Krönika

Jane Magnusson: Vem städar nu då?

Något otippat gör det internationella Ibsenåret sig ständigt påmint. Inte med fåniga minnesutställningar och bakverk med Ibsen-profil i marsipan, utan i vanlig hederlig vardag, i köket, på jobbet, på muggen. Överallt märker man att kvinnans frigörelse – ett kärt Ibsen-tema – ändå löstes bäst av Hedda G, i »Hedda Gabler«. Våldsamt, effektivt, kanske lite tråkigt –  men inte tråkigare än Heddas liv. Med en revolver mot tinningen och ett: »Blam!«, låste hon upp fängelseporten. Lite själviskt var det visserligen, någon måste ju fylla tomrummet efter kvinnan.

Skulle barn fängslas och tvingas diska? Kanske kunde skickliga tränare locka husdjur att ta fram nilfisken och dra några varv?

Frågan bollades över till forskningen som gick bet. I stället ryckte tekniken in och hjälpte till. Inte för att de vill hjälpa kvinnor att frigöra sig utan för att de gärna ställer upp för forskare som har det svårt. Teknikerna på MIT (Massachusetts Institute of Technology) har varit mest hjälpsamma. De har tillverkat Kismet och Cog. Sistnämnda är en humanoid robot som översätter sin omgivning till robottermer med hjälp av syn, hörsel och känsel. Tanken var att Cog skulle bli mer mänsklig om den upplevde världen på samma sätt som människorna.

Kismet, också en robot, ser ut som innanmätet på en Gremlin ungefär, fast med mäskliga ansiktsdrag i naturlig skala. Kismet kan alltså se förvånad ut, ledsen, glad, arg och hämndlysten. Alla känslor lika otäcka när de uppträder på en maskin. Sistnämnda är dock snäppet värre eftersom detta uttryck bekräftar alla våra värsta mardrömmar om robotar – att de vill ta över.

I »How To Survive a Robot Uprising« skriver Daniel H Wilson att det inte är frågan om roboten reser sig utan när den gör det. Han ger mängder av tips: Spring mot ljuset, synsensorer förvirras av snabba och starka ljusombyten, att tvinga roboten som förföljer dig att förfölja dig in i solen kan sakta ner denne betydligt. Simma! Robotar sjunker i vatten. Spring inte i en rak linje, släng ut saker i ditt kölvatten, en robot trillar lätt.

Wilsons bok är bitvis underhållande, bitvis skrämmande. När det är dags ger han några säkra tecken på att hushållsassistenterna vänt sig mot sina härskare: Varje robot har en uppgift, bli misstänksam om den inte utför uppgiften korrekt eller om den inte gör något alls. Oavsett om den menar det eller inte så är en söndrig robot lika farlig som dynamit. Se upp för roboten med smälta delar, gnistor som flyger, eller konvulsioner. Den revolterar genom att vara till besvär snarare än ett hjälpmedel.

Wilson ger strategiska råd hur vi skall bära oss åt när robotar tagit över. Hur man beblandar sig med dem – rör sig robotlikt, tänker som dem, talar robot-style. I varje kapitel har han tagit experterna till hjälp. Killar med t-shirttrycket: » I helped apple wreck a nice beach«. Det är så en Apples dataröst säger: »I helped apple recognize speech.«

Alla exempel här ovan gäller främst humanoida robotar, men med robotar menar Wilson alla apparater som utför en tjänst. När de frigör sig, vem tar då över? Vem skall fylla tomrummet efter kvinnorna och robotarna? Svart arbetskraft à 47 kronor i timmen?

Med våra ministrar som exempel verkar det som om roboten redan har frigjorts, att vi alla borde låsa in brödrosten som brände vid i morse och springa i cirklar mot närmsta strålkastare. Så illa är det nog inte, men robotar är dyrare att anlita eller äga än säg, en genomsnittlig livegen polack.

Vad händer då när den svarta arbetskraften revolterar och frigör sig?

Vänstern kommer tillbaka, bannemej.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera