Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Lynchstämning

Surrealismens mästare är tillbaka, märkligare än någonsin. Fokus träffar David Lynch för ett samtal om kaffe, transcentendal meditation och röda draperier.

Hans filmer är mörka, oroväckande, ofta laddade med provocerande våld och sex. Som person är David Lynch en vänlig och lite flummig herre med excentriska idéer. Han pysslar med transcendental meditation och säger att han själv inte kommer med uppslagen till sina filmer.

– Det är inte mina idéer. De kommer från någon annanstans. Jag fångar in dem och blir förälskad i dem, säger han till Fokus.

»Inland Empire« är hans första biofilm sedan 2001 års »Mulholland Drive«. Och om ni tyckte att den filmen var svår att förstå, vänta då tills ni får se »Inland Empire«. Jämfört med den är »Mulholland Drive« linjär och glasklar. Kritikerna menar att de som älskar David Lynch kommer att älska även den kommande filmen, medan de som är svala till honom i allmänhet inte kommer att förstå någonting.

Själv hör jag till den första gruppen, den som anser honom vara en av vår tids största filmberättare. Han kan som ingen annan kombinera thrillerns element med känslan av att personerna i filmen, precis som åskådaren, befinner sig ute på ett gungfly. Inget är vad det förefaller att vara, stämningarna pendlar mellan det mörkt humoristiska och den rena skräcken, och mitt i även den mest blodiga händelseutveckling finns det plats för ren poesi (titta ordentligt på den mästerliga »Wild at Heart«, så förstår ni vad jag menar, på många sätt är just den filmen kvintessensen av det David Lynch står för). Med hjälp av sin hovkompositör Angelo Badalamenti har Lynch åstadkommit en rad klassiska filmsekvenser, som jag ofta återvänder till.

Snart kommer han för övrigt själv att hjälpa till med detta. Han har alltid vägrat att tillåta kapitel- och scenindelningar på dvd:erna med hans filmer (att han inte gör några kommentarspår behöver jag knappast nämna), men funderar nu på att ändra sig.

– Jag har förstått att många gång på gång vill återvända till vissa scener. De har redan sett filmen flera gånger, och nu vill de se om favoritscenerna. Det är tänkvärt, säger han.

Jag har intervjuat honom många gånger nu, och i dessa intervjusammanhang framstår han alltid som en storögd vuxen pojke med en frisyr som påminner om huvudpersonen i hans debutfilm »Eraserhead«. Det finns en sorts medveten naivitet hos honom, en troskyldighet, som gör att även när han börjar tala om transcendental meditation, känns det aldrig pretentiöst. Att jag sedan inte förstår ett smack av detta, det är en annan sak.

Den tre timmar långa »Inland Empire« går upp i Sverige i början av nästa år och jag ska inte ens försöka ge mig in i någon redovisning av handlingen, som är en djupdykning in i en kvinnas psyke, in i hennes »inland empire«. Laura Dern, som spelar huvudrollen, sa på presskonferensen efter första visningen:

– När vi hade gjort filmen, hade jag inte en aning om vad den handlade om. Jag vet inte ens hur många olika personer jag spelar. Vi får se om det klarnar när jag sett den.

När jag träffade henne nästa dag, sa hon skrattande:

– Nu tror jag att jag förstår lite grann i alla fall. Och jag tror att jag spelar en enda kvinna, och att de andra kvinnorna som jag också spelar, är någonting i hennes undermedvetna.

Lynch själv slår ifrån sig alla försök till att tolka filmen. Han säger:

– Från början visste jag bara hur den skulle se ut i mitten. Sen kom början, och sedan slutet, och sedan kom en mängd idéer och fyllde på. Det var därför det tog väldigt lång tid att göra filmen. Idéerna kom flytande och det gällde att ta tag i dem, skådespelarna gjorde sitt efterhand.
Filmen är gjord med DV-kamera, och Lynch säger att han är medveten om att detta gör att bilderna ibland är gryniga och fula, men att detta kompenseras av den frihet det gav honom att kunna filma oavbrutet och inte behöva säga »bryt« för att byta filmrulle i kameran. Manuset skrevs dag för dag.

– Det innebär inte att det var några improvisationer. Om man improviserar under en filminspelning, betyder det bara att man inte vet vad man gör.

De som är kritiska till »Inland Empire« tycker att David Lynch nästan parodierar sig själv, att för mycket i den påminner om det han tidigare gjort. Han säger själv att det aldrig skulle falla honom in att göra en film som medvetet alluderar på sådant han gjort tidigare.

– Om man gör det, är man död.

Han berättar hur man spelade in delar av filmen i Polen och hur han hittade ett hus där han ville filma interiört.

– Där hängde tjocka, röda draperier. Det är klart att jag använde dem, men det var en ren slump att det blev detta även denna gång.

Den som vill kan självfallet hitta gemensamma teman, och inte minst stämningslägen, i David Lynchs filmer. Även i hans mycket snälla road movie »Straight Story« finns ekon både av »Blue Velvet« och »Wild at Heart«, i känslan av osäkerhet, av att någonting udda och farligt kan dyka upp även i den mest alldagliga miljö.

I flera av filmerna, så även i »Inland Empire«, förekommer oerhört viktiga scener med någon form av identitetsbyte. Lynch säger:

– Jag älskar själva begreppet metamorfos. Det vore underbart att få göra en filmatisering av Kafkas »Förvandlingen«, att få skildra hur en människa förvandlas till skalbagge. Fast det är en berättelse som innehåller så oerhört mycket dialog att det skulle ställa till problem.

Ett annat sammanbindande tema är musiken. Lynch arbetar oftast med kompositören Angelo Badalamenti, som han säger att han älskar som en bror.

– Vi sätter oss vid hans piano och jag berättar vad filmen ska handla om och så leker han fram musiken och skapar då oftast ett tema som kommer att finnas med i den färdiga filmen. Jag lyssnar alltid på musik, och borde göra det mer. För det kommer idéer även ur musiken.
David Lynch bor i ett hus vid Mulholland Drive i Los Angeles (samma som Bill Pullman bor i, i »Lost Highway«). Han är en man med mycket bestämda vanor, och bekräftar ryktet som säger att han alltid går till en och samma restaurang för lunch varje dag under flera månader och alltid äter samma rätt, fram till dess att det en dag är dags att byta lunchställe. Och han älskar kaffe.

– Särskilt organiskt kaffe. Men jag dricker aldrig mer än tjugo koppar om dagen. Och jag sover som ett barn på nätterna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera