Krönika

Valets verkliga skandal

Göran Persson och Fredrik Reinfeldt behandlas som presidentkandidater.

Tyvärr blev inte valrörelsen 2006 riktigt vad den lovade. I början av hösten ställdes frågorna: Ska Sverige gå åt vänster eller åt höger? Vad är lösningen för fler jobb: Sänkta skatter och bidrag eller fortsatt starka trygghetssystem? Svaret de sista veckorna har lytt: dataspioneri, brandbomber, herrgårdsbyggen, dömda på valbar plats och underbetald städhjälp. Framför allt har valrörelsen i alldeles för hög grad handlat om två personer, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt.

Att moderaterna skulle lägga allt fokus på sin populäre kandidat är logiskt. Men omvänt har faktiskt socialdemokraterna också lagt allt fokus på Göran Persson. Undertexten är: du kanske inte gillar honom, men han är garanten för kontinuitet.

Både Reinfeldt och Persson talar gärna om att »jag« ska göra det eller det för Sverige. Valet liknar därför alltmer ett presidentval – förstärkt av dueller och personkritiska reportage. En mätning som Skop gjort över hur trevliga Persson och Reinfeldt är visar en tydlig korrelation med blockens styrka.

Men svenska val är inga presidentval. Tänk för en sekund att Persson vore ledare för moderaterna och Reinfeldt för socialdemokraterna. Eller tänk tanken att Reinfeldt inte mött Persson utan Anna Lindh. Vi hade kanske känt annorlunda, opinionen hade säkert sett annorlunda ut, men den faktiska politiken hade säkerligen i stort sett varit densamma. Som väljare måste vi göra ansträngningen, lyfta blicken från personliga antipatier eller identifikation med den ene eller den andra.

I Sverige väljer vi inte mellan presidenter, utan partier. Perssons ledarstil är relevant, men endast i den mån som den påverkat hur socialdemokraterna och deras samarbeten utvecklats. Reinfeldts ledarstil är avgörande, men endast i den mån den lett till att hans parti och hans koalition förändrats.

Trots att Reinfeldt och Persson båda är ganska ideologilösa maktspelare finns i dag stora skillnader mellan blocken. Partiledarna vill – och vill samtidigt inte – erkänna detta. Därför finns inbyggda paradoxer i deras image.

»Lita på mig, det blir inga dramatiska förändringar«, säger Fredrik Reinfeldt. Men samtidigt måste vi byta, för landet behöver verkligen förändring, säger han i nästa andetag.
Moderaterna har gått från att vara drivande till höger till att ligga nära socialdemokraterna i många frågor. Men som helhet har borgerligheten sällan varit så tydligt liberal, det räcker med att läsa alliansens manifest för att förstå det. Många som tror på liberalismen tycker att borgerligheten kunde gå betydligt längre, vilket också centerpartiet gör. Som helhet är dock borgerligheten inte mindre profilerad än i tidigare val.

»Lita på mig, vi kommer att köra vidare i gamla trygga hjulspår«, säger Göran Persson. Men samtidigt har hans valrörelse byggt på att skärpa kontrasten mot moderaterna genom vänsterutspel som lagstiftad heltid och höjd a-kassa. Hans vision är ett grönt folkhem med stora omställningar.

Socialdemokraterna har tidigare rört sig mot mitten, med ett försvar för ansvarsfull finans- och penningpolitik. Det finns krafter inom socialdemokraterna som vill ta nya steg mot mitten. Men de är numera i intern opposition. Även till vänster finns alltså ett ideologiskt tydligt alternativ med ett energiskt försvar för välfärdsstaten.

Den som vill göra ett klokt val bör alltså i stort sett strunta i om Reinfeldt varit trevlig mot en barnflicka eller huruvida Persson bygger sig en herrgård. Det är bättre att fundera på om du vill att a-kassan ska sänkas eller inte, om förmögenhetsskatten ska tas bort eller vara kvar, vad du tycker om betyg i skolan eller något annat som verkligen betyder något. Där finns de stora skillnaderna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera