Fredrik Lindström: Självmordssekt

Det finns sånt som gör livet enklare för stunden, men i ett lite längre perspektiv bara förvärrar saker.

Låt mig ta ett exempel: rättstavningsprogrammen i datorn. Va fan är det nu då, tänker en del, det är väl i alla fall en synnerligen praktisk och bra uppfinning. Vad skulle det finnas för poäng med att stava fel om man inte måste?

Ganska många, påstår jag! Hela uppfinningen utgår nämligen från det felaktiga antagandet att ett språk finns färdigt en gång för alla. Men ett färdigt språk är nämligen ett dött språk. Latinet är möjligen färdigt, där kommer det inte att hända någonting mer, kan jag lova, det är i praktiken stendött. Men försök – för er som nu behärskar latin – att skriva om modern kultur, mat eller nutida livsstil på det språket! Nehej, skulle inte tro det, va? Varför går inte det? Därför att latinet är just färdigt, där förändrar sig inte ett smack längre.

Det skulle alltså gå utomordentligt att ha ett latinskt stavningsprogram för den som nu har någon praktisk nytta av det. Däremot inte i ett levande språk.

Vi tror att förändring i ett språk är något negativt. Vi kallar det ofta för »slang« eller »språkfel«.
Ljudförändringar i det svenska språket som ägde rum före 1900 (grovt) kallas för ljudlagar. Såna som ägt rum i de senare generationerna kallas i stället för »slarv«. Om dagens »ba« för »bara« hade hänt på 1800-talet hade ordet stavats »ba« och stavelsebortfallet stått inskrivet i de språkhistoriska beskrivningarna. Om man fortfarande skrev »badstuga« i dag så skulle människor som sa »bastu« betraktas som ovårdade drullar. Och så vidare.

Men i dag har vi bestämt oss för att svenskan är färdig. Det spelar ingen roll hur många som tror på det, eller hur många som upprepar en lögn – den blir inte ett dugg sannare för det.

Den språkliga förändringen är nämligen intimt sammankopplad med den långsiktiga utvecklingen av den mänskliga intelligensen. Enkelt uttryckt, ju klokare vi människor blir, desto mer måste språket förändras för att avspegla våra framsteg.

Det är här vi kommer tillbaka till datorn och dess rättstavningsprogram. Så fort den ser ett nytt ord som den inte känner igen så stryker den under det med ett vågigt rött streck som betyder ’det här ordet finns inte’. Som om den visste, och hade någon anledning att uttala sig. Logiken är: alla ord som den inte vet hur det stavas finns inte. I längden är det att likna vid en självmordssekt för den mänskliga intelligensen.

Hade våra förfäder arbetat med stavningsprogram så är det högst tveksamt om vi överhuvudtaget hade haft något att tala eller skriva med. Vad hade hänt när man första gången skrev ord som »människa«, »kärlek« eller »världen«. Understruket med rött – »människa«, vad är det för ord, det finns inte!

I grunden handlar det också om en värld där människan själv och hennes omdömen har fått en lägre status än den teknik hon själv har skapat. Vi skapar våra verktyg, och sedan börjar de omskapa oss. Nyckeln till människans framgång i evolutionen har alltid varit anpassning. Vi har gjort oss av med sådant som blivit till nackdel i våra nya liv. Kanske försöker vi i dag överleva genom att anpassa oss till den teknik som är vår egen skapelse, men som är lika bestämmande som en gång naturen var för våra förfäder. I den är inte ens »mänsklighet« alltid någon tillgång. I ett föränderligt samhälle var den mänskliga intelligensen och det självständiga tänkandet en tillgång. I ett färdigt, fastlagt samhälle som vårt blir den kanske alltmer en belastning, något som vi på sikt bör göra oss av med för att överleva.