Leijonborg bör avgå

Lars Leijonborg bör avgå i helgen. För svensk politik är det en moralisk fråga. För folkpartiet och alliansen en överlevnadsfråga.

Det är lätt att i stridens hetta kräva en partiledares avgång, det yttersta offret. Men i detta fall är det en ren nödvändighet.

Som många politiska skandaler handlar fp-skandalen inte om vad som praktiskt skett utan om vilka principer som brutits. Inte om vem som har gjort vad – utan om vem som ljugit och varför.
Alla som arbetat med politik vet att om 26 socialdemokratiska ombudsmän hade tillgång till den information folkpartisterna kom över, så kände minst 260 personer till den, och då är det inte fråga om några livsviktiga hemligheter. Det är illa, men det är inget Watergate, där hundratals personer på presidentens uppdrag saboterade en hel valkampanj.

Det är inte socialdemokraternas hemliga valstrategi som skadats – det är förtroendet för svensk politik.

Det är lätt att glömma bort att hur hårt de verbala rallarsvingarna än faller i tv-rutan så bygger en välfungerande demokrati på vissa gentlemannaregler. Saker man gör och inte gör. Kalla det för en »snällism« mellan partier.

När en partisekreterare som folkpartiets Johan Jakobsson blir medveten om att någon av de egna olagligt trängt in i ett annat partis interna nät måste den första reaktionen vara moralisk indignation – inte panik över hur det ska se ut i media.

Visst är det pikant att skandalen drabbar dem som basunerat ut ordning och reda på sina affischer, men krisen går djupare än så. Folkpartiet är ett parti som inte längre bottnar, där gammal socialliberalism och nymornad konservatism inte går ihop och där sprickan länge täckts över med kontroversiella utspel orkestrerade av Jakobsson. Ett parti som varken de egna politikerna eller alliansbröderna har kunnat lita på.

Leijonborg är en del av detta. Jakobsson och Leijonborg har levt i en unik politisk symbios, ofta med Jakobsson som den förande. Det gör det svårt att tro att partisekreteraren inte på något sätt under sex månader gjort klart för partiledaren att folkpartister haft tillgång till socialdemokraternas intranät. Detta förblir dock spekulationer som hade kunnat viftas bort
– om förtroendet för Leijonborg varit intakt.

Men nu har Leijonborg gjort kardinalmisstaget i en skandalsituation: han har inte lagt korten på bordet. Precis som medierådgivarna rekommenderar gick han direkt ut i tv. Tvärtemot vad de rekommenderar berättade han inte hela sanningen. Han ljög inte, men han sa inte hur mycket Jakobsson och de andra ledande folkpartisterna visste och när. Därmed är han inte trovärdig i resten av sin berättelse.

Leijonborg bör avgå för svensk politiks skull. Men om folkpartiet har någon självbevarelsedrift bör han också avgå för partiets skull. Den vedertagna regeln är att det är politiskt självmord att byta partiledare en vecka före valet, men i detta fall är det uppenbart att det inte kan bli värre. Antingen lägger folkpartiet ned sin valkampanj eller så skaffar de sig ett nytt ansikte som kan stå för partiets värderingar.

Av samma moraliska skäl borde för övrigt Expressen omedelbart sparka Niklas Svensson – journalisten som fick lösenordet av folkpartiet men inte gick ut med det utan spionerade själv på intranätet. Även i media finns, trots allt, vissa moraliska regler.

De tre andra borgerliga partierna bör klargöra var de står. Moderaterna riskerar, i missriktad allianslojalitet, att begå samma misstag som Jakobsson; att inte förstå att detta är en moralisk fråga, inte ett taktiskt problem för borgerligheten.

Det brukar sägas att socialdemokraterna förlorar på en smutsig valrörelse, som sänker valdeltagandet. Men Fokus Gallupmätning visar att socialdemokraterna detta val har ovanligt svårt att komma ut i sakfrågorna. Därför kommer folkpartiskandalen som en taktisk skänk från ovan – nu kommer ingendera sidan ut med sakfrågorna.

Först när hela denna process är klar kan valet äntligen övergå till sitt verkliga innehåll, som Fokus valt att sätta i centrum denna vecka med vår valguide.

Det finns nämligen bara ett som är värre med folkpartiskandalen än den moraliska krisen. Det är att svenska folket berövats en avgörande vecka av debatt i ett av de jämnaste valen i modern tid.

Text: