Barn till lägstbjudande

Vi har läst om det i böcker och sett det på film. I 1800-talets Sverige kunde föräldralösa eller övergivna barn gå på auktion. Vann gjorde de vuxna som bjöd lägst, alltså accepterade den allra lägsta penningen från staten för att inackordera barnet.

Dessa tider är nu sedan länge förbi, i dag skulle staten aldrig kunna tänka tanken att utlämna ett barn till ett nytt hem, bara därför att det bjöd lägst. Eller?

Fokus granskning visar att det faktiskt är precis så det kan gå till i 2000-talets Sverige.

Sverige är ju annars ett land som anser sig måna om och beskydda våra barn. Vi har noggranna regler för lekställningar, arbetsmiljön i skolan och till och med en barnombudsman. Men så finns de tusentals barn och ungdomar som måste skiljas från sina föräldrar på grund av föräldrarnas missbruk eller andra allvarliga missförhållanden. Unga som redan fått en riktigt tuff start på livet och som behöver all omtanke och omsorg de kan få. Placering i ett nytt hem blir avgörande för deras framtid och livsutsikter.

Där är plötsligt barn big business. Många kommuner ser hemplaceringen som vilken annan utgiftspost som helst, där priset måste pressas maximalt i valet mellan leverantörer. Samtidigt är vinstmarginalerna i hemplaceringsbranschen höga, långt över vad som brukar gälla i and­ra personalintensiva tjänstebranscher, som barnomsorg eller restauranger. Så höga är marginalerna att riskkapitalbolag nu ger sig in i branschen med miljardsatsningar för att skörda den goda avkastningen. Barn- och ungdomshem är i praktiken en mycket långt privatiserad bransch – men här saknas helt den debatt som rasat när sjukvård, barnomsorg eller skola övergått i privat regi.

Varken det ena eller det andra behöver i sig vara fel. Kommunerna har ingen anledning att välja dyrt framför billigt och riskkapitalister får gärna satsa pengar på att erbjuda bättre boende för utsatta barn.

Men ska det fungera med många privata aktörer på en så känslig marknad är förutsättningen att vinster och besparingar garanterat inte går ut över kvaliteten på denna, den för barnen så livsviktiga, tjänst som erbjuds. Det kräver utvärdering. Denna utvärdering kan ju inte göras av barnen själva, de har varken rätt eller möjlighet att själva välja den tjänst som de är beroende av (trots att de ibland »röstar med fötterna« och rymmer från boenden de inte står ut med). Den utvärderingen måste göras av vuxna med auktoritet att granska.

Det är där det fallerar.

Just när det gäller barn- och ungdomsvård visar Fokus granskning att ingen tycks ta utvärderingar, kvalitetskontroller och uppföljningar på allvar. Det görs få hembesök, dessa är dessutom utannonserade, och få samtal sker med barnen utan att deras nya målsmän är närvarande och de kan tala fritt om missförhållanden. I själva verket verkar ingen ens systematiskt ha tagit reda på vad som fungerar och vad som inte gör det. Det mesta blir godtyckligt. I efterhand visar det sig att uppemot hälften av barnen har farit illa. Många barn slussas planlöst från hem till hem – inte för att barnet själv önskar det, utan som en följd av dålig planering.

På ett sätt kan man förstå att det blir som det blir. Att hitta ett nytt hem är oerhört svårt och många kommuner upplever det säkert som att någon lösning är bättre än ingen lösning. Att därutöver tvingas lägga pengar på noggranna utvärderingar, som mycket väl kan resultera i att barnet måste flyttas till ett nytt och betydligt dyrare hem, kan bära emot, medvetet eller undermedvetet.

Men detta är omoraliskt, en orätt mot barn som få vuxna skulle acceptera.

Dessutom talar allt för att snålheten med tiden kommer bedra visheten. Ett barn som på grund av missförhållanden i det nya hemmet glider in i eller fastnar i missbruk och kriminalitet, en alltför vanlig utveckling, kommer under sin livstid kosta samhället många gånger mer än vad ett riktigt bra hem hade kostat under dessa avgörande år.

Så låt gärna företagen tjäna pengar på ungdomsvård, och låt kommunerna använda varenda skattekrona så väl som möjligt. Men då måste det vara för barnens bästa, och bara det.

Text: