans bror Teddy vill av taktiska skäl skydda den nya, bräckliga statsbildningen.

Ken Loach är bättre när han berättar på håll än när han går nära. Skickligt målar han upp den stora bilden av kriget och dess mekanismer. Relationerna mellan huvudpersonerna är mindre genomarbetade, den kil som slås in mellan de båda bröderna sitter till exempel plötsligt där utan att man riktigt förstår varför.

Men i det stora hela är »Frihetens pris« lika tydlig i sin dramaturgi som många tidigare Loachfilmer. Eftersom Ken Loach alltid strävar efter trovärdighet brukar föreställningen om hans filmskapande vara att han helt sonika tar med sig kameran ut i verkligheten och filmar lite. Men i själva verket ramas realismen in av en traditionell, hantverksmässig berättarstruktur, så även »Frihetens pris«.

– Vi vill att det ska kännas så äkta som möjligt, men samtidigt har vi bara två timmar på oss att berätta historien. Så filmen måste vara tät, annars blir folk uttråkade, förklarar Paul Laverty.

Med bidrag från Francois-Guillaume Lorrain/Le Point.

Översättning: Anna Ritter.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera